Dag: 19 september 2022

andra kammaren.
Herr Nils Petersson: Efter den diskussion, som redan länge nog fortgått, torde det hafva varit onödigt för mig att begära ordet, isynnerhet som jag ej egentligen hört andra än ortens representanter jämte herr civilministern yrka bifall till k. m:ts proposition. Jag skulle ej häller hafva begärt det, om jag ej hade tyckt mig märka det vara deras mening, som yrka bifall till den k. propositionen, att betrakta saken såsom en statsangelägenhet, hvilket jag icke kan finna vara rättvist eller bilhgt; ty så vidt jag förstår, måste dessa så kallade hamnbygnader anses såsom en kommunalangelägenhet, så framt man ej uteslutande atser ea nödhamn. Jag villej bestrida att så kan vara fallet här, men jag vill då aumärka, att vi hafva många andra sådana hamnar med bättre eller åtminstone lika tördelaktigt läge, till exempel Klintehamn och hamnen vid Karlsöarne. Följaktligen finner jag för min del att statsutskottet i detta hänseende gjort både hvad det kunnat och bort göra, Det är sant att den olycka, som inträffat, är en naturhändelse, som kommunen ej kunnat rå för, men lika litet rår staten för att den inträffat. Det är af en föregående talare påpekadt, att både enskilde och kommuner kunna få vidkännas sådana förluster, utan att de derför kunna påräkna statens understöd. Härmed har jag icke velat klandra representauterna från den ifrågavarande orten, ty det är ju helt naturligt att de vilja framhålla ortens intressen. Men jag anser, att man ej bör drifva sina anspråk allt förlångt, utan tror att äfven kommittenterna skola vara belåtne med statsutskottets framställning. Det skäl, som blifvit åberopadt, att Visby stad skulle vara ett så fattigt samhälle och att kommunalutskylderna der skulle vara så tryckande, kan nog till en del vara sant. Men det finnes många andra kommuner, som i det hänseendet äro i lika eller till och med sämre ställning. Talaren på skånebänken har upplyst furu stora kommunalutskylderna i allmänhet äro på landet, och jag skall be att med afseende härpå få nämna, att i den kommun jag tillhör dessa utskylder hafva utgått med 20 kronor på bevillningskronan. De hafva nu visserligen nedgått till 15 kronor, men jag tror i alla fall att vi ej äro mera lyckligt lottade än Visby, så att det nämda skälet ej torde böra åberopas.
Det har äfven frambållits, att kostnadsförslaget efter vanligheten skulle vara så lågt beräknadt, att kommunen skulle få påräkna att göra tillskott utöfver hvad som i förslaget upptagits. Men kan man icke också antaga, med den erfarenhet man har om kostnadsförslags otillförlitlighet i allmänhet, att man denna gång tagit till så mycket, att det ganska väl skall räcka till? Talaren pågöteborgsbänken yttrade, att staten af filantropiska skäl borde vårda det svagare barnet. Ja, detta yttrande är nu så likt hans satser i allmänhet, att jag ej vill vidare tala derom. Men det var skada att han icke tillämpade detta skäl vid sitt yrkande i fråga om dök svenska industrien; då var han icke rädd om det svaga barnet. Hade han varit konseqvent, skulle han varit det äfven då.
Jag vill ej orda mera om denna sak, utan yrkar endast bifall till utskottets förslag.
