hade igår sitt första sammanträde för året, hvarvid till ordförande omvaldes konsul Cramér med 21 röster. En röst tillföll lektor Bergman och en anditör Engström. Till v. ordförande utsågs ånyo lektor Bergman med 20 röster; 3 röster tillföllo auditör Engström.
— Till ledamöter i bevillningsberedningen valdes grosshandlaren A. Ekman, smedsmästaren K. A. Sandberg och häradshöfdingen Valdenström med handl. Alfr.
Palm och kapten O. Ericsson till ersättare.
— Infäste å en i närheten af kyrkogården belägen tomt har sökts af handl R. Vallér, som å tomten ämnade uppföra en loge. Drätselkammaren hade förordat bifall till ansökningen under det vilkor att boningshus ej får uppföras. Fullmäktiges beslut blef i enlighet med kammarens till styrkan.
Af konsul Remdahl sökt infäste å tvänne söder om staden belägna tomter bifölls med de af drätselkammaren föreslagna vil kor, att tomtinnehafvaren skulle underka sta sig den reglering af tomterna, hvilken kunde ifrågakomma vid nya stadsplanens genomförande, och utan ersättning afstå möjligen behöfligt område.
Handl. M. Levin och bagare K. J. Broström beviljades infäste å tomten nr 25 i Norderrotens 3 qvarter.
I stället för de nu aflysta marknaderna i Visby hafva, såsom bekant så kallade stortorgdagar ordnats, afsedda för försäljning af kreatur, landtmannaprodukter och slöjdvaror. Å dessa torgdagar hafva dock en mängd vandrande krämare uppträdt. Från magistraten har nu till follmäktige inkommit ett förslag till utfärdande af en allmän kungörelse, hvari dylika krämare förbjudas attä dessa torgdagar idka handel såväl & den plats, der torgdagen hålles, som i dennas granskap. Skulle en sådan handlande vid tillsägelse af polismyndigheten ej upphöra med handeln, vare han förfallen till böter af 25 kronor, hvarjämte stadsfiskalen skulle lemnas rätt att taga i beslag så stor del af varorna, att böterna dermed kunde betäckas. Frågan hänsköts till drätselkammaren för utlåtandes afgifvande.
— Drätselkammarens afgifna yttrande i anledning af riksantiqvariens 3 sistl. December till k. m:ts befallningshafvande aflåtna skrifvelse, som föranledts af det svar fullmäktige lemnat på den af riksantiqvarien gjorda, förut omnämda framställning i afseende på S:t Karins kyrkoruin, föredrogs derefter.
Kammaren bemöter i sitt utlåtande först riksantiqvariens påstående, att äfven det nuvarande Visby har sin direkta andel iruinens vanställande genom uppförandet af tornspiran, med påpekande att genom en år 1858 företagen nödtorftig reparation af det för 200 år sedan uppförda tornet det nuvarande Visby väl ej gjort sig skyldig till ruinens vanställande, då tornets utseende genom denna reparation ej förändrats.
Med anledning af riksantiqvariens anmärkning att staden ända till senaste tid till förvaringsrum för hvarjehanda föremål användt den med ett trästängsel afstängda vestligaste delen af kyrkan, nämner kammaren, att staden ingalunda förbisett denna anmärkning, hvilket framgår deraf, att den afstängda delen blifvit utrymd och stängslet borttaget.
Stadens förfarande med ruinen, hvilket så, skarpt klandras, har dock ej saknat föredöme.
Kammaren erinrar nämligen om den af öfverstyrelsen för rikets hospital år 1783 meddelade, här icke förgätna befallning, att ruinerna i Visby skulle på auktion säljas med skyldighet för köpare att nedrifva dem och jämna marken, samt om det i fullkomligaste öfverensstämmelse dermed stående sakförhållandet, att år 1883 genom statens myndigheters försorg Roma kungsgård blifvit på 20 års tid ånyo utarrenderadt utan att från arrendet undantagits den der befintliga storartade klosterkyrkan, som Linné kallade »det präktigaste fähus i Sverige».
Avgående riksantiqvariens yrkande, att k. m:ts befallningshafvande skulle förbjuda staden använda vestligaste delen af ruinen, hemställes kammaren att, såvida yrkandet afser att förhindra stadens tillträde till det nuvarande tornet med deri varande urverk, fullmäktige på det kraftigaste måtte bestrida, att afseende dervid fästes, till dess stadens häfdvunna rätt till disposition öfver tornet blifvit genom laga krafivannen dom staden frånvhänd eller ock vänlig öfverenskommelse om denna rätts frånträdande tilläfventyrs kan blifva träffad.
På grund af anmärkningen mot stadsportarnes förvarande i ruinen och fornsalen anser kammaren att, om någon förseelse här begåtts, fullmäktige må afvakta det åtal, som på sådan gruud kan komma att mot den eller dem det vederbör väckas samt föreslår kammaren, att fullmäkrige förklarar staden beredd att när som hälst låta föra portarne ur ruinen och fornsalen antingen till den plats riksantiqvarien anskaffar och anvisar eller till något stadens förvaringsrum, om riksantiqvarien icke gör anspråk på dem.
