Blyertsanteckningar.
Att företaga en resa midt i vintern härifrån till fastlandets vestkust för att inom några dagar åter vara tillbaka, kan möjligtvis af en och annan betraktas som föranledd af tvingande omständigheter; men så var icke denna gång fallet. Ett uppdrag, se der allt.
Efter att hafva packat mina kläder, packade jag mig sjelf ombord å Sofia, rekommenderade mig hos kaptenen och sof derpå de rättfärdigas sömn ända tills jag af fartygets ovanliga rörelser vaknade. Vi voro nämligen inne i isen i Vesterviks skärgård. Jag skyndade upp på däck för att se det intressanta skådespelet af en ångares gång genom is. Med lätthet fullgjorde ock Sofia sitt värf, ehuru isen på sina ställen var 10 till 12 tum tjock; ingen enda backning behöfdes. Snart lade vi till vid Vesterviks brygga, hvilken höll på att repareras. Ovilkorligen undslapp mig en suck, då tanken måste jemförelsevis fästa sig på hvad Visby hamn orsakar kostnader mot Vesterviks. Dock, lemnande dessa dystra tankar å sido, gick jag i land för att se på sta\’n. Gvad som först föll mig i ögonen var en stor, ja, en verklig storgata, der närmast åt hamnen höjde sig ett storståtligt stadshotell; och vid den breda och långa gatans andra ända låg en vacker plantering samt begrafningsplatsen. Kyrkan var liten och oansenlig, ungefär liknande, en af våra landskyrkor. Läroverket syntes mig vara uppfördt i en vacker och imponerande stil. Vi (jag fick nämligen sällskap dels härifrån och dels från Vestervik) gingo sedermera in på Stassis för att få något till lifs innan vi företogo jernvägsfärden. Der var snyggt och propert och alls icke småstadsaktigt eller kälkborgerligt; ferm och uppmärksam betjening. Snart togo vi farväl af den lilla vänliga grannstaden med dess trefliga innevånare. Vid stationen Verkebäck afgick en reskamrat, som för nöjets skull följt med ända hit; der råkades en handlande från Visby, med hvilken sändes helsningar till hemmet. Inom kort uppnåddes Hultsfred, der tåg skulle ombytes. Men här kan det vara på sin plats att nämna, att kupéerna å denna bana, som är 70 kilometer lång, voro behagligt uppvärmda genom kaminer tillverkade vid Ankarsrums makaniska verkstad. Sådana kaminer skulle kunna mycket lätt och utan någon väsentligare kastnad anbringas i Gotlands jernvägsvagnar.
Åter ljöd signalpipan till afgång, och nu voro vi inne på Oscarhamns-banan, på hvilken vi färdades till Nässjö dit ankomsten skedde sent på aftonen, och då icke något tåg derifrån afgick förrän tidigt påföljande morgon, togo vo in å Laurins hotell, der vi sofvo rätt godt efter en uppskakande eftermiddag.
Ett litet qui pro quo hände mig under resan hit. Jag märkte nämligen att en person sökte närma sig mig, hvarför jag förekom honom. Genast blef han familjär af sig frågade mig, hvarest jag tänkte tillbringa evigheten? Något öfverraskad af frågan, svarade jag: \”hur så?\” – Jo, emedan det allt skulle vara roligt att veta, svarade han. Emellertid blef han tvärt afspisad med att jag bad honom sköta sig sjelf sin sin, ty jag hade länge sutit och fixert denne senare samt funderat öfver hvar jag förut sett honom. Nu med ens rann det mig i minnet: sonen hade nämligen för någon tid sedan här i Visby haft icke så litet otalt med lagens väktare, och blef dömd friheten förlustig under en tid som jag nu fann honom hafva öfversträfvat.
Följande morgon voro vi åter tidigt på benen och begagnade tillfället att bese Nässjö bryggeri, der personer alleredan voro uppe, sysselssatta med öltappning. Vi mottogos med förekommande artighet och beredvillighet vid vår anhållan att besöka det inre. Ett särdeles godt öl brygges här, som vi erforo föregående aftonen, då vi åto qvällsvard å restaurationen.
