Det var en gång, för flere hundra år sedan, i Visby — såsom sägner gå och gamla krönikeböcker förtälja — en ytterst fåfäng och för prål fallen ung qvinna, som åt sin klädsel egnade all sin tid och allsin omsorg. Att öfverträffa alla andra qvinnor i yttre ståt, var ständigt hennes innersta åtrå.
Tidigt en helgdagsmorgon hade hon på det sorgfälligaste klädt och smyckat sig, för att gå i Guds hus. Men innan hon begaf sig dit, skickade hon sin piga för att se efter, om det i kyrkan fannes någon qvinna, som vore grannare än hon.
Pigan återkom och förmälde, att der fans en, som var vida mer ståtlig och skön.
Nu skyndade sig den högmodiga qvinnan att framleta ännu flere dyrbarbeter och smycken, med hvilka bon utpyntade sig. Då detta var gjordt, sände hon pigan ånyo åstad: hon ville veta, om hon icke nu kunde i prakt och prydlighet åtminstone täfla med den sköna okävda i kyrkan.
Men pigan återkom och försäkrade, att det helt säkert icke stode i mensklig makt att blifva så ståtlig, som den okända var.
Då upplågade den högfärdiga qvinnan afförbittring och lofvade sig och allt sitt gods åt afgrundens furste, om han ville göra henne mer härlig och skön, än alla andra qvinnor.
Knappast hade hon gjort det hemska löftet, förrän en underbar glans göt sig öfver hela hennes gestalt. Hennes drägt och smycken skimrade och strålade i en rentaf förtrollande prakt. Och stolt i hågen vandrade hon åstad; men när hon framkom till kyrkan, var messan redan slut och allt folket gånget derifrån.
Bedröfvad återvände hon till hemmet.
På återvägen kom Hin onde henne till mötes, grep henne vid armen, ryckte henne med sig och satte henne såsom fånge i en utanför stadens södra port belägen grotta.
Många år derefter lekte en dag tvänne gossar i närheten af grottan. Af nyfikenhet inträngde de der och långt derinne fingo de se en fager jungfru, som satt vid ett bord, kammande och rensande håret på en äldre man, hvars hufvud hvilade på hennes knän.
Vid gossarnes ankomst vaknade mannen och sporde dem, hvarför de kommit? Af förskräckelse vågade de icke yttra ett endaste ord till svar. Men han uppmanade dem att säga, hvad helst de önskade, och genast skulle deras önskan blifva uppfyld.
Då fattade de mod och begärde att få den granna silfverpokalen, som stod på bordet.
Den unga qvinnan, som hittills suttit tyst, utbrast nu:
»I olycklige, som utvalt bvad snart skall blifva edert förderf! Om I haden begärt min befrielse, skulle det hafva gått er väl. Denna bägare skall vålla eder död,»
Men gossarne skyndade bort med den erhållna gåfvan.
Någon tid förut hade hos en af stadens borgmästare — den mäktiga hansestaden bestod sig på den tiden tvänne sådana — en dyrbar silfverpokal blifvit bortstulen. Den återfans nu hos omförmälde gossar, hvilka häktades såsom tjufvar, och då ingen ville sätta tro till deras berättelse om åtkomsten af bägaren, dömdes de till döden och blefvo hängde i den stora galgen på berget norr om staden.
Lärge sedan bar den omtalade grottan, som i krönikorna kallas Jungfruhålan, instörtat och ramlat tillhopa eller blifvit igenfyld, ty ingen kan nu mer anvisa stället, der den varit belägen.
Ej heller vet sägnen något vidare om den unga, olyckliga qvinnan och hennes sällskap i den underjordiska fängelsehålan. Men så mycket kan man väl förstå, att när medeltidens krönikeskrifvare upptecknade denna sägen, ville de åt sin tid och åt kommande tiders lumpna flärd gifva en allvarsam varning.
Familj-journalen.
C. J. Bergman.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 21 november 1884
N:r 94.