Sex timmars rannsakning å lännsfängelset.
Ransakning om den i måndags i förra veckan timade eldsvådan hölls iförgår kl, 12—6 å länsfävgelset med häktade korffabrikören Hansén, , hvarvid tio vittnen hördes. Såsom ombud för försäkringsbolaget Svea anmälde sig inspektören Karl Malmborg.
Hansén förklarade, att han ej kunde säga annat än hvad han förut sagt. Allt hvad Flygare uppgifvit vore uppdiktade lögner. Han erkände, att luckan till vinden varit låst samt.-att han för en kort tid sedan nttagit utflyttningsbetyg till Siklaö, Stockholms län.
Poliskonstapeln Nilsson berättade, att på qvällen samma dag brauden egde rum den vaktkontoret tillhöriga pytssprutan gjorts i ordning, att ljus blifvit insatta i de å kontoret varande lyktorna och att tändstickor lagts bredvid dessa, hvilket allt företagits på stadsfiskalens befallning. -Vittnet jämte konstapel – Pettersson hade at fiskalen beordrats att mellan kl. .7 och 9 noggrant bevaka den del af Adelsgatan, som låg mellan mösskräd dare Johansson och utskänkningsstället, samt noga iakttaga allt hvad som passerade derstädes. Vid 1/2 8-tiden, då Nilsson gick förbi Hanséns bostad, vinkade H. åt honom genom fönstret och bad att få tala med honom, hvartill N. svarade, att han nu ej Hade tid. Vittnet iakttog strax derefter, att gelbgjuteriarbetaren Larsson hvisslande sprang fram och tillbaka utanför Hanséns bostad; L. yttrade derpå till vittnet: När dansken (Hansén) kommer, vill ni då hjelpa mig öfver muren ? Något annat anvmärkningsvärdt inträffade ej före kl. 9, då konstaplarne Alqvist och Boström ditkommo för att öfvertaga bevakningen.
Vittnet aflägsnade sig då från Adelsgatan men återvände dit strax efter kl. 10, då vi\’tnet mötte Hanséns dräng i berusadt tillstånd; allt var annars tyst och stilla n gatan. En kort stund derefter kom Hansén ut på gatan och såg sig omkring, hvarjämte Levins tjenstepiga samtidigt utgick från gården och begat sig norr ut. H., som strax fick syn på Nilsson, hvilken omkring en qvart suttit vid en lyktstolpe midt emot Levinska gården, frågade, hvarför han satt der. Jag, tillade Hansén, håller på med eldning och kokar flott, hvilket man ej kan göra på dagen: Hansén gick derefter in till sig. Söräx derefter såg vittnet Haneéus dräng och Levins piga i yra åt södertorg till, Omkring tolf minuter före kl. 11 sammanträffade vittvet vid ofvannämda lyktstolpe med konstaplarne Boström och Alqvist. Genast derefter kände de lukten af brandrök, som dock snart bortdunstade antagligen på grund af ändrad riktning af vinden. Då lukten af röken emellertid åter iakttogs, smög sig Nilsson till Levins på glänt stående port, hvarvid han iakttog ett ovanligt starkt ljus från Hanséns fönster. Han slog då upp porten och genast hörde han buru det smattrade och brakade å Hanuséas vind, hvarjämte eld började lysa mellan tagteglen. Han vinkade genast åt de andre konstaplarne, som strax rusade in på gården, Vittnet, som hade nattvakten på poliskontoret, sprang genast allt hvad han förmådde under rop »elden är lös» nedtill vaktkontoret, der han ögonblickligen telefonerade till centralstationen med tillsägelse, att borgmästaren, stadsfiskalen och brandschefen samt öfrige genast skulle underrättas om eldens utbrott. Samtidigt sändes en nattpolis till S:t Karin att klämta, två poliser ut i staden att väcka folk med signalhorn och en med den &å vaktkontoret varande sprutan till brandstället. Sjelf skyndade vittnet ut och öpp nade spruthusen, hvilka stodo upplåsta, då brandkåren ditkom. Klämtningen hade börjat en eller två minuter före kl. 11. Under färden till vaktkontoret hade vittnet mött två personer vid metodistkapellet, men kunde ej igenkänna dem. Tio till tolf minuter innan vittnet varsnat elden hade ingen person varit synlig vid Levins gård. Slutligen upplyste vittnet, att brandstället efter eldens släckande stått under bevakning samt att ur ett på Hanséus vind stående bleckkärl luktat fotogén dagen efter branden. Hansén bestred, att fotogén funnits i hans bostad i kärlet hade förvarats mjölk.
