Visby rådhusrvätt.
Tryckfrihetsmålet mellan stadsmiseionären Yonngberg och utgifvaren af Gotlands Tidning hr V. Byström förekom i förgår åter till behandling, hvarvid svaranden ingaf följande skrift: »Innan jag ingår i svaromål på kärandeomhudets i sjelfva saken anförda (af mig redan förut bestridda) skäl, som vill läggas till grund för hans hufvadmans rätt att anställa förevarande åtalet, tvingas jag, af det sätt hvarpå ombudet vid föregående rättegångstillfälle mot mig uppträdt, att bemöta några af hans skriftligen anförda sofismer, hvilka dock alla synas mig hafva »i ond tro» tillkommit, de af honom muntligen utslungade insinnationer. t. ex. om tillkomsten af ett bref m.m., vill jag ej nedlåta mig att besvara.
Vidkommande således först kärandens bekanta yttrande från predikstolen, — som ombudet. vill hålla för otroligt och förnekar, men som jnst hlef upphof till det mot tidningen väckta åtalet, — så har jag hittills icke fonnit mig böra göra något beriktigande i tidningens uppgift, allrahälst som de väl lära vara få, som numera skulle sätta tro till kärandens förnekande deraf. Ombudet framhåller bland annat såsom stöd för detta påstående, att hans hufvudman varit »åtskilliga år i Amerika» och der samt annorstädes lärt sig akta pressens organ, för att icke öfver dem uttala en »slik fördömelse.» — Ja, i fall käranden hade qvarblifvit i nämda land någon Jängre tid än de två år, som han åtovjöt undervisning vid Angustanasynoden, skulle jag möjligen hafva fäst afseende vid denna uppgift; men jag bar skäl, ännu åtminstone, att tvifla på sanningen och uppriktigheten deraf, utan har fast hällre kanske nn för tillfället detta ansetts tjenligt att framhålla, såsom varande en vackrare och ädlare åsigt.
Att käranden och hans ombud hysa hat och ovilja mot Gotlands Tidning eller dess utgifvare, kan jag nogsamt finna af den bätskbet, som vidlåter deras anfall, då de icke försmå att göra lögnfalla uppkok i en historia om kärandens besök hos mig, då han framstälde begäran, att tidningen måtte återkalla uppgiften om hans yttrande på predikstolen, hvilken begäran jag ansåg mig icke kunna bevilja; ej ett enda ord förekom då, som hade afseende på honorariefrågan, hvarför klarligen synes att denna sedermera framkallats af andra personer.
Jag medgifver gerna, att ombudet har en synnerligen utvecklad förmåga att kunna efter sitt sinnelag och afsigter förtyda och vränga ord; men jag förbehåller mig den ilagen medgifna rättigheten, att hvad som blifvit i tidningen om förevarande sak yttradt, ej får tillläggas andra ord eller hänsyftningar än deri uttryckta meningen innehåller.
Ombudet säger i sitt sista anförande, att han »nu fått veta» någonting, och under detta föregifvande uppställer han en mängd hypoteser, som äro alltigenom lögnaktiga och afsigtligen vrängda i afseende på tidningens reflexioner öfver ett sakförhållande, som egentligen icke avgår käranden, ehurn han blef nämd i sammanbang med detta. En strof ibland dessa hypoteser är öfverensstämmande med sanva förhållandet, och ombudet bar sålunda ej kunnat nndvika att framställa denna tolkning af tidringens yttrande, som han dock på sitt sätt angifver i följande ordalag: »Pastor Y. har såsom stadsmissionär erhållit ett allt för högt arvorde.»
Så var äfven tidningens mening, som tydligen framgår af artikelns innehåll, och deruti förekommande klander åsyftade också egentligen stadsmissionens styrelse — icke missionären; och rättigheten för tidningarne att kritisera och reflektera öfver offentliggjorda uppgifter och redovisningar må väl icke vilja förnekas, om också kritiken drabbar stadsmissionens handlingar och missionärens åtgöranden såsom sådan, allraminst af en sådan pressens vän, som käranden uppgifves nu vilja vara.
Med anledning af hvad jag här ofvan haft äran anföra, och som kanske blifvit vidlyftigare än behöfligt varit, får jag, bestridande allt det ofriga, som kärandeombudet till sanningens förfång och allmänhetens förvillande, in mala fide — i ond tro, hopdiktat, härmed hos vällofl. rådhusrätten hemställa och yrka,
att käranden, sedan han afstått från sin ansvarstalan rörande uppgifna yttrandet å predikstolen, måtte förklaras icke vara rätte käranden i hvad som angår yttrandet i Gotlands Tidning om storleken af det honorarium eller arvode, som han i egenskap af stadsmissionär för år 1881 af stadsmissionens styrelse tilldelades, enär den klandrade åtgärden har af styrelsen ensam vidtagits, hvadan således stadsmissionären i oträngdt mål blifvit framhbållen såsom kärande; eller om vällofl. Rätten anser sig icke kunna bifalla detta yrkande,
att käranden måtte åläggas till rätten ingifva sådana tydliga och giltiga bevis eller handlingar, som kunna sanningsenligt ådagalägga hvem och hvad han är, enär han synes vilja ställa sig i samma betydelse som att ban borde hänföras till att vara svensk ämbets- och tjensteman, hvilket förbållande förefaller mig böra betviflas, allrahälst som jag gjorde samma yrkande vid första rättegångstillfället, hvilket dock af kärandeombudet med fallkomlig tystnad blifvit förbigånget; samt;
att mig måtte medgifvas ytterligare rådrum, för att i fall af behof kunna få bemöta, hvad käranden utan tvitvel kan komma att vidare i saken andraga.»
