Dag: 30 januari 2023

sedan 29 Jan. 1859 biskop öfver Visby stift samt kyrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingar, och redan flere år före sin död den äldste bland rikets biskopar, afled härstädes 13 dennes kl. 6 e.m. i en ålder af 81 år och 25 dagar. En långvarig sjuklighet hade alltmer och mer försvagat hans kropps- och själskrafter, och när slutligen en lunginflammation tillstötte, släcktes snart den åldriges lif. Han hade på äldre dagar förut lyckligt genomgått ej mindre än fem lunginflammationer. Biskop A. var född i Frösthults prestgård i ärkestiftet 18 Nov. 1803 — i en trakt af Upland, från hvilken före honom trenne framstående män (Joh. Brodinus 1657, Israöl Kolmodin 1692 och Martin Kammecker 1745) kommit såsom superintendenter eller biskopar tlll Gotland. Prestvigd 1827, började han sedan vid Upsala akademi sina studier för den filosofiska graden, som han vann 1830, tog sedan de högre teologiska graderna, vardt teologie doktor 1845 och samma år teologie professor och pastor prebendarius. År 1855 blef han statsråd och innehafvare af ecklesiastikportföljen, hvilken plats han innehade till sin biskopsutnämning. Åren 1855 och 1870 var han uppförd på förslag till ärkebiskopsämbetet. — Han var dels medlem, dels hedersledamot af många lärda sällskap, och sedan 1864 kommendör med stora korset af nordstjerneorden. År 1842 d. 22 April gift med Eufrosyne Hagberg, dotter till den andlige vältalaren, pastor primarius i Stockholm, Karl Petter Hagberg. Hon afled redan i Oktober nyssnämda år.
Kastar man i d:r Lemkes »Herdaminne» en blick på den vidlyftiga förteckningen öfver biskop Anjous aflagda examina och skriftliga lärdomsprof samt befordringar och utmärkelser, hvaraf här endast de vigtigaste blifvit nämda, så finner man, att han på den både presterliga och verldsliga lärarebanan liksom genomgått graderna från den lägsta till den näst högsta, och till den högsta — ärkebiskopsvärdig: heten — hade han, såsom nyss nämdes, genom domkapitlens i riket förtroende 2:ne gånger varit föreslagen. Vise honom såsom ung tjenstgörande prestman — såsom läroverksadjunkt, — såsom professor och kyrkoherde — såsom målsman i konungens statsråd för kyrkans och läroverkens angelägenheter — och slutligen såsom stiftsstyresman och läroverkseforus. Det kan i sanning sägas, att han hade tillräckliga meriter för vinnandet af sistnämda värdigheter.
Hur nitisk biskop A. varit i utöfvandet af sitt vigtiga kall, innan ålderdomen kom med bräckligheter och krämpor, med kropps: ligt och andligt aftynande derom vittna, bland annat, de fem prestmöten, vid hvilka han samlade omkring sig sina stiftsbröder.
Sådana möten höllos 1859 — på 27 år hade då intet prestmöte i stiftet ägt rum 1865, 1871, 1877 och 1883. Ur möteshandlingarna skulle rätt många för den aflidne biskopen karaktäristiska uttalanden kunna samlas. Utrymmet nödgar oss att blott anföra ett par. Vid mötet 1865 yttrade han:
»Jag har någonstädes läst eller hört den anmärkningen göras, att teologiens skönaste dagar nu synas återkomma, emedan dess frågor, efter att länge hafva varit glömda eller försummade, åter intaga främsta platsen, eller näst den främsta i menniskornas uppmärksamhet. Onekligen ligger i den anmärkningen en sanning. Att inom ett slägte, som tyckts hafva sinne och tid endast för dagens angelägenheter, frågan om eviga ting och om betydelsen af menniskans tillvaro tränger sig fram och vinner gehör, är ett klart bevis, att den är en mensklighetens lifsfråga. Den skulle annars icke väcka denna rörelse, denna uppmärksamhet. Den kan icke dö och menskligheten likväl lefva.»
Och vid mötet 1871:
»Med vetenskaperna hafva vi ingen strid. Forskningens frihet hvarken kunna eller vilja vi binda eller fördöma. . . Förgångna tiders erfarenhet låter oss med trygghet antaga, att vi kanske skola lära i ett och annat förstå den heliga skrift bättre och möjligtvis äfven annorlunda; men att dock Guds ord, den eviga vishetens och kärlekens ord, lefver evinnerliga.»
