som i lördags och söndags hölls härstädes, har varit mycket talrikt besökt samt rönt stor och välförtjent uppmärksamhet från allmänhetens sida. Redaktör Karl Hurtig och grosshandlare J. T. Jacobsson från Stockholm, tjenstemän i storlogen, bevistade mötet.
Söndagens förhandlingar
inleddes kl. 9 f. m. med sång af Visbylogernas sångförening & bögre allmänna läroverkets samlingssal, som var fyld af åhörare. Logen S:t Olofs ordförande hr K. J. Berggren helsade de närvarande hjertligt välkomna till mötet, erinrade om att på dagen för ett år sedan stiftades den första goodtemplarloge på Gotland och uttalade den förhoppning, att ännu många loger, rika på fruktbärande segrar för nykterhetens stora sak, måtte uppstå inom vår ort.
Grosshandlare Jacobsson besteg derpå talarestolen med förklaring, att ordens: schefen hr Hurtig, hvilken enligt programmet skulle öppna mötet med ett föredrag, blifvit förhindrad, hvarför talaren af honom ombedts att hålla detta föredrag. Hr J. inledde sitt tal med en varmt hållen bön samt uppläste derpå följande poem, som här nedan enligt flere personers önskan må& meddelas:
Mordengeln.
I nordens söner, som bo och bygga
I Svitiods gamla, besjungna land,
Som ganska länge fått sitta trygga,
I lugn och skygd under Herrens hand:
Fast krigen rasa kring hela jorden,
Dock krigets fasa ej nått till norden;
Af yttre våld synas inga spår
På mer än sjutio fredens år.
Den jord du odlat, de fält du plöjde,
Den säd du sådde med idog hand,
Du sjelf fick skörda, om än det dröjde,
Och skörden blef ej så klen ibland,
Från skogens jättar och bergens schakter,
Från söderns slätter och nordens trakter,
Välsignelse uti riklig mått
Från all välsignelses Gud du fått.
Hvem undra må, om du under åren
Församlat skatter af gods och gull,
Och om än tiden har nöd i spåren,
Du framåt blickar förtröstansfull,
De magra år dig väl sätta lärde
Uppå de feta tillbörligt värde,
Att icke ovis, som en gång förr,
Du nödgas tigga vid grannens dörr.
Hvem må förvånas, om hela landet
I allmänt välstånd har vuxit till,
Och derför icke dess söner fann det
Af nöden vända det ryggen till.
Åt fjerran länder så mången vände,
Men ännu händer, hvad fordom hände,
Att mången son lider brist och nöd,
Fast fadershuset är fullt af bröd.
Nog är väl skäl att man här skall finna
En ymnig skatt utaf tro och dygd;
Att kärlekselden må lifligt brinna
För Gud och konung och fosterbygd;
Att redligheten och dygden aktas,
Och lastbarheten som synd betraktas;
Att det är svenskt, att man fruktar Gud,
Men ej att fräckt kasta bort hans bud.
Dock se, jag liksom från drömmar vaknar,
Är det väl dröm eller verklighet ?
Det är så mycket, som här jag saknar,
Men nöd jag finner i myckenhet.
I höga borgen, i låga kojan
Jag skådar sorgen, jag skönjer bojan,
En sorg så bitter, en boja tung
För rik och fattig, för gammal, ung.
Det är mordengeln — dryckenskapen,
Hvars svarta vinge far fram med makt.
I köld och hetta han tar sitt vapen,
Och ilar fram öfver nordlig trakt,
Från fjerran söder till norr och öster
Han allt föröder, trots tusen röster
Mot honom höjas: han stannar ej
Uti sin mördande färd, o nej!
Följ med ett stycke de hemska spåren,
Der denne mordengel fram har gått;
Den unge mannen, da gråa håren
Han ganska ofta till byte fått.
Se in i staden, hvarthän du vänder,
Bland långa raden af hus, det händer,
Att »uti hvarje är någon död»
I dryckenskapens och syndens nöd.
I låga kojan så nöjda bodde
Det gamla par med sin ende son;
Gudsfruktan, kärlek och frid der rådde,
Men nu alltsammans flytt derifrån.
Ty skalkar lockat — han lät sig dåra;
Nu re\’n han plockat de frukter svåra,
Och inom fängelsets dystra hus
Han nu får ångra sitt första rus.
Ej blott i kojan mordengeln träder;
Nej, till den rike han äfven når;
Till den, som titlar och rang bekläder,
Så väl till den, som i trasor går.
Ja, bränvinskungen och vinpatronen,
Och tiogaruugen och fattighjonen
Han dräpa vill; om han får — enhvar,
Som icke »blod på sitt dörrträ» har.
Det hörs i landet en röst, som ljuder
Så disharmonisk och full af hån;
Som ung och gammal att dricka bjuder,
Ty »mycket godt kommer derifrån».
Tolf millioner af bränvinsskatten,
Och fångransoner af bröd och vatten,
På den affären blir mången rik —
Dock flera tiggare, flera lik.
