i andra kammaren.
Statsrådet Hederstjerna: De svåra stormar, som rasade i vårt land under sistlidne Februari månad, anstälde stor förödelse på Gotland, hvaribland särskildt kan nämnas, att derstädes nedblåste skog till ett af kronobetjeningen uppskattadt värde af nära en million kronor, äfvensom att stormarne anstälde stora skador på den för hafvets hela våldsamhet utsatta hamnarmen och vågbrytaren i Visby—skador som skyndsamt måste botas, så vida man icke skall befara, att hela detta dyrbara hamnarbete vid en ny storm skall förstöras. Visby stad, som det åligger att underhålla ifrågavarande hamnarm och som hittills också fullgjort detta sitt åliggande, mäktar dock icke nu ensam bota dessa, utan dess förvållande, till följd af naturhändelser åstadkomna skador af den svåra beskaffenhet som jag omnämt, och staden har ingen annan utväg än att vända sig till staten för fyllandet af detta för staten och Gotland lika nödvändiga behof. Utskottet har också erkänt att staten här bör träda emellan och bidraga till de kostnader, som tarfvas för hamnens iståndsättande, men utskottet har icke velat tillstyrka riksdagen att bevilja så stort anslag, som äskats af k. m:t och som erfordras för skadans fullständiga afbjelpande. Utskottet har såsom skäl härför framhållit först och främst, hvilket jag antager vara såsom skäl afsedt, en redogörelse för staden Visbys ekonomiska ställning, hvilken enligt utskottets förmenande skulle vara bättre än man vanliger antager. Utskottet säger nämligen på 4:de sidan af betänkandet, att vid slutet af år 1878 utgjorde staden Visbys tillgångar 239,041 och dess fordringar 606,351 kr. Utskottet har dock icke utredt, att dessa tillgångar till största delen utgjordes af bygnader och inventarier, hvilka icke lemna någon afkastning, och att stadens fordringar till största delen eller till ett belopp af 1/2 million utgöras af aktier i Gotlands jernväg, hvilka aktier icke häller lemna någon afkastning. Utskottet har vidare på 5:te sidan sagt, att samtliga inkomsterna för staden år. 1878 utgjort 155,525 kronor, men har icke omnämt, att bland dessa inkomster utgöra uttaxeringar icke mindre än 66,000 kronor. Utskottet har slutligen såsom skäl till nedprutning i det af k. m:t nu äskade anslaget åberopat de dryga kostnader, staten förut fått vidkännas för ifrågavarande vägbrytare.
Detta skäl synes mig snarare böra tala för bifall till det af k. m:t föreslagna beloppet, då det bör ligga i statens särskilda intresse att fortfarande vårda ett arbete, hvartill staten fått bidraga med så stora summor.
Det andra hufvudskälet som utskottet åberopar och hvilket jag medgifver skulle vara tilltalande, om det vore grundadt på faktiska förhållanden, är att staden skulle hafva så stora inkomster af sin hamn. För att bevisa detta har utskottet bifogat en tabell, utvisande att medelinkomsten at handeln och sjöfarteu i Visby hamn åren 1872—981 varit 28,000 kronor. Deremot har utskottet icke på samma gång redogjort för de motsvarande utgifter staden fått vidkännas för hamnen. Ligger man till grund för dessa beräkningar de uppgitter, som fiunas införda i kommunernas oficiella statistik från och med år 1574—81, så visar sig, att då inkvwsterna under dessa åtta år uppgått till 25,000 kronor, hafva utgifterna under samma period stigit till 56,000 kronor årligen; således jämt dubbla beloppet af hamninkomsterna. I stället för att sålunda vara en inkomstkälla, förorsakar Visby hamn i stället betydliga utgifter för staden. Deruti kan således icke ligga något skäl att nedsätta det af k. m:t för vågbrytarens iståndsättande begärda beloppet. Då Visby samhälle gjort så stora uppoffringar och åsamkat sig så stora skulder för underiättandet af kommunikationer och för tryggandet af samfärdseln med moderlandet, hoppas jag att kammaren icke skall göra någon nedsättning i det af k. m:t begärda beloppet.
Herr Hedin: På grund af de skäl som af herr statsrådet och schefen för civildepartementet blifvit auförda, anhåller jag om atslag å statsutskottets kemställan och birall till k. m:ts proposition.
Herr K. A. Larsson: Jag skulle väl icke kunna tro, att denna kammare vill gifva större anslag till detta ändamål än statsutskottet föreslagit. Det är ett gammalt ordspråk, som säger, att man icke skall se en gifven häst i munnen. Om utskottet nu afstyrkt allt, så undrar jag hvad herraroe skulle hatva sagt. Nu har herr schefen för civildepartementet visserligen sagt att det har blåst ned skog på Gotland till ett värde af mer än 1,000,000 Aronor enligt kronobetjeningens uppgift. Men om detta virke flyttas öfver till fastlandet, så är jag säker på att Gotland genom dess försäljuing skall få tull ersättning för sin förlust, emedan skog är en kurant vara.