Herr Sjöberg: Ehuru iske mindre än trenne af statsutskottets ledamöter uppträdt emot bifall til k. m:ts proposition, vågar jag dock taga mig friheten att yttra några ord till förmån för densamma. Jag vill dervid också till en början genast hafva sagt, att jag alldeles icke finner något anmärkningsvärdt deri, att statsutskottet tillstyrkt en nedsättning af det föreslagna beloppet. Jag är sjelf en varm vän af sparsamhet och inser ganska väl, att statsutskottet, som har att handskas med otaliga förslag till anslag i alla möjliga riktningar, kan blifva trött på denna ständiga handtering af siffror. Isynnerhet då ett ämne, sådant som detta, behandlas nära vid riksdagens slut, inser jag också ganska väl, att utskottet kan i en hastig vändning finna skäl till afprutning på ett anslag, som man ju under vissa förhållanden skulle kunna anse vara för stort, och jag antager — jag upprepar det — att jag sjelf, om jag varit utskottsledamot, möjligen skulle hafva kommit till samma slut som utskottet vid frågans föregående behandling. Men efter den fullständiga utredning af saken, som representanten för Visby nu lemnat, vill det synas som borde äfven utskottets ledamöter kunna komma till en annan uppfattning af saken; åtminstone skulle jag, om jag vore utskottsledamot, nu icke tveka att gifva min röst för det högre anslaget. Det är ju obestridligt att Visby kommun icke varit skuld till olyckan. Denna kommun lär lika litet som hvarje annan kommun kuuna besvärja storm och oväder, Och då det sålunda i förevarande fall är en ren olyckshändelse som inträffat, frågar jag, om det icke är en skyldighet för staten avt träda emellan med understöd, isynnerhet som det lokala intresset här vid lag är vida underlägset det allmänna. Viskola komma ihåg, att denna vågbrytare är af en väsentlig vigt för handeln och sjöfarten, och vi få häller icke förbise, att denna fråga berör icke allenast våra rent nationella förhållanden, utan äfven de internationella i en ganska väsentlig grad. Då man nu, efter hvad utskottets utlåtande i ämnet innehåller; icke kan anse Visby kommuns ekonomiska ställning för synnerligt god, utan tvärtom, åtminstone så vidt jag kan fiuna, ytterst bedröflig, hvilket också ekräftats af hvad hr Bokström vidare i ämnet anfört, så vill det synas, som skulle äfven i den omständigheten ligga ett starkt skäl för bifall till k. m:ts proposition. De olyckor, som nu under våren hemsökt en mängd andra kommuner i följd af storm, hatva ju varit af den beskaffenhet, att det icke ens blifvit ifrågasatt avt staten skulle för dessalemna någon ersättning. Jag föreställer mig — med hänsyn till hvad en föregående talare yttrade att många logtak strukit med äfven i Visby och på Gotland i allmänhet, men här är ju icke fråga om att ersätta de förluster enskilde lidiv i följd af stormarne under den förflutna vintern.
Den omförmälde talaren tycktes, så vida jag fattade hans ord rätt, vilja i viss mån lägga Visby kommun till last, att vågbrytaren ieke blitvit så starkt bygd, att den kunnat motstå stormen. Men detta är ju i sjelfva verket något som kommunen ej rär för. Man kan icke begära, att kommunen i sin helhet eller någon at dess medlemmar skall vara i besivtning af sådana ingeniörskunskaper, som måste förutsättas för att en vågbrytare varder så uppförd, att den under hvilka förhållanden som -hälst skall kunna motstå stormens makt; och om äfven sådana insigter vore hos någon enskild till finnandes, lära de väl icke tillåtas att göra sig gällande mot de så kallade sakkunniges mening. När nu det är vederbörande ingeniörer som måste bära ansvaret för sjelfva bygnaden, så är det alldeles tydligt, att Visby kommun icke har någon del i det förhållande, hvarom denne talare gaf en viss antydning, eller att den ifrågavarande vågbrytaren icke blifvit bygd så som den bort byggas. Att man i öfrigt icke kan jämföra Visby kommun med till exempel Malmö kommun och andra rika kommuner, torde herrarne lätt inse, och under sådana förhållanden vågar jag också antaga, att den ärade utskottsledamot, som yttrade sig i det atseendet, lika litet som någon annan af utskottets ledamöter skall låta leda sig af den tanken, att, derför att en och annan i kammaren vågar tillstyrka bifall till k. m:ts propition, vilja afslå till och med det anslag som utskottet tillstyrkt.
På de skäl, jag nu i korthet anfört, anhåller jag om bifall till k. m:ts proposition.
Herr Emil Key: Då jag nu går att anhålla om bifall till statsutskottets förslag, skall detta icke hindra mig att på samma gång beklaga och framhålla de uppoffringar, Visby stad så oförskyldt fått underkasta sig, sam) erkänna, att desamma varit af högst berydande art och bilda snart sagdt ett undantagsfall beträffande så beskaffade arbeten som här äro i fråga. Jag skall be att få erinra, att det ursprungliga kostnadsförslaget första gången saken ifrågasattes slutade på 178,500 kronor, hvaraf staten skulle tillskjata 118,500 kronor och staden Visby 60,000 kronor. Men huru ställa sig förhållandena nu? Jo, staten, som enligt det ursprungliga och at väg- och vattenbygnadsstyrelsen uppgjorda förslaget skulle bidraga med 118,500 kronor, har fått från 1842 till 1881 års slut släppa till 434,437 kronor 50 öre, eller nära fyra gånger så mycket, och Visby stad, som ursprungligen skulle bidraga med endast 60,000 kronor, har under samma tid fått för sin yttre hamnbygaad utgifva 682,518 kronor samt till den inre hamnen och till fördjupningsarbeten 341,960 kronor, eller tillkopa 1,024,478 krouor. Visby stad har således fåt släppa till ungefär sjutton gånger så mycket svw ursprungligen var beräknadt. Detta är verkligen en oerhörd siffra, och lägger man dertill de 86,800 kronor, hvarom här är fråga, skulle detta arbete, som ursprungligen var beräknadt till 178,500 kronor, gå till ötver haltannan million. Jag erkänner att det är häpnadsväckaude, och man kan icke annat än beklaga Visby stad, som oförskyldt fått vidkännas sådana uppoffringar.