Käranpdeombudet framhöll, att ansvar ej yrkas efter något lagrum, som talar om förbrytelse mot ämbets- eller tjensteman, hvarjämte det vore allmänt och äfven sannolikt svaranden bekant, att hr Y. är antagen såsom stadsmissionär och predikobiträde i Visby.
Vidare förklarade sig kärandeombudet ej hafva att yttra på grund af hvad svaranden nu anfört samt vara beredd att nu genast välja jury.
Svaranden anhöll om uppskof och juryvalet utsattes till 28 Mars.
Seglationsbrott. I detta förut vidlyftigt omnämda mål mellan allmänna åklagaren samt grosshandlare Björkander såsom redare för skeppet »Georg Ludvig» och kapten R. Pedersen afkunnades i förgår dom. Rätten förklarade, att svarandena ej kunde ådömas ansvar, enär rederiet varit berättigadt att skilja kapten Bingmark från befälhafvareplatsen och emedan konsulatet ansett Pedersen skicklig att öfvertaga befälet.
— Kapten I. P. Bingmark hade till i förgår uttagit stämning å grosshandlare Björkander och kapten Pedersen med yrkande af ersättning med 400 kronor af hr B. för den förlust han oförskyldt lidit genom att hafva skilts från befälhafvareplatsen å skeppet »Georg Ludvig», hvarjämte ansvar yrkades å hr B. för utfärdande af en handling, hvari fartygets styrman, ofvannämde Pedersen, förordnats till egentlig befälhafvare; å Pedersen yrkades ansvar, emedan denne, hvilken varit kärandens styrman, gjort bruk af nämda handling och falskeligen beskylt käranden för att hafva velat uppbära fraktbetalningarne och öfvertala besättningen att lemna fartyget. Slutligen yrkade käranden, att svarandena måtte åläggas på egen bekostnad införa blifvande utslag i ortens och allmänna tidningar.
Svarandenas ombud invände, attredaren varit fullt berättigad att utfärda en dylik handling och bestred såväl ersättnings- som ansvarsyrkandena.
Andre konstapeln å fartyget hördes såsom vittne och berättade, att Bingmark en gång yttrat till Pedersen, att han skulle arrestera honom. Som förut nämts hafva sex man af besättningen intygat, att Bingmark ej sökt att uppvigla besättningen eller öfvertala den att lemna fartyget.
Målet öfverlemnades af båda parterna, hvarvid käranden vidhöll sina yrkanden och fordrade upprättelse, emedan hans heder och ära såsom sjöman blifvit af svarandena trädd för nära.
Olaga gästning. I detta förut omnämda mål mellan allmänna åklagaren och källarmästare Malmqvist hördes i förgår fyra konstaplar såsom vittnen. De berättade, att de vid 1/2 12-tiden på natten sett några personer nedkomma från trappan, som leder från öfra kälJarevåningen, men hade ej iakttagit från hvilket rum de kommit; båda källarevåningarne hade varit upplysta och förnummos röster från lokalerna. Häremot invände svaranden, att en af de personer vittnena sett haft enskildt rum i annexet och således ej varit inneå kälJarelokalen &å otillåten tid, hvarvid rättens ordförande anmärkte, att förordningen gäller för hela stadshotellet och att ingen gäst får serveras efter den stadgade stängningstiden.
Ordföranden framhöll vidare, att det vore konstaplarnes både rättighet och skyldighet att, om de trodde gäster vara inne å lokalerna å otillåten tid, begära inträde och anteckna de närvarandes namn. Svaranden erköll uppskof för motbevisnings förebringande.
För våld å hustru Emma Ahl hafva dennas man f. artilleristen Anders Ahl och arbetaren Karl Rörfelt instämts. Vittnen intygade, att de hört väsen och ordväxling i Ahls bostad samt att Rörfelt skuffat hustru Ahl för bröstet. Utslag anran dag.
— Bröderna Karl och Gustaf Rörfelt hafva såsom förut nämts åtalats för våld mot plåtslagare K. O. Annell. Vittnen berättade, att Karl Rörfelt tilldelat målsegaren ett slag i ansigtet, hvilket denne erkände sig hafva gjort, emedan Annell gifvit Rörfelts syster tre slag. Härtill nekade Annell, oaktadt ett vittne hade åsett detsamma. Gustaf Rörfelt ville ingenting erkänna, fastän ett vittne intygade, att äfven han slagit målsegaren. Åklagaren yrkade ansvar å Rörfeltarne och Annell för begångna våldet.