Det var dessutvm flere laudsorter som ledo skada genom samma storm, som skadade vågbrytaren i Visby, men icke få dessa dertör den minsta ersättning. För mig blåste t.ex.
ned ett logtak af ganska stort värde, men icke kau jag få någon hjelp af staten till skadans istånudsättande. I fråga om ersättning för skadan å Visby hamn ansåg utskottet att staden borde bidraga sjelf med något belopp på det att man måtte få garanti för att de bygga hamnen nu så väl, att den icke kan blåsa ned nästa år. Ty af de uppgifter utskottets betänkande innehåller kan man finna, att staden konimit med en sådan begäran som den nuvarande den ena gången efter den andra och att staten har gjort icke obetydliga uppoffringar för denna vågbrytare.
Derjämte vill jag erinra att det är icke så uselt stäldt för staden i afseende på inkomster, som det tyckes låta, ty de 66,000 kronor, som utgöra stadens tillskott genom uttaxering, ingå i de 155,000 kronor, som staden bar i inkomst, och detta uttaxerade belopp är icke stort, då man beräknar att kostnaderna för stadens fattigvård och skolväsende m. m. skola deraf betäckas, Resten af de inkomster staden har i sig sjelf hafva de att räkna på för andra ändamål och deraf kan väl blifva något öfver för extra utgifter.
Jag skall icke blifva vidlyftig, enär ingen mer än herr Hedin yrkat bifall till k. m:ts roposition, men jag anbåller för min del om bifall till utskottets förslag. Att få 60,000 kronor i ren skänk måtte väl icke vara att förakta, Det blir då icke stor summa för staden sjelf att lägga ut, och jag tror icke att staden kan komma i förlägenhet för ett sådant belopp, hälst staden” har en iakomst af omkring 37,000 kronor från bränvinsförsäljningen, hvaraf staden kan taga en del för att fylla behofvet vid hamnarmens iståndsättande.
Jag anhåller om bifall till hvad utskottet här föreslagit.
Herr Lyth: Om man ser på en sjökarta rörande den ö, af hvars representanter jag har den äran att vara en, finner man att på östra sidan af denna ö hafva bildat sig ypperliga hamnar af den bästa beskaffenhet, såsom Fårösund, Slitehamn och Ronehamn, der säkert skydd kan finnas mot hafvets våldsamhet och faror, under det att på vestra sidan af ön finnas nästan inga sådana gästfria landningsplatser till skydd för seglaren mot hafvets raseri.
Härtill kommer att staden Visby, den enda på Gotland, der landets styrelse är koncentrerad, ligger på vestra kusten af ön. Det är derför här som föreningsbandet mellan fasta landet och ön blifvit landsatt. Det är också på den vestra sidan som landet hälst älskar att knyta sina förbindelser med fastlandet och hafva sin samfärdsel med detsamma.
Hamnen i Visby befans redan i början af 1840-talet vara allt för grund och otillräcklig för att större fartyg der skulle kunna inlöpa, hvarför staden också beslöt sig för att med stora kostnader anskaffa en ny hamnarm med dertill hörande vågbrytare, hvarom nu är fråga; men som man då ansåg att detta var ett statsändamål lika väl som en angelägenhet för stiden, erhöll staden redan då ett statsanslag vida större än staden sjelf skulle tillskjuta.
Den sorgliga historien om Visby hamns vågbrytare behöfver jag icke upprepa, ty den är väl känd. Men ett faktum är, att Visby stad har nära nog ruinerat sig derigenom, att utgifterna för dessa hamnbygnader, hvilkautgifter urspruugligen ansågos icke behöfva belöpa sig till mer än några tiotusentals kronor, nu efter nära fyrtio års förlopp uppgått till närmare 700,000 kronor. Det är med innerlig tacksamhet vi erkänna att staten här vid lag visat sig särdeles välvillig och liberal; vi erkänna äfven med tacksamhet de vänliga ord, som nyss från statsrådsbänken sades oss rörande denna stad, ja, vi erkänna till och med med tacksamhet hvad utskottet här föreslagit. Men, mine herrar, betänker man först och främst hvad denna hamn redan har kostat staden, betänker man vidare att staden har uppfylt allt hvad den med afseende & densamma åtagit sig, och att den olycka, som skett, ingalunda berott på någon försummelse från stadens sida; betänker man vidare att de omkostnader, som staden haft för reparation at de skador, som på hamnarmen upptått, blifvit betydligt större, än i kostnadsrslagen beräknats, betänker man derjämte att underhållsskyldigheten af denna hamn är, såsom vi nu hört omtalas, förenad med stora svårigheter, och betänker man slutligen den ställning, hvari Visby samhälle för närvarande befluner sig, hvilken ställning gör det för detsamma särdeles svårt, ja, nära nog omöjligt att vidare skuldsätta sig, så torde det ursäktas mig att jag vågar hos kammaren anhålla om bifall till hvad k. m:t i denna sak töreslagit.
Herr P. Larsson i Fole instämde med herr Lyth.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 13 Juni 1882
N:r 47