I Nässjö lemnade oss åter en reskamrat, som skulle fara till Vislanda. Här köpte vi biljett till Göteborg, målet för vår färd. Jag säger vår, emedan vi slutligen blefvo två på färden dit. Snart voro vi åter i väg och det i ilande fart, ty nu åktes med snälltåg. Undan gick det, så det knakade och brakade i vagnens fogningar. Vi slogo oss i samspråk med våra medpassagerare, af hvilka en presenterade sig som bryggare från Vernamo. Han var en treflig och sällskaplig äldre man, med hvilken vi snart kommo på god fot. Han gjorde oss sällskap till Falköping, der vi i flygande fläng åto frukost tillsammans. Eget nog ha de fleste resande kännedom om, att vid matstationerna vanligtvis finnes antingen ett bred vid liggande rum eller ock ett skåp, dit man helt trankilt går och tager sig en aptitare, som äfven kan smaka en bra i den bistra kylan. Så äfven här. En betydelsefull blinkning till flickan vid disken, en blinkning från henne åt sidan och man har genast erhållit den önskade upplysningen. Detta kan man kalla ett vältaligt ögonspråk.
Här togs också ett hjertligt farväl af vår muntre reskamrat, som for åt Mariestad. Å perrongen råkades oförmodadt en gotländing, handlanden C. Vi igenkände hvarandra, språkade som hastigast några ord, hvarefter vi skildes. På en jernvägsresa är allt så mångskiftande. Under ett upphåll i Alingsås hände mig den förtreten att blifva qvarglömd, emedan jag gått ur kupéen på ett ögonblick. Lyckligtvis skulle ett godståg afgå till Göteborg en timme derefter. Härigenom erbjöd sig ett tillfälle att bese denna stad, men jag vågade icke gå för långt från stationen af fruktan att äfven detta tåg skulle gå ifrån mig. Som staden låg ett stycke från stationen, höll jag mig endast kring den hitåt liggande utkanten; men så mycket kunde jag finna att det är en vacker och välbebyggd stad. Ändtligen ljöd signalen till afgång. Jag blef ensam passagerare i ende passagerarevagnen. För att fördrifva tiden såg jag efter på kartan hur många stationer voro qvar, funderade öfver om det skulle löna sig att sofva samt undrade hvad min reskamrat skulle tänka i anledning af mitt ofrivilliga qvarblifvande. Men ännu en gång skulle jag pröfva på motigheter. I närheten af Norserunds station skulle jag titta ut genom fönstret, då vagnen hoppade till, jag törnade på sidan, och der låg min splitternya hatt i banvallens dike. Om någon vid det tillfället tagit en ögonblicksfotografi af mig, skulle helt säkert ett konterfej af mitt värda jag erhållits, hvaråt den mest trumpne ovilkorligen måste le. Tänken mig stående ensam i en jernvägsvagn under brusande fart så långt från min fosterö med hufvudet ute genom fönstret och med håret fladdrande blickar efter den allt mera för mina ögon försvinnande hatten. Isynnerhet vid detta tillfälle var denna en hufvudsak för mig; ty icke gerna kunde jag komma till Göteborg barhufvad. Framkommen till den ofvannämda stationen anförtrodde jag inspektoren mitt bryderi och han hade den artigheten att låna mg, obekant som jag var, en af sina hattar. Den var visserligen något stor, men någon är bättre än ingen, tänkte jag och skyndade mig tillbaka till vagnen. Den välvillige mannen lofvade mig också att jag vid återkomsten skulle få min förlorade hatt tillbaka, men inom mig tviflade jag dock derpå. Ett råd: begagna på jernvägsresor aldrig hatt utan mössa.
Utan några vidare missöden anlände jag slutlgen till den stora staden vid vestkusten. Min kamrat var mig till mötes vid stationen. Han såg leende på mig, ty till början kom jag ej ihåg min nya hufvudbonad, och derpå brusto vi båda på en gång it i ett klingande skratt till stor förvåning för omkringstående.
Min första affär blef således att gå till en bod och köpa en ny hatt. Hvad vi under följande dagarne upplefde ämnar jag vidare skildra i ett kommande nummer.
H. B.
Gotlands Tidning
Lördagen den 24 februari 1883
N:r 16.