Då beträffande det vid norra sidan af rninen uppförda våghuset riksantiqvarien med beklagande af sin oförmåga att i detta afseende åstadkomma ruinens frigörande förklarat sig afstå från yrkandet om eventuell åläggande för staden att bortflytta bygnaden, så har kammaren ansett sig kunna och böra förflytta bygnaden och jämväl dermed redan gått i förfåttning. En följd deraf är ock, att det omordade stänglet mellan våghuset och ruinen blifvit borttaget.
Mot riksantiqvariens yttrande, att det icke är första gången Visby stad i offentlig skrift berömmer sig af att med betydande kostnader hafva frigjort norra sidan af S:t Karin, anföreg att fullmäktige år 1881 i utlåtande öfver Vitterbets-, historie- och antiqvitetsakademiens framställning i fråga om disposition af den i ruinens nästan omedelbara närhet belägna, å offentlig auktion utbjudna landtränteritomten tillåtit sig framhålla, att staden inköpt den intill ruinen belägna s. k. Herlitzzka egendomen för 20 tusen kronor, hvarvid äfven betonats, att i fall stadens afsigt endast varit att åt torghandeln bereda större utrymme, tillräckligt sådant kunnat beredas genom att utlägga en del af intill nämda egendom hörande gårdstomt. Vidare, om landtränteritomten blifvit & offentlig auktion såld till enskild person, så kunde en ruinen skymmande bygnad möjligen der hafva uppförts, och stadens sträfvande att få ruinen frigjord skulle sålunda genom statens åtgörande blifvit motverkadt och delvis tillintetgjordt. Attstaden vid nämda tillfälle tillåtit sig att framhålla denna synpunkt var visserligen lofligt och har tydligen haft ett annat syfte än sjelfberömmeta.
Med anledning af det erkännande, som i fullmäktiges skrifvelse egnats riksantiqvarien för hans omsorg om bevarandet af stadens medeltidsminnenv, säger riksantiqvarien att han skulle vara än mera tacksam, om detta erkännande uttalat sig i ett villigt tillmötesgående från stadens sida i fråga om ett verksamt främjande af det ansvarsfulla uppdraget att åt de märkliga ruinerna egna all den omvårdnad, som erfordras.
Någon gensaga häremot, fortsätter kammaren, skulle dock med fog kunna göras.
Detta villiga tillmötesgående är knappast tänkbart utan förutsättning af den tillmötesgåendes otvungna, fria vilja. I denna sak har riksantiqvarien dock tydligen redan från början ansett sig kunna undvara all fri medverkan från stadens \’ sida, enär riksantiqvarien, i stället för att inhämta stadens yttraude öfver sina önskningar och anspråk på staden i fråga om ruinvården, föredragit att genast hos k. m:ts befallningshafvande påkalla diverse ålägganden för staden. Sådana tvångsmedel, hvartill staden dock icke genom någon sin tredska eller oginhet gifvit anledning, äro emellertid föga egnade att framkalla det af riksantiqvarien åstundade villiga tillmötesgåendet, och om staden det oaktadt lifligt önskar, att hon vore i tillfälle att rätt verksamt främja det ofvan antydda ansvarsfulla uppdraget, så är detta förestafvadt af ett intresse för sjetfva saken, som inga omständigheter hittills kunnat rubba.
En mycket liflig och långvarig öfverläggning uppstod på grund af detta kammarens förslag till yttrande.
Å ena sidan yrkade herr Bergman, att särskildt slutstycket i skrifvelsen borde utgå och ersättas med ett annat, af honom skriftligen formuleradt, hvaruti man borde uttrycka stadens tacksamhet till riksantiqvarien för hans nit och omvårdnad för våra ruiners bevarande och underhåll.
Å andra sidan yttrade sig hrr Ihre, Bokström, Valdenström, Hellgren, Jeurling och Hederstedt mot att den föreslagna ändringen gjordes, både derför att en sådan ändring kräfde omarbetning af en stor del af det hela och derför att riksantiqvarien sjelf sitt skrifsätt användt en utmanande, skarp ton, som det icke vore fullt värdigt att lemna. alldeles obesvarad. Hr Jeurling, som emellertid ansåg det vara i stadens välförstådda intresse att så vidt möjligt gå riksantiqvariens önskningar till mötes, önskade på ett ställe i skrifvelsen ett tilllägg i syfte att, ifall, såsom riksantiqvarien antyder, för försättandet af St. Karins ruin i ett prydligt och för framtiden betryggande skick det vanprydande tornets borttagande skulle komma att erfordras, stadsfullmäktige, så framt sådant skedde utan kostnad för staden, icke vore principielt obenägne att på den vänliga öfverenskommelsens väg för sin del bringa denna fråga till lösning. Yrkandet härom återtogs emellertid, då man ansåg, att riksantiqvariens skrifvelse icke påkallade något direkt svar i afseende på tornet.
Efter votering antogs derefter med 20 röster mot 3 skrifvelseförslaget i den af kammaren uppsatta form, hvaremot hr Bergman anmälde sin reservation.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 9 Januari 1884
N:r 3.
