Visby rådhusrätt.
Tryckfrihetsmålet mellan stadsmissionären N. A. Youngberg och utgifvaren af Gotlands tidning hr V. Byström förekom i förgår till behandling inför rådhusrätten. Sedan stämningen upplästs, anmärkte svaranden, att den honom tillstälda afskriften af stämningen ej vore lika med originalet, i det att i afskriften stode »tjenstovan> och monom. i stället för »tjensteman» och »mom.» hvarför svaranden sade sig ej kunna sätta lit till afskriften och ej vilja ingå i svaromål.
Härå invände kärandens ombud, v. häradshöfding Karl Herlitz, att den anmärkta otydligheten vore af oväsentlig art och ej gerna kunde missförstås, samt att svaranden, enär målet vore af kriminell natur, i hvarje fall vore skyldig att genast ingå i svaromål. Efter enskild öfverläggning förklarade rätten, att, då de anmärkta felaktigheterna ej kunde missförstås och då för öfrigt ett brottmål här vore för handen, det ålåge svaranden att imålet svara. Mot detta beslut anmälde svarandeparten missnöje.
Den åtalade notisen inledes med de i kärandens mun under en predikan lagda orden »Tidningspressen är en mäktig häfstång i satans tjenst», Det vore fullkomligt osannt att käranden uttryckt sig så. Han hade sagt »skandalpressen». Härpå kunde käranden förete intyg från sju trovärdiga personer, hvarjämte i kärandens predikoutkast sist nämda uttryck är begagnadt. Ehuruväl således referatet af predikantens ord vore lögnaktigt ville käranden derför ej yrka ansvar, enär det kunde bero på misstag af referenten och af svaranden mottagits på god tro. Svaranden vidhöll emellertid att uttrycket varit »tidningspressen».
Kärandeombudet förklarade derpå, att hans Eufvudman afstod från de i stämningsansökningen gjorde auvsvarsyrkandena enl. tryckfrihetsförord. 8 3 mom 8 jämfördt med strafflagens 10 kap. men deremot vidbölls yrkandet om. ansvar enl. samma § mom. 11 (angrepp mot enskild person, hvilka å ära gå) och mom.
12 (lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar) för den i nr 99 af G. T. för 1882 förekommande uppgiften »att hr Y. af insamlade medel till en del af stadens behöfvande ansåg sig kunna, såsom arvode för sitt besvär att utdela dessa medel, beräkna sig till godo ett ganska betydligt belopp.» Nämda Pupgise vore fullständigt lögnaktig, emedan hr Y. ej uppburit ett enda öre af de för stadens fattige insamlade af honom utdelade medel.
Såsom stadsmissionär och föreståndare för missionsföreningens söndagsskola uppbär hr Y. ett bestämdt arvode och har han såsvm sådan ej uppgift att vare sig insamla eller utdela några medel. För styrelsen för stadsmissionen företeddes en intyg, att hr Y uppbär en bestämd lön och att han ej tillgodoräknat sig det allra ringaste för sitt besvär att utdela de af honom insamlade gåfvorna till de behöfvande.
Visserligen skulle hr Y., fortsatte kärandeombudet, ej hafva fäst sig vid saken eller uttagit stämning, om uppgiften endast förekommit i Gotlands Tidning, men nu hade den sanningslöst och för hr Y. vanhedrande beskyllningen, att stoppa i egen ficka en del af åt fattiga insamlade medel, influtit i flere tidningar å fastlandet. Som exempel på det intryck en sådan osanving kan göra, anförde kärandeombudet att från fastlandet hit ingått bref med förfrågningar, om hr Y. tillgripit något af omhänderhafvande medel. Derför hade käranden varit tvungen försvara sig. Kärandeombudet anhöll vidare att få uppläsa ett af hufvudmannen efter stämningens uttagande mottaget anonymt bref, som innehöll i en rå ton de mest smädliga uttryck om hr Y., som bland annat påstods hafva »knipit pengar», samt anmärkte, att, ehuru han visserligen ej ville beskylla någon viss person för att hafva skrifvit det, emellertld nödvändigt ett af de två fallen måste egt rum: antingen hade svaranden låtit skrifva brefvet (och det kunde ej föroekas, att en viss frändskap rådde mellan brefvet och tidningsartikeln) och man kunde då väl förstå, hvad svaranden menat med sina beskyllningar i tidningen, eller också hade han ej skrifvit det, och då kunde man sluta till hvad intryck artikeln haft på en del läsare, exempelvis den namnlöse bretskrifvaren.