Poliskonstapel Alqvist nämde, att han och Boström af stadsfiskalen beordrats att noggrant bevaka ofvannämda sträcka å Adelsgatan från kl. 9 på qvällen till 5 på morgonen eller tills folk kommit i rörelse. De sammantröffade då med Nilsson, som omtalade samtalet med Larsson. Ea stund derefter vid pass kl. 1/210 kom Larsson fram till Boström och vittnet samt sade: »Flygare är nu instängd hos dansken, som ämnar tända eld på huset i natt, hvarför han låtit drängen hämta hem tjära, men Flygare har anmält det för stadsfiskalen», På grund af detta yttrande fäste konstaplarne hela sin uppmärksamhet på Levinska huset samt gingo fram och tillbaka omkring qvarteret och uppehöllo sig ofta i Berggränd, hvarifrån de hade utsigt in på Levins gård. Omkring tolf minuter före eldens varsnande sammanstötte de vid lyktstolpen med konstapel Nilsson och tyckte sig strax derefter känna lukten af brandrök. Under denna tid var ingen synlig på Adelsgatan. I enlighet med hvad Nilsson berättat, skyndade de på hans rop in på Levins gård.
Vittnet hörde då ett brakande å Hanséns tak och såg elden lysa fram öfverallt genom teglen, Sprang genast på gatan, ropade att elden-var lös och bultade på hos Levins. Skyndade åter in på gården, då elden bröt fram genom taket. Varseblef då två personer på gården med ett par vattenspann; den ena personen var nedannämda vittnet Svensson och den andra förmodligen åkaren Larsson, Vittnet och Boström, som ryckt till sig ett af de nämda vattenspannen, rusade derpå in i det brinnande huset i det s. k. kokrummat, der en ungefär två alnars hög låga flammade upp från en två alnar från eldstadenliggande uppstaplad vedtrafve, som brann i midten. Boström släckte denna eld med det vatten han hade i spannet, då det blef alldeles mörkt i rummet, ofvanför hvilket elden & vinden rasade med stort dån och lyste ned genom golfspringorna. En annan person kastade det andra vattenspannet öfver vedtrafven, der elden dock blifvit follt släckt af det första spannet. Haneén kunde ej upptäckas i kokrummet. Enär det var omöjligt att komma upp på vinden, från hvilken lågorna nu slogo fram på alla håll, gingo konstaplarne ut på gatan för att väcka omkring boende, men återvände om några få\’ minuter till gården, då Hansén blef synlig utan rock men med mörka benkläder och tofflor på sig. På vittnets fråga om någon stege ej funnes, svarade Hansén: »Jo, det fins det nog, men hvar». Hansén tycktes vara helt Ingn men såg dock besynnerlig ut. Han gjorde sig ej brådtom med att uppsöka stegen. Då den slutligen påträffades, fick han ej loss den, hvarvid han yttrade: »Det är besynnerligt att vid sådana här tillfällen allting skall sitta fast». Äntligen fick han med en annan persons tillhjelp loss stegen, som restes upp mot det brinnande huset. Tvänne pytssprutor, den ena polisens, anlände nu och användes, Vittnet såg sedan ej Hansén. Vedtrafven innei kokrummet var SER så, att alla träden lågo med ändarna utåt; dessa utåt vettande ändar voro ej brända, hvadan elden börjat i midten, Sju till åtta af vedträden voro dessutom bestrukna med tjära. Vittnet ansåg det vara omöjligt, att eld kunnat komma från panban till vedtrafven och absolut omöjligt att elden å vinden uppkommit från den brionande vedtratven i kokrummet, emedan taket på nedra sidan ej ens var svedt. Skulle eld kommit från pannan, skulle ovilkorligen några andra vedträd och tjärpytsen, hvilka lågo endast 6 tum från pannan, först hafva antändts, men dessa voro oberörda af all eld. I tjärpytsen fans högst obetydligt af tjära qvar (Hanséa har dock uppgifvit att tre kannor köpts, hvilket hans dräng också vitsordat, och i pannan hade enligt H:s egen, af flere personer styrkta uppgift ännu ingen tjära hälts). Det å vinden stående bleckkärlet luktade fotogén och flere svedda skinkor påträffades följande dag &å vinden. Intet brann VR eller skadades af eld i nedre våningen. onstaplarne hade sedermera vid samtal sing emellan funnit det besynnerligt, att de ej sett Fiygare komma ut från Hanséns bostad.
Hansén påstod att hans dräng hält 40 till 50 kanuor flott ipannan (drängen upplyste nu, att endast 15 kannor dithälts); Huru elden uppkommit i vedtrafven, kunde han ej förklara. Folk kunde komma och gå i hans rum, som ej kunde tillåsas (husvärden vederlade denna uppgift). Han bade sjelf varit inne i kokrummet, då vedtrafven släcktes och slagit det andra spannet på den.
Konustapel Boström vitsordade i hufvudsak A\’qvists uppgifter. VWVedtrafven, som brann hel och hållen, hade dock ej fullständigt släckts af första vattenspannet utan först af det af åkaren Larsson uthälda andra spannet. Hanené var ej synlig i kokrummet, men kom ut genom köksdörren strax efter släckningen af vedtrafven och var då, efter hvad vittnet ville minnas, utan byxor, Då nttnet först kom in i kokrummet, rusade Hanséns bundar på vittnet.
