40 svenska emigranter omkomna.
I Daily News meddelas en utförlig redogörelse för denna svåra sjöolycka, som inträffade i Nordsjön den 7 mars. Enligt detta referat lemnade fartyget Köpenhamn natten till den 2 dennes med destination till Leith, hafvande om bord 44 emigranter, 4 första klassens passagerare och en besättning med befäl, uppgående till 21 man. Den 4 anlöpte fartyget Christiansand i Norge, der ytterligare några passagerare togos om bord, så att hela antalet om bord befintliga menniskor uppgick till 81.
Dagen derpå, när fartyget befann sig midt i Nordsjön, råkade det ut för en svår storm, hvilken hastigt tilltog i styrka och när fartyget på tisdags morgon befann sig omkring 200 (engelska) mil från Christiansand, öfverspolades det af en förfärlig brottsjö, som ryckte med sig kompassen och några andra föremål. Lasten började förskjuta sig och fartyget arbetade med svårighet under orkanen. Under dagens lopp blef fartyget öfverspoladt af flera endra svåra störtsjöar.
Tidigt på onsdags morgon var förrummet fyldt af vatten, och klockan 5 eftermiddagen hade skutan tagit in så mycket vatten att det var påtagligt att hon snart skulle gå till botten. Från fartyget observerades en liten fiskaresmack, som närmade sig det samma, och fem man af besättningen samt fem norrmän hjelptes åt att sätta ut en båt medelst hvilken, lemnande räddningsbåten sedermera åt sitt öde. Om bord å smacken fans icke någon räddningsbåt men smacken seglade några gånger rundt om kring Navarre utan att kunna lemna någon hjelp. Under tiden hade alla emigranter om bord å sist nämda fartyg äntrat upp i riggen på den sjunkande ångaren medan den ena vågen efter den andra öfverskölde dem. Omkring klockan 6 fick man syn på en annan smack och en ny båt utsattes från Navarre, hvaruti femton personer hoppade ned, men båten kantrade och alla funno sin död i vågorna. Ingen räddning syntes möjlig förr än vid 8 tiden då Hullångare, Sir Stafford Northcote, kom i sigte. Dess befälhafvare, kapten Rickett styrde ned till Navarre, och lät lösgöra sina räddningsbåtar. Innan dessa hunno till det nödstälda fartyget sjönk emellertid detta med alle man om bord, och kapten Rickett kunde endast rädda fem personer, hvaribland en qvinlig första klassens passagerare, fröken Lotz från Christiansand, hvilka medtogos till Hull.
Räddade äro de tio, som upptogos af den förut synliga fiskare-smacken (ett tyskt fartyg), en som blef upptagen af en landsattes i Hull.
En annan meddelare, hr Mannal, som är en bland de räddade, skrifver:
Allt gick här till i måndags på eftermiddagen, då en stark storm uppstod. Tidigt på tisdags morgon blef fartyget öfverspoladt af en våldsam brottsjö, som bortryckte kompassen, båda räddningsbåtarne och en del af kommandobryggan. Kort derefter började lasten förskjuta sig och fartyget lade sig på babords sida. Följande dag började vatten att intränga i fartyget, och utvandrarne klagade häröfver hos kaptenen, hr William Craig, men han fäste sig icke dervid. Senare beordrade han dock folk att ösa vatten, enär pumparne icke förslogo. Man öste, så att vattnet föll en fot, men läckandet tilltog, då kaptenen fortfor att låta fartyget gå med full maskin.
När vi kl. 6 på onsdags morgon fingo se ett fiskefartyg, bådo passagerarne kaptenen att hissa nödflagg, men han vägtade att göra det. Sedermera mötte vi ett tyskt fiskefartyg och nu gaf kaptenen nödsignal. I samma ögonblick slog en sjö in öfver fartyget, fylde maskinrummet och släckte elden. Fartyget sjönk allt mer och mer och kunde icke styras. En båt utsattes, och i denna gingo fem skattska och fem norska matroser, hvilka upptogos af ett holländskt fiskefartyg, som för öfrigt icke gjorde några ansträngningar för att rädda de nödstälda. Det engelska fiskefartyget Sir Stafford Northcote hade emellertid hållit upp mot det sjunkande ångfartyget och beredde sig att utsätta en båt. Från Navarre ropades då, att man hellre skulle kasta ut linor, enär ångaren i hvilken ögonblick som helst kunde sjunka Fiskefartygets manskap satte likväl ut en båt men denna bortrycktes af den höga sjön. Linor utkastades nu, och omedelbart derefter sjönk ångaren. Trots alla ansträngningar lyckades det fiskaremanskapet blott att rädda fem personer fröken Lotz, William Sinclair, en skottsk matros, J. Andersen, en norsk landtman F. J. Nygren, en svensk smed och den förut omnämde hr Mannal. Ett annat engelskt fiskefartyg lyckades uppfiska ännu en af de skeppsbrutne, en spanmålshandlare hr Froggart.
Svensken Nygren hade sin hustru och två små barn med sig och skulle med dem utvandra till Minnesota. De lågo alla i vattnet när fartyget sjönk, och först blef den lille gossen på 4 år bortryckt. Modern höll med förtviflans styrka fast i sin lille 8 månaders gosse, men hon blef vanmäktig af kölden och ansträngningarna samt gick till bottnen med sitt lilla barn. Endast mannen blef räddad. Den äldre gossen uppfiskades, men lifsgnistan hade då redan slocknat.
Det var förenadt med mycken svårighet att rädda fröken Lotz, enär hon hade drifvit något bort från fartyget. Man kastade dock en lina till henne, som hon högg fatt uti, och blef med tillhjelp af denna uppdragen. Sjön var så våldsam att den nästan hade rifvit kläderna af fröken Lotz, så att hon måste ikläda sig de manliga kläder som funnos ombord på Sir Stafford Northcote. De som stannade qvar på ångaren visade en märkvärdig likgiltighet eller slöhet; de sjönko med fartyget nästan utan att gifva ett ljud från sig och några hade icke ens lemnat kajutan när fartyget gick till botten. Hr Mannal påstår att flera personer kunnat räddas, om Navarres befälhafvare i tid hade haft situationen klar för sig.
Gotlands Tidning
Lördagen den 24 mars 1883
N:r 24.