Månad: oktober 2022

Blyertsanteckningar.
II.
Den som första gången besöker Göteborg, behöfver ej på förhand känna dess historia, för att genast vid första ögonblicket inse att han har gramför sig en så godt som ny stad. Detta gäller ej blott om sjelfva kärnan af den egentliga staden med sina reguliera gator, qvarter och kanaler utan äfven om utkanterna deraf eller den allra närmaste omgifningen och förstäderna. Fästningsverken äro nu raserade och ersatta af de smakfullaste parkanläggningar, så att numera intet återstår som påminner om att Göteborg en gång i tiden varit med och luktat krutrök.
Dagen efter ankomsten till Göteborg voro vi inbjudne att öfvervara vigselakten mellan skådespelaren Oskar Stenvall och fröken Anna Byström, båda anstälda vid Stora teatern derstädes. Nämda högtidlighet skulle försiggå i den vackra Haga-kyrkan, såkallad efter dess läge i förstaden Haga. Kyrkan grundlades 1856 efter ursprungliga ritningar från \”Society for promoting the enlargement, bnilding in England and Wales\” samt invigdes 1859. Byggmästaren var löjtnant Edelsvärd, som dock omarbetade ofvannämde ritningar. Hon är uppförd af gul s. k. klinkert och rymmer omkring 1,500 personer.
Vid tiden för aktens början hade en oerhörd folkmassa samlat sig utanför kyrkan och inne var den alldeles öfverfull. Endast några främre bänkar afsedda för de anländande bröllopsgästerna, stodo tomma. Koret var rikt smyckadt med lefvande växter och pyramidaliskt anordnade brinnande ljus.
Sedan bröllopsskaran anländt, afsjöngs från orgelläktaren psalmen n:r 335 v. 1, hvarefter vigseln förrättades med en vacker och sonor stämma af den unga domkyrkokoministern Rydholm. Afslutningen skedde med afsjungandet af tredje versen af nämde psalm.
Till altaret fördes bruden af sin fader, den framstående musikern, professor O. Byström, och brudgummen af direktör Fr. Hedberg. Från när och fjerran hade infunnit sig slägtingar och vänner till brudparet.
Efter aktens slut samlades åter gästerna i Börsens restaurant, der tal och skålar föreslogos för de nygifta, bland hvilka ett af hr Hedberg var särdelet anslående. Med sin kända oratoriska talang tillönskade han brudparet visserligen tomtebolycka, men en sådan lycka, som kan lida allt, försaka allt, hoppas allt. Här hade jag det nöjet att göra bekantskap med bland andra den kände skriftställaren hr Axel Krook och en af Sveriges ypperligaste förmågor i Talias tjenst, hr Emil Hillberg. Senare upplästes ej mindre än 47 anlända lyckönskningstelegram.
Söndagsaftonen den 11 febr. gafs å Stora teatern hr Hedbergs mästerliga skådespel \”Bröllopet på Ulfåsa\”, till hvars beseende hr Hedberg hade den artigheten att inbjuda tärnor och marskalkar. Äfven den dagen var bruden från gårdagen ånyo brud, ty hon uppbar Sigrids roll. Det är icke alla dagar man får tillfälle att se Birger Jarls roll framställas på ett så mäktigt, nordiskt kraftfullt och tilltalande sätt, som här var fallet med hr Hillbergs utförande af denna roll, men så har också författaren i språket inlagt så mycken kärnfullhet och friskhet att det ovilkorligen bör anslå ett svenskt hjerta. Om man dertill lägger den sköna Södermanska musiken, – hvem har icke åtminstone hört talas om \”Ulfåsa-marschen\” – så har man ju haft en njutningsrik afton. Den enda sången, en folkvisa, som förekommer i pjesen, sjöngs nätt och utan affectation af fröken Ida Byström (Inga). Lifliga applåder belönade utförandet.
Äfven fick jag se uppförandet af ytterligare två större dramatiska verk: Moliéres förnämsta karakterstycke \”Tartufie\” och Strindbergs mycket omtalade \”Mäster Olof\”. I det förstnämda hade hr Hillberg tittelrollen och i det senare Gerdt Bokprenters roll. Båda dessa typer, så olika till sin karakter, framstälde också hr H. på ett förvånansvärdt mästerligt sätt. Men för att icke vara orättvis bör ock nämnas med beröm fröken Ädelstam (Dorine), hr Palme (Mäster Olof), äfvensom flere af de öfriga medspelande i de begge pjeserna.
Man må som främling besöka Göteborg eller tillhöra detta samhälle – åt ett håll känner man sig företrädesvis dragen – och detta är till de vackra promenadplatserna såsom Trädgårdsföreningens park, alléerna och den s. k. Kungsparken. Jag fick visserligen icke se dem iklädda sin grönskande skrud, men jag kunde föreställa mig hur herrligt här måste vara under sommaren. Öster om egentliga staden reser sig stolt Talias vackra tempel, konstens helgedom, pch på motsatta sidan af vallgrafven ligger det stora salutorget med sin permanenta, alltid storartade marknad.