Bokhållare Anton Svensson kom tillbrandstället, medan vedtrafven brann samt såg då inga andra personer der än de två konstaplarne och åkaren Larsson. Vedtrafven var uppstaplad i en kast.
Åkaren Larsson hade från sin bostad i Berggränd sett poliserna Boström och A\’qvist gå derstädes och undrat hvad som kunde vara å färde, Hörde deras rop »elden lös» och sprang då genast med två spann vatten in på Levins gård samt slog ena spannet öfver vedtrafven, sedan Boström tagit det andra spannet från honom. Hansén hade ej varit inne ikokrummet och således ej slagit något vatten på vedtrafven. Först sedan detta skett, blef Hansén synlig iklädd byxor men utan rock, Hensén sade sig först ej veta hvar någon stege fans men till siet tog han reda på den, då han yttrade: »Det ligger visst något förräderi under detta. Jag har kokat vagnssmörja.» Då vittnet och Hansén skulle löstaga stegen, gick den sönder, hvarvid Hansén yttrade: »Sådant här skräp är det alltihop». Vittnet fick emellertid reda på en annan stege, med bvilkens framforslande Hansén ej ville bjelpa till, men kom slutligen, sedan vittnet ropat flere gånger på honom. Vitsordade för öfrigt konstaplarnes uppgifter.
Brandmästare Berg hade jämte byggmästare Lindgren tre gånger noggriut undersökt eldstadsmuren och låtit sotare gå igenom den, hvarvid befunnits, att muren är alldeles hel utan någon som helst remna, hvadan det vore rent omöjligt, att elden å vinden uppkommit genom felaktighet i muren såsom Hansén påstode. Rior, som gå utefter och igenom muren, voro alldeles oskadda på den mot muren vettande sidan. Vittnet hade på vinden dagen efter branden funnit strax vid skorstenen, der elden enligt Hanséns uppgift skulle håfva uppkommit, ett riktigt bål af tjärvedsstickor, solfstickor och annat trä anlagdt, hvari en del stickor voro kolade; från detta bål luktade det fotogén, då man rörde i det, likaså ur bleckkärlet. Uttalade sin öfvertygelse, att detta bål tydligen var afsigtligt hopadt äfvensom vedtrafven i kokrummet, hvarifrån elden ej kunnat komma till vinden.
Byggmästare Lindgren upplyste alldeles detsamma som Berg.
Ageuten Nilsson hade jämte Berg upprättat ett värderingsinstrument öfver Hanséus egendom. Till 1,140 kronör uppskattades all egendom och denna uppskattning vore enligt värderingsmännens åsigt snarare för hög än för låg.
Hansén ansåg värderingen mycket för låg; många saker hade fannits på vinden, hvilka uppbrunnit. Han hade under branden ej haft byxor på sig. Var endast iklädd kalsonger, då han häktades af stadsfiskalen.
Stadsfiskalen vitsordade denna hans uppgift, men framböll, att Hansén, som enligt hvad två vittnen berättat haft byxor på sig före häktningen, således aftagit sig dessa.
Gelbgjutare Larsson vidhöll hvad han uppgifvit vid förra rättegångstillfället. Hans yttrande till konstapel Nilsson: När dansken kommer, vill ni då hjelpa mig öfver muren förklarade han så, att Flygare bedt honom stiga upp på muren till gården, så att han kunde få se, att Hansén och ej Flygare skulle tända på.
Pigan Rutberg, som Hansén jäfvade, emedan hon skule hafva hotat att göra honom olycklig, förklarades dock ojäfvig och berättade, att hon vid 9-tiden på qvällen tillropats af Flygare från Hanséns sängkammarefönster, hvarvid Flygare sade: Kom hit, jag vill säga er någonting, som skall vara tyst. Dansken har stängt in mig, men det skall han få ångra i morgon. Han skall nu också få ut för hvad han skält och slagit er. Genom fönstret vill jag ej gå ut. Men nu kommer dansken, gå, bort, bort. Vittnet lyssnade sedan, men hörde da gräl eHer samtal mellan Hansén och Flygare.
Flygare hördes derpå upplysningsvis och vidhöll sina föregående uppgifter. Då han aflägsnade sig från Hansén, gick han Berggränden neråt stentrappan och sedan tillbaka samt vidare Murgatan till Österport. Kunde ej förklara det egendomliga förhållandet, att han ej blifvit sedd af de på dessa gator vaktande konstaplarne.
Hansén, som annars uppträdde nelt lugnt, blef nu ytterst häftig, vände sig mot Flygare, spände ögonen i honom och yttrade med skarp röst. »Se mig i ögonen, om du vågar, karl, hvarvid Flygare slog ned sina blickar, rodnade starkt och sade sig ej behöfva frukta att göra detta. Hansén påstod med bestämdhet att Flygare var på hans gård, då klämtningen började, Hansén skulle med vittnen nästa gång styrka sina uppgifter.
Ransakningen uppsköts på åklagarens begäran för flere vittnens inkallande och målets vidare utredning. Hansén skulle fortfarande hållas i häkte.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 Augusti 1884
N:r 68.