Krig i fred.
Då den ovanligt klara morgonrodnaden 3:dje dag jul uppgick, tedde sig för mångas nyfikna blickar en ovanlig syn inom det eljes fredliga samhället Boge. De gamla, måhända rostfrätua »muskedundren» nedtogos från de sparlakanomhängda sängloften, läskades och laddades omsorgsfullt, knölpåkar, vår tids stridskiubbor, tillverkades i mängd, och ut tågade »man urhuse» de med ett rikligt matskott och en liten »lummadyst» i bröstfickan, försedde från alla håll och kanter. Man stälde kosan åt »korsvägen» eller samma plats, der Ryssarne det ödesdigra fåret 1808 hade, uttröttade geaom sin shöpliga afmarsch från Visby, lägrat sig för att hvila ut.
För att ordna alle desse modige krigsbussar hade blifvit utsedd en gammal »mejlangtär», som, till de till ett 20-tal med eldvapen försedde, stälde några uppmaningens ord, talade och sade: Varen vaksamme, ty eder fiende, mickel, går omkring smygande efter hvem han af eder öfverlista må och skjuten ej förr” ni ser hvitögat på fienden. Till de till ett 100tal i skallet gående gjordes den uppma: ning att ej genom ohägn lemna dåliga spår ofter sig, använda lungorna, hålla väl tillsammans och ej i farans ögonblick, då slaget skulle utkämpas, lemna sin plats i ledet Af en i skallet gående fick man veta, att mickel kl. 5 på morgonen låtit sig afhöra i trakten på jagt efter hare, hvadan man hade god »väl\’n».\”) Och nu skall man tro det blef ett lifi skog och mark.
De i ovanligt riklig mängd befintliga >jössarne» trodde sannolikt deras förlossningsstund vara inne att få komma till de sälla jagtmarkerna och, spetsande örouen, drogo de genast harvärjan. De gamla mögliga jägarhornen gåfvo hesa, men täta stötar, stridslurarne ljödo fjerran och man väntade hvarje stund att den långsvansade fieuden skulle blifva synlig ”för de i förväg långs sjön utstälde skyttarne, och man väntade ej förgäfves. En af skyttarne, sjelfve anföraren hade nöjet få på en gång beskåda 2 räfvar och 6 harar; de förre saluterades med 6 skott, men, hast du mir gesehen, som tysken säger, efter åtskilliga kullerbyttor och rifven pels, drogo de sig genom skallet för att undslippa de något hårdkokta ärteraa. — Swidslusten hade emellertid vaknat hos en hvar, och högljudt fordrades att åter blifva förda i elden. Man gjorde ett återskall med den påföljd, att en af de äfven då två synlige, måste bita i gräset. Da lycklige banemännen voro: en af vederbörande myndigheter för nit och skicklighet känd och at omkringboende särdeles afhållen och omtyckt jurist, van att gripa brottslingar och befordra dem till laga näpst, samt en, hvars namn är beslägtadt med en viss roffågel, känd för sin skarpa blick och snabbhet i vändniogarne. I stor triumftågades nu af mot »sjuströmmar», der högtidligt graföl firades, och hvarunder man sköt prick på i vädret uppkastade stenar, hvarefter hvar och en drog hem till sina i hemmet väntande mammor och mör efter uttalad önskan att än en gång under vinterns lopp få leka krig i fredliga tider.
Georg.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 31 December 1884
N:r 105.
