Dödsfall J. H. Vinter

Att f. d. landtbrukaren J. H. Vinter, född 1825 den 17 Maj, efter ett långvarigt lidande stilla och fridfullt afled i Visby den 15 Juni 1882; djupt sörjd och begråten af maka, barn och barnabarn, varder slägt och vänner tillkännagifvet.
Hedvig Vinter.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 30 Juni 1882
N:r 52

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
För bedräglig handel har, såsom förut nämts, allmänna åklagaren yrkat ausvar å judiske handelsresanden Hirsch Roterosen, Igår hördes af åklagaren åberopade åtta vittnen, Af dessa intygade läroverksadjunkten Hallenberg, som kemiskt undersökt tio olika profbitar af de varor Roterosen sålt till en person här i staden, att ingen af dessa profbitar af de för hellinne utgifna varorna var rent hellinne, utan att de undersökta proöfven visade sig vara förfalskade medels jutehampa eller någon annan växtfiber; att vid samma tillfälle svenskt hellinne kemiskt undersökts, hvarvid detta efter behandlingen visat sig tullt hållbart, då deremot Roterosens proftyg förvandlats till ett gelé, som vid beröring sönderföll. I denna sistnämda del af vittnesberättelsen instämde tvänne vid undersökningen närvarande personer, af hvilka den ena dessutom tillade, att af samma qvantitet af svarandens tyg och svenskt hellinne det förra på grund at tillsats af något klisterhaltigt ämne vägde betydligt mer än det senare. Ett fjerdé vittne hade för 150 kronor köpt af svaranden ett tygparti, till qvantitet och qvalitet öfverensstämmande med ett parti, för hvilket en ånnan person fått betala 340 kr.
Från Stockholms stads handelskemist, som mikroskopiskt undersökt ett par till honom af åklagaren öfversända prof, företeddes ett intyg, hvari handelskemisten angifver profven såsom ej innehållande bomull utan inmängda med linfibrar.
Svaranden bestred äfven nu de afgifna vittnesberättelserna, hvarjämte han inlemnade en skrift, hvari ansvar yrkades å åklagaren, som inför rätten skulle hafva haft osannfärdiga uppgifter.
En af de många målsegarne uttalade sin förvåning och förtrytelse öfver, att svarandens ombud ville uppträda såsom advokat för en person, som bedragit så många personer här i samhället.
Målet öfverlemvades af åklagaren och målsegaren, hvaremot svaranden för afgifvandet af sluvligt svaromål erhöll uppskof.

För missbruk af korsbandsförsändelse var nämdeman Johan Engström, Sigvardsi Eskelhem, instämd af t. f. postmästaren härstädes. Svaranden erkände, att han sjelt skrifvit utanskrift å det ifrågavarande korsbandet, som innehöll några tidningar; att han ätven gjort några anteckningar å en af tidningarne samt att han skrifvit ett i dessainlagdt mindre bref; aut han sjelf dock ej på posten inleninat försändelsen, som inlemnats af hans tolfåriga dotter; att om han felat, detta berott af okunnighet om gällande författningar. Slutligen uttalade han som sin åsigt, att den omnämda försändelsen ej hade gått under korsband, enär den var omsluten endast af ett omslag, hvarför han yrkade åtalets ogillande och ersättning för sin inställelse. Postmästaren öfverlemnade målet under -yrkande af svarandens fällande till 20 kronors böter enligt 100 paragrafen i allmänna poststadgan eller ock att svaranden, om rätten ej ansåge sig kunna ådöma honom ansvar, måtte åläggas att aflägga ed, att den ifrågavarande försändelsen ej med hans goda minne aflemnats på postkontoret. Utslag faller annan rättegångsdag.

I en stämning å handl. G. Klintberg yrkade hemmansegaren A. Eriksson, Homa i Stenkumla, ansvar å K., emedan” denne, såsom orden i stämningen föllo sig, skulle hafva låtit utfärda en revers å 300 kronor i Erikssons namn, å hvilken revers E. blifvit lagsökt och som sedan måst af E. infrias; dessutom yrkades ansvar å K., emedan han skulle hafva beskylt E:s hustru för stöld. Svaranden bestred riktigheten af åtalet. Ett af käranden E. åberopadt vittne berättade, att vittnet infunnit sig på anmodan af K. å dennes kontor för att bevittna E:s namnteckning å en skuldsedel på 300 kronor; att E:s namn redan var skrifvet, då vittnet infann sig, men att E. för vittnet erkände sig hafva skrifvit det. På tillfrågan förklarade E,, att han verkligen för vittnet erkänt, att han skrifvit sitt namn, för hvilket han ingalunda ville neka, men påstod E., att han ej varit svaranden något skyldig. För hörande af en andra person, som likaledes bevittnat namnteckningen, uppsköts målet.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 27 Juni 1882
N:r 51