Månad: januari 2023

Så ser han ut den man, om hvilken för närvarande mest talas inom Sverige och som idag inför Stockholms rådhusrätt lemnat sin sak i juryns händer. Många vänner och beundrare har han, flere fiender och motståndare. Vänner och fiender kunna ju dock möjligen vara ense derutinnan, att de gerna önska se hans drag; vanligen käcka, nästan trotsiga, nu något tärda af sjukdom och lidande.
Strindberg är nu 35 år gammal. Hans fader. var K. O. Strindberg, till sin död kommissionär för bland många andra ångbåtar äfven Gotlands. Student vardt han 1867 ech studerade derefter någon tid läkarekonst. Sedan funderade han några månader på att varda skådespelare. Vände så åter till Upsala för att läsa på filosofiska graden, men kom snart ånyo till Stockholm som medarbetare i Dagens Nyheter och flitig amanuens iriksbiblioteket.
Bland bans många bokliga färdigheter ingår äfven en grundlig kännedom i kinesiska språket. Från biblioteket tog han emellertid afsked ifjor och begaf sig med hustru — född von Essen, i flere år skådespelerska vid dram. teatern — och 3 barn till utlandet, Frankrike, Italien och slutligen Schweiz, der han vid hemresan qvaärlemnade sin familj.
Till dessa kortfattade konturer må fogas följande bref från en af våra meddelare i Stockholm, angifvande något närmare Strindbergs uppfattning af tryckfrihetsmålet.. Brefskrifvaren yttrar:
Stridens vågor för och mot August Strindberg ha så väldeliga svallat, att man haft föga tid att tänka på hvad som kan dväljas i djupet, under dess svall.
Man har mycket kalfatrat eller försvarat det åtalade stället, utan att rycka fram med i hvad förhållande det står till berättelsen i öfrigt, i hvilken det förekommer.
Och man har ej frågat samt derpå afgifvit svar: huruvida ej den starka vigg, som nu slungats ut, förut formats och hårdnat till i ett inre, som mer än många andras erfarit och lidit af samhällslögnen, hvilken visserligen äfven funnit tillfälle att tränga in i konfirmationen.
August Strindberg har hittills mest framstälts som ett offer för en lagparagraf, hvilken öfverlefvat sig sjelf; samt söm den populäre mannen, hvilken väckt allas uppmärksamhet. Af »Giftas» känner den stora allmänheten endast till innehållet af det åtalade, lösryckta stället.
Denna min mening uttalade jag för August Strindberg vid ett besök hos honom. Jag hemstälde huruvida han ej ville proklamera sin ställning gent emot det han anklagats för; lemna så att säga en bild af sig sjelf. Hr S. fann detta vara i sin ordning och satte sig vid skrifbordet Men hans sjukdom har kommit emellan. Det återstår således för mig att meddela en och annan förklaring, hr S. gjorde under vårt korta samtal.
»I \’Dygdens lön\’» (der det åtalade stället förekommer) sade hr S., har jag gjort en teckning ur lifvet för tjugu år sedan, då nattvardstvånget in prazi ännu existerade. Den som ej konfirmerats var ju som bannlyst; allt var stängdt för honom.
Om teckningen rört sig: kring dessa dagar, hade den i någon mån blifvit annorlunda.
Men samhällslögnen i detta fall står dock fortfarande qvar. Striden mellan