Månad: september 2022

Nykterhetsifvern
tyckes att döma af de sällan förekommande nykterhetsihötena vara i aftagande här på landet. I städerna torde det väl vara annorlunda. Allmänheten mottog också denna nya sträfvan med ovilja att börja med; nu torde dock densamma betraktas i ett annat ljus. Nykterhetens vänner skämde ock i början ut sin sak genom för stort pietistiskt svärmeri. Deremot är det ett erkändt faktum, att rätt bedrifven nykterhetsverksamhet är god och vinner praktik utan något hemligt ordensmakeri. Detta bevisas bäst deraf att öfver ett hundratal riktiga slafvar under fyllerilasten blifvit nyktra genom den verksamhet, som nu på en 3 till 4 år bedrifvit här på söder, ehuru den dock varit särdeles matt. Man väntar till våren grosshandlare K. O. Berg till Gotland. Vi få väl se; man har väntat så ett par vårar förut, men väntat förgäfves.

Val af två nämdemän
för Hemse och Hablinge ting kommer väl snart att ega rum. Det vore hugneligt, om dessa val fölle på personer, som liknade en af de nyligen aflidne nämdemännen och äro i besittning af det klara förstånd och stora sakerfarenhet, som denne egde. Den gamla seden att i häradsrätten insätta personer, rika Å verldsliga men fattiga på andliga gåfvor, orde väl engång kunna brytas, Och detta emedan vår tids rättsväsende är så förändradt mot föregående tiders.

Postmålet
har nu ändtligen afgjorts af södra häradsrätten. Domen lydde såsom man kunde och äfven icke kunde ana. Dock en fråga: Månne domens rättvisa icke kan vara blott skenbar ? Vi tro, att det finnes två sidor i hvarje sak. Vi tro äfven, att i detta mål den sida, som har kommit inför allmänheten och vederbörande, är den skenbart verkliga, under det sjelfva sanningen fått krypa ned på djupet, d. v. s. der hvarken sol eller måne lyser. Emellertid torde ej behötva döljas, att kommissarien Eneman är förföljd. Hur så? torde någon fråga. Vi kunna för denna gång ej svara mera härpå än att han fått detta hat »åtjenstens vägnar», Vidare en annan gång, då det troligen blir »ljus, mera ljus».

Ok eller sele.
En hemmansegare här på söder begagnar för sina oxar numera sele i stället för ok. Jag framhöll för honom det kloka i denna förändring och sade, att jag ville nämna hans namn för Gotlands Allehandas läsare. »Gör ej det», svarade han, »de tro då att jag är galen, ty så mycket motstånd, som denna sak rönt af dem jag talat med, har väl ingen nyhet rönt; oxarne äro dock bäst af alla nöjda med förändringen».
Att begagna sele till oxarne är redan erkändt såsom mycket fördelaktigt. För att bevisa detta återgifva vi följande ord ur »Djurvännen»: Som hvar och en vet begagnas i vårt land oxarne och på några ställen äfven korna som dragare; men det kan väljej hafva undgått någon, att detta såsom det nu sker måste betraktas som djurplågeri och som ett ingalunda lindrigt sådant. Se vi på ett par förspända oxar, finna vi dem långsamt framskrida med lyftade mular väftdande sin lidande blick till alla förbigående liksom anropande om hjelp utan att det faller någon in att lemna den. Säkerligen tänka de allra flesta icke på detta, icke ens att något grymt ligger i den behandling oxen undergår.»
Oket kan skryta af en hög ålder. Det finnes afbildadt på hällristningar från brons t. o. m. stenålderns tid. Det har med en seghet, som skulle hedra hvem som hälst, motstått alla nyhetsmakare. Nu lär dock dess gyllene tid vara slut, selen kan lätt åstadkommas och det för ytterst billigt pris. En vanlig sele utan hintertyg är det enklaste, samt för plog och harf och vanliga körslor allt hvad som behöfves. Under bogträden (lokorna) läggas putor, som förfärdigas af grofva, sydda halmflätor. För uppehållandet af vagnsstången använder man s. k. halsok, som i gamla tider användts å hästar, eller ock vanliga ståndkoppel. Djuren arbeta sedan ledigt och beqvämt. Skaffade man sig sedermera äfven grimmor, sluppe man att hafva tömmarne om örat, hvilket alltid måste blifva djurplågeri och borde så fort sig göra låter afskaffas.

Fåglarne,
vårens glada budbärare, hafva i år anländt i god tid. En sädesärla var synlig i Hemse 24 dennes, hvilket är ovanligt, enär denna fågel annars ej brukar vara här förrän i slutet af April; Lärkorna kommo i år ej särdeles tidigt, fastän det dock varit blid vinter. De voro synliga först i slutet af Februari. De kunna äfven taga miste på väderleken, dessa små vingade sångare. En lärka (troligen ett enstaka exemplar) syntes här förra året redan 9 Februari, ehuru det då var sträng vinter i nära tre månader derefter (notis derom stod i Gotlands Allehanda förra året).
Svanar, gäss och änder hafva i stora flockar begifvit sig i väg mot norden. I Ronemyr slog 16 dennes ned en flock svanar, hvilka, spatserande der med uppsträckta halsar, lätt kunde betraktas från närliggande gårdar. Hvilan räckte ett par timmar, hvarefter de, 16 till antalet åter fortsatte sin färd.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Mars 1882
N:r 25