Skall bröllop stånda och kransen viras
Kring brudens panna, nåväl, en skåll
Skall barnet döpas, skall julen firas,
Hvad är väl nödigt, om ej en bål?
Skall baud man knyta och tvister glömma,
Det får ej tryta att glaset tömma,
Men ofta stod ej förbundet fast,
Ty tvisten börjar och bandet brast.
Skall tal man hålla på högtidsdagen,
Hvartill man orsak KR ha ibland,
Det är då visst, som det stod i lagen,
Att det bör ske just med glas i hand.
Och skall man kungen sin hyllning bringa,
Är man väl tvungen med glasen klinga:
Det är dock endast en sed, som har
En hednisk prägel från forna da\’r.
Så låt då hedningen gå sin bana,
Om han i striden ej följa vill;
Men är du kristen, har korsets fana
Du en gång svurit, så se då till
Att städs dig vakta för ondt exempel,
Din kropp betrakta som Herrens tempel,
Hvad ondt dig synes med allvar fly
Och backitjensten af hjertat sky.
Tagande till utgångspunkt för sitt föredrag 23—28 verserna i Apostlagerningar, hvari berättas om guldsmeden Demetrius\’ uppror i Efesus, af hvars Dianatempel stadens guldsmeder åt folket förfärdigade tusentals miniatyrbilder, hvarigenom de drefvo ett inkomstbringande yrke, som nu genom den af Paulus predikade kristna läran var satt i fara att tillintetgöras, jämförde talaren i ett bildrikt och kärnfullt språk denna Dianakult med den nu rådande Backuskulten.
Apostelen Paulus framhölls såsom en af verldens allra störste nykterhetspredikanter, såsom alltid varande en hel man, en kämpe och hjelte, stor så i hat som i kärlek, Mot honom vore nutidens predikanter klåpare. Han liksom Johannes Döpare och Simson voro absolutister.
Nu hade visserligen våra gamle afgudar gått bort, men »stor är den svenske Backus». Hans tempel är, liksom de Efesiers Dianatempel, stort i anseende, Nu uppträda stats-, kommunoch enskilde (krog) guldsmeder, som af den fattiges kopparslantar smida guld i långa banor. Deras guldkedjor, smidda af arbetarnes pengar, hafva dock nu smalnat och skola nog snart blifva så godt som uvsynliga. Förr var det en täflan mellan konungamakten och folket i byggandet af tempel åt den svenske Backus. Å Kalmar slott, som i slutet af förra århundradet var inredt till kronobränneri, var en särskild kungörelse EPI med uppmaning till folket att köpa bränvin. Detta var i sanning kungligt! Bellman var ju aflönad för att med sin sång uppmuntra till köp af deregala bränneriernas goda varor; derpå lemnade en hans böneskrift till Gustaf 3 bevis\”). Flere tusen millioner kronor hafva offrats för byggandet af ett stortempel åt den svenske Backus, Men folket har nu fått ögonen öppna för bedrägeriet. Talaren hade sjelf hört hrr handelsexpediter, som resa i sprit och viner, mycket klaga öfver klen omsättning. I sällskap hade han engåvg rest å jernväg i NorrJänd med någre sådane, som yttrade, att det nu ej lönade sig för dem på deras färder, ty goodtemplarloger äro inrättade nästan öfverallt.
Ett slags finare Backikult utöfvas å våra bättre källare, der små tempel af nysilfver eller lergods äro uppresta åt den store guden; å dessa tempel läsas »renadt, kummin, pommerans» m. m.
Låtom oss komma öfverens, att superiet är den största förbannelse, som funnits på jorden; det orsakar fattigdom, utsväfningar, brott, ja, allt ondt! Samhället, som tillåter ett sådant gifts spridande, har i sanning att härför uppbära ett stort ansvar. Ned med Backus, ropa vi nykterhetsvänner; denna lösen må vara inskrifven i våra hjertan, sinnen och minnen!
Nutidens guldsmeder söka att utsprida lögner om goodtemplarnes verksamhet, liksom fordom Ephesus\’ om Paulus\’. De söka inbilla folk, att goodtemplarne äro politiska agitatorer, socialister, fritänkare m. m. Allt detta är dock lika orimligt som sanningslöst. Vår orden står öppen för alla och allt, som ej står i strid mot den borgerliga ordningen och kristendomen. Vi inbjuda till inträde i vår krets konungens rådsherrar och folkets ombud i riksdagen, skolmän, statskyrkans prester, af hvilka flere ingått i vårt förbund. Intet ondt har man lyckats upptäcka inom orden, emedan intet ondt der förehafveg.
Efter att i gripande ord hafva skildrat en drinkares familj, hvilken skildring dock, sade talaren, var en matt skuggbild mot den hemska verkligheten, framhölls i bjärta färger det välstånd, den lycka och sällbet, som skulle finnas i vårt land, om nykterhet der blefve rådande. D1 kunde man sjunga Härliga land, frihetens stamort på jorden.
Sångkören uppstämde derpå en sång, hvarefter man åtskildes.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 14 Augusti 1883
N:r 65.