För oljud och fylleri var garfvaregesällen A. F. Viderström åtalad. Han skulle hafva genom sitt otillständiga uppförande samlat en stor folkskara omkring sig å Adelsgatan. Svaranden, som sade sig under 29 år här i Visby aldrig gjort sig skyldig till någonting dylikt, ville med vittnen bevisa, att han ej på något sätt förgått sig. Uppskof till annan dag erhölls.
— För i hög grad förargelseväckande uppförande å Adelsgatan, hvarigenom omkring 100 personer samlat sig, var smedslärlingen Karl Fredin instämd. Han nekade. Åklagaren begärde uppskof.
För våldsamt motstånd mot polis och för för fylleri var den flitige poliskunden muraren Johan Holmgren instämd. Han ingaf genom ombud skriftligt erkännande. Dom annan dag.
Sjömannen Herman Rutberg hade 28 sistl. Februari uppfört sig på ett otillständigt sätt inne i och utanför metodistkapellet. Han erkände, att han, som sade sig ej kunna sjunga, högljudt instämt i sången i kapellet, utanför hvilket han dock ej uppfört sig opassande utan endast talat litet engelsza. För målets utredning begärde åklagaren uppskof.
Rutberg hade 2 sistl. December i berusadt tillstånd uppfört sig opassande å ett utskänkningsställe. Äfven i detta mål begärdes uppskof.
Sjömannen Oskar Vengström var åtalad för att hafva i berusadt tillstånd gjort våldsamt motstånd mot polis. Utslag annan dag.
För att olofligen hafva döpt ett barn, hvars föräldrar då tillhörde statskyrkan, var föreståndaren för Visby metodist-episkopalförsamling pastor Karl Vallenius instämd af stadsfiskalen, som af k. m:ts befallningshafvande, hos hvilken myndighet domkapitlet på anmälan af stadens v. pastor yrkat åtals anställande mot Vallenius, förordnats till aktor i målet. Dopet hade förrättats 28 sistl. Februari på anmodan af barnets föräldrar, hvilka först 7 dennes utgått ur statskyrkan och inträdt i metodistförsamlingen. Svaranden förmälde, att föräldrarne redan före dopet hos honom anmält sig vilja öfvergå till metodistförsamlingen, hvilket har, som ej för ofta ville besvära härvarande pastorsexpeditionen, ej strax anmält i expeditionen, hvarför deras utgång ur statskyrkan genom hans förvållande försenats; ansåg att åtalet tillkommit genom kitslighet af statskyrkans prester, hvilka sjelfve ofta förrättat dop af metodisternas barn och med hvilka metodistförsamlingen förut stått i godt förhållande; ledsamt att detta trakasseri uppkommit. Svaranden framhöll slutligen, att han ej velat skada någon och ej genom denna handling beredt sig någon fördel, emedan metodistpresterne ej ega rätt att taga betalning för dylika förrättningar, hvarför han anhöll blifva fri från ansvar. Utslag faller 2 instundande April.
Instämda för våld och fylleri voro schaktmästare Sven Andersson, bokhållare I. V. Jakobsson från Ronehamn, guldsmedsgesällen Karl Vidström och ynglingen Karl Häggström, hvilka 18 sistl. Februari på natten sammanträffat på Skeppsbron och der kommit i slagsmål med hvarandra. Deras uppgifter om förloppet vid slagsmålet stämde ej öfverens.
Andersson uppgifver, att han och Jakobsson råkat de två öfriga, som då voro för honom okända, hvarvid han, som aflägsnat sig en stund, fann sin kamrat J. illa tilltygad i ansigtet. Han tog då för gifvet, att Vidström begått våldet, enär Häggström försvunnit, hvarför han och J. sökte föra V. till vaktkontoret, då han fiek flere slag och sparkar af V., hvilken han tilldelade till gengäld ett par lindriga sparkar; erkände för öfrigt, att han var berusad, men ej oförmögen bedöma sina handlingar. Yrkade ansvar å Vidström för det våld denne begått mot honom.
Vidström berättade, att han och J. roade sig att draga fingerkrok öfver Häggströms axel, hvarvid H. slog till J. och strax derpå sprang sina färde. Hade ej begått något våld och var ej öfverlastad, hvarför det vore hårdt att hafva blifvit så illa behandlad af A. och J. Jakobsson sade sig vid fingerdragningen hafva ofrivilligt råkat trampa H., som derefter antagligen med något tillhygge tilldelat honom ett par slag, hvaraf ett genomträngt hatten och illa sårat honom öfver ögat, så att han måst förbindas af fältskär. A. hade gifvit V. ett par sparkar, Var visserligen berusad men ej värre än han hade allt klart för sig. Yrkade ansvar för sveda och värk.
Häggström uppgaf genom ombud, att han vid fingerdragningen fått flere sparkar af J., hvilken han då utan att hafva begagnat tillhygge gaf ett slag och aflägsnade sig derpå.
Var alldeles nykter.
För vittnens hörande uppsköts målet till 28 dennes.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 Mars 1883
N:r 23