Der Kungsparken i närheten af östra Haga har sin ena ändpunkt reser sig på en kulle i närheten af alléen Haga-kyrkan och strax der berdvid den berömda Kjellbergska flickskolan, stiftad genom testamente af afl. grossh. Kjellberg, som på sin 75:e födelsedag 1826 förordnade, att 50,000 kr. skulle efter hans död utgå till en sådan stiftelse. Skolan öppnades 1835 och 1872 erhöll denna en ytterligare gåfva af 50,000 kr. 1870 blef skolan inrymd i eget hus.
Vidare ha vi ett större hus, som å fasaden bär namnet: Amalia Hertz, stiftelse. Denna byggnad är en fristad för medellösa enkor af hvilken religionsekt som helst och stiftad af numera aflidne grossh. Philip Hertz till minne af sin förut bortgångna maka.
Bland flera andra storertade byggnader, utgörande bevis på ett ädelt och frikostigt mecenatskap må nämnas: Magnus minne, Renströmska badinrättningen och Sahlgrenska sjukhuset.
Om vi förbi Hertzska stiftelsen följa vägen, som går vinkelrätt mot alléen komma vi till de bekanta Landala-bergen, der allra öfverst reser sig en kolossal byggnad, liknade en borg. Här är reservoiren till Göteborgs vattenledning. Nedanför ligger en rad prydliga stenhus, de nätta arbetarebostäderna.
Bland sevärdheterna förglömde jag icke museumet, då detsamma nu prdnas och öfvervakas af en gotländing d:r Anton Stuxberg, en af deltagarne i Vegafärden. Efter att hafva under sjutton års förlopp varit skiljda såsom skolkamrater råkades vi åter; men hvad hade icke händt under dessa år? Vi igenkände hvarandra genast och han blef gladt öfverraskad af besöket. Hvad jag med glädje märkte, så tycktes han ännu bibehålla sitt trefliga och hjertliga sätt, som i skolan gjorde honom så omtyckt af kamraterna. Men meda jag är på tal om d:r S., kan jag ej underlåta att här nämna en spådom om honom från skoltiden. Hvad orsaken var, kan jag icke nu påminna mig, förmodligen dock någon \”lex\”, som icke kunde så ordagrant upprepas utantill. Läraren sade emellertid till honom (jag minnes oedalagen som om de hade sagts i går): \”usch, gvad du ä\’ ful, du ser ut som en italiensk stråtröfvare, du kommer att sluta i galgen\”. Nu är d:r S. en verldsberyktad man, men spåmannen deremot är ännu i dag en gammal öfverlegad bokmal.
Göteborgarnes allt i allom om sommaren är dess vackra trädgårdspark. Den anlades 1842 på initiativ af d. v. kaptenen von Norrman. Nu höjer sig här äfven ett kollossalt glashus, växthuset, hvari är anlagd en acklimatitionsträdfård. I denna växa palmer, dadlar, bamburör m. fl. andra tropiska växter. Sång från foglar i de mest brokiga drägter förhöja intrycket af det hela. Man slår sig ned på en soffa, tager fram en bok och inbillar sig genom ett trollslag ha blifvit förflyttad till en palmlund i Sydamerika. Hvilken behaglig värme och berusande doft man inandas! Derinne förglömde jag mig öfver en timme alldeles ensam. Med knapp nöd kunde jag slita mig från den förtrollande känsla jag erfor vid mitt inträde, men jag måste, ty jag hade föresatt mig att se ångaren Angelo afgå till Hull med emigranter. Jag skyndade mig derför i väg. Anländ till hamnen var der ett stim och viftande; ombord stojades och väsnades, så att icke kunde det märkas att passagerarne voro ledsna öfver att lemna fosterjorden och anhöriga. Kanske dock en och annan förstulen tår stal sig utföe någon kind; men på så långt afstånd der jag stod på kajen kunde jag ej upptäcka en sådan rörelse hos någon af de ombord varande. Alla syntes glada till ysterhet, hvaremot jag med beklämdt hjerta skyndade derifrån. Att se Sveas söner och döttrar med så kallt sinne vända sin moder ryggen för att i ett okändt land behöfva söka sin utkomst kan ej uppväcka annat än vemodiga känslor. Men hvar finna orsaken till denna utvandringslusta? Ja, nog kände jag den, men det skulle föra mig alldeles för långt från området af min anspråkslösa reseskildring.
H. B.

Gotlands Tidning
Lördagen den 3 mars 1883
N:r 18.