Svaranden bestred allt hvad kärandeombudet anfört samt återslungade!alla de insinuationer, som riktats mot honom, mot kärandeombudet. Svaranden anmärkte, att den åtalade artikeln ej innehöll, att hr Y. tillgripit medlen utan endast beräknat sig ett högt arvode för sitt besvär att utdela dem. Att meningen med den åtalade artikeln ej varit någon annan, ansåg svaranden bestyrkas deraf, att den syftade tillbaka på en i tidningen för 22 sistl.
April förekommande uppgift »att hr Y af hopskjutna medlen 629 kr. 30 öre helt blygsamt hållit till godo för sin egen person med med det nätta honorariet af — 509 kronor» Här hade således nämts ordet »honorarium», å hvilket de nu åtalade orden syftade tillbaka.
Kärandeombudet ansåg, att det förhållande, att i svarandens tidning en gång förut en likartad uppgift förekommit, ingalunda förbättrade saken, och för öfrigt, om också den senast förekommande beskyllningen i sammanhang med den förra kunde förstås annorlunda, så kundeman ej förutsätta, att de personer, synnerligast de å fastlandet, som läst den senare artikeln, varit i tillfälle att betrakta den isammanhang med den föregående, utan bildade sitt omdöme endast efter den senare artikeln.
Kärandens ombud begärde tre veckors uppskof för att, sedan han nu hört hvad svaranden andragit, få inkomma med vidare utveckladt käromål. Härå invände svåranden, att ombudet redgn öfver höfvan utvecklat sin sak med både »sant och osant>, men förklarade sig slutligen ej hafva något att erinra mot uppskofvet. Målet utsattes att förekomma 19 nästkommande Februari.
Såsom misstänkt för olofligt tillgrepp af omkr. 30 fotjernkettingar vid prånhamnen hade åklagaren på anmälan af hamumästaren åtalat smeds arbetaren Johan Petter Engström, hvarjämte smedsarbetaren Johan Reinhold Eklöf var instämd för att i målet höras och efter omständigheterna svara. Engström påstod sig ej hafva tillgripit några kettingar utan hade hon köpt sådana af flere personer; hans uppgifter vid polisförhöret och inför rätten voro emellertid stridande mot hvarandra. Eklöf sade sig ej hafva varit hvarken delaktig i eller medveten om hvad som händt. För målets närmare utredande erhöll åklagaren uppskof till 5 Februari, då Eaogström vid hämtningsäfventyr och Eklöf vid tio kronors vite skulle vara närvarande.
För djurplågeri fäldes fiskaren Kristian Karlsson, Lickershamn i Stenkyrka, att böta tio kronor. Karlsson, som förut varit instämd för samma slags brott, ville ej vidgå, att han visat grymhet mot det hästkreatur han begagnat vid körslor till staden; tvänne vittnen iutygade dock, att hästen varit behäftad med ett öppet blödande sår.
För nedslående af en urmakeriskylt å Nygatan var ynglingen Axel Leonard Linnerson åtalad. Linnerson erkände, att han af okynne gjort sig skyldig till förseelsen, men förnekade, att han såsom stämningen innehöll skulle hafva varit öfverlastad vid tillfället. Åklagaren begärde och erhöll uppskof för bevisnings förebringande.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 31 Januari 1883
N:r 9