Det var för alla närvarande en stund af gripande högtidlighet, då vid slutet af 1883 års möte den ålderstigne kyrkofadren med djup rörelse och i känslan af sina brutna krafter uttalade till stiftets män sin tack för mångårigt förtroende, sin aning, att det säkert var sista gången, som han till vänligt utbyte af tankar, förhoppningar och minnen sett presterskapets medlemmar i fridsamhet och kärlek samlade omkring sig, och då han nu öfver stiftets herdar och församlingar nedkallade Guds nåd och välsignelse. — Presterskapets tacksägelse tolkades af stiftets näst äldste kyrkoherde, prosten Bergvall, ur hvars i möteshandlingarna intagna tal, några rader här må anföras:
»… Det gifves förmän, som sätta sin personlighet öfver och framför sitt ämbete, för att såmedels injaga respekt hos sina underlydande, … Hr biskopen har utsträckt kärlekens spira öfver oss, och vi hafva i förmannen funnit en vän, en i våra förhållanden deltagande vän, hvilket bevisar, att hr biskopen innehar ett adelsbref, icke tecknadt af någon konung på pergament, utan af konungarnes konung på hr biskopens bjertegrund. Haf tack för det vänliga föredöme af sann tro och kristlig kärlek, som betecknat hr biskopens lefnadsbana, manande oss till efterföljd. . . . Och måtte för hr biskopen den sista lefnadsdagens sol fridfullt och stilla sjunka mot sin nedgång» För undervisningsväsendet i stiftet, hvad angår såväl folkskolorna, och borgareföreningens söndagsskola, som högre allmänna läroverket för gossar och högre flickskolan, hyste biskop A. det varmaste intresse. Af den sistnämda var han en bland stiftarne och en af de mest venksamme. 1859 års stadga för rikets elementarläroverk härrörde från hans statsrådstid, och vittnade, bland annat, hur högt han satte de klassiska språken så som bildningsmedel. Den skolstadgan har redan genom utfärdade nya skolordningar blifvit jämkad, och dess grundsatser äro nu föremål för ytterligare granskning.
Bland sitt lifs glädjedagar plägade han sjelf ofta framhålla tvänne, nämligen de dagar, då han härstädes fick inviga nya präktiga läroverkshus, år 1859 ett för gossar och år 1884 ett för qvinlig ungdom. En tredje högtidsdag var säkert för honom 18 Nov. 1878, hans 75:e årsdag, då hans i olja målade porträtt, bekostadt af prester och lärare i stiftet, i närvaro af lärjungar och deras målsmän, lärare, prester, och för öfrigt samhällets framstående män, med tal och sång i högre allm, läroverkets högtidssal festligt aftäcktes och införlifvades med den samling af biskopsporträtt, som der finnes. För ungdomen vid nämda läroverk har han stiftat ett stipendium, och i sitt hus hade han vanligen, på gammalt biskopsvis, upptagit en studerande medellös gosse eller flicka. Äfven för öfrigt var han i många riktniogar välgörande och gifmild, och hans hem med rätta prisadt för sin gästfrihet.
Bland Gotlands superintendenter och biskopar sedan år 1570 — då ön för första gången fick särskild, af konungen utnämd stiftstyresman — var biskop A. den 22:e i ordningen, och bland dem, som dött i Visby, den 12:e. Senaste biskopsbegrafning härstädes, d:r Ebersteins, ägde rum 1838. I anseende till antalet af ämbetsår är biskop A. lika med Eberstein (1813—38), och endast en biskop, Litkeman (1758—1795), är i tjensteår öfverlägsen.
Biskop A. har, utom en mängd akademiska afhandlingar, program, tal, predikningar och uppsatser i åtkilliga tidskrifter, utgifvit »Lärobok i kyrkohistorien för skolor och gymnasier», som upplefvat sju upplagor, samt tvänne omfångsrika, om djupa forskniogar vittnande kyrkohistoriska arbeten: »Svenska kyrkoreformationens” historia» (i 3 delar) och »Svenska kyrkans historia från Upsala möte 1593 till slutet af sjuttonde århundradet.»
I svenska kyrkans historia har han, särskildt genom sina utgifna lärda skrifter, tvifvelsutan sjelf förvärfvat sig eit aktadt rum.
I mångas – hjertan lefver hans minne i vördnad och ära.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 December 1884
N:r 101.