Ty om det är eu sanning, att hamuen varit utsatt för den ena stormen efter den andra, hafva dock de reparationer, som med anledning deraf gång efter annan blifvit verkstälda, varit underkastade vederbörande auktoriteters såsom väg- och vattenbygnadsstyrelsens godkännande och blifvit utförda efter dess beräkningar. Nu kan iman säga: »Men oaktadt ni erkänner detta, yrkar ni ändock bifall till statsutskottets förslag.» Ja, tystatsutskottet har, med bästa vilja i verlden, urstatens synpunkt icke kunnat göra annat än hvad det gjort. Det vanliga vidragec tråu statens sida vid dylika tillfällen har namligen varit 1/3, 1/2 eller 2/3 af det erforderliga kostnadsbeloppet, men här skulle man, så vidt jag kan erinra mig, bilda ett alldeles nytt prejudikat, om man beviljade hela det begärda beloppet och detta skulle kunna få vidtgående konseqvenser, äfven när förhållandena icke vore så ömmande som här. Detta är anledningen, hvarför statsutskottet gjort en nedsättning i hvad k. m:t föreslagit.
Häremot torde invändas, att man endast här icke kunnat och icke kan så noga beräkna vågbrytarens hållbarhet, ty den\’storm, som förstörde vågbrytaren nu senast, var så ovanligt stark, och hafvet, som bryter sig mot Gotlands kust, åstadkommer så våldsamma vågsvall. Denna del af Östersjön mellan fastlandet och och Visby öfverfares dock på 5 till 6 timmar, Men mot alla hamnar på vestra kusten af Irland, på norra, södra och vestra kusten af England, i Holland, Belgien och Frankrike, mot dem bryter sig Atlantiska Oceanen, som behöfver 12 till 14 dagar att öfverfaras; och om någon af dessa hamnar skadas af vind och vågor, är det en himmelsvid olikhet i den kraft och styrka, hvarmed Atlanten vräker sig på dem och hvad detta lilla innanhaf vid Visby mäktar åstadkomma. Emellertid är det fjerde gången på 40 år som Visby hamn blifvit på detta sätt ramponerad af storm. Jag anser, att om man blott kan få ett fullt pålitligt förslag till hamnens återställande och ett solidt utförande, betyder detta mångfaldigt mera än det obetydliga belopp, som utgör skilnaden mellan utskottets och k. m:ts förslag. Sedan nu emellertid väg- och vattenbygnadsstyrelsen blifvit satt på — ordinarie stat, måste ock anspråken på noggrannheten i dess arbeten blifva mycket större och det minsta som kan fordras i förhållande till utlandets vattenbygnader vara att den kan bygga en pålitlig hamn vid Visby.
Af dessa skäl och då jag, som sagdt, tror att de 26,000 kronor, som här utgöra skilnaden, är en försvinnande liten samma mot den säkerhet, som numera bör kunna förutsättas derför, att det förestående reparationsarbetet kommer att utföras så, att det varder beståndande och att Visby stad icke åter kommer i detta läge, anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Juni 1882
N:r 50

vid Visby vattenkuranstalt:
Landtbr. E. Karsson och fru Kristina Larsson, Vestmanland, hr O. Forsmark med familj och konduktör Göthe, Värmland, sadelmakare Fredrik Öhrling, Stockholm, kommissarien L. Valberg, Norrland, K. J. Engqvist, Småland, fru Aurora Norbäck och fröken Elin Norbäck, Arvika, Johannes Andersson, bagare Björkman, Jönköping, bryggmästare Salin med son, Stockholm, professor J. T. Ring med fru, Amerika, Elisabet Jonsson och bokhållare J. Liljestrand, Norrland, literatör A. V. Södergren, Göteborg, hr L. P. Larsson, Eskilstuna, fröknarna Emma och Stina Bellander, Upsala, fru Holm, Visby.
Summa 160.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Juni 1882
N:r 50

Å utmätningsanktion inropades i tisdags aflidne sjömannen H. P. Nordströms sterbhusdelegare tillhörige hus och tomt nr 51 i Norderrotens 3:dje qvarter, värderadt till 800 kronor, af handlanden M. Levin för 750 kronor.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Juni 1882
N:r 50

sammanträder 4 de nästkommande Juli efter förrättad gudstjenst i domkyrkan, hvarvid utnämde komminister N. P. Gadd uppträder som predikant. Nästföljande dag sammanträder stiftets bibelsällskap.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Juni 1882
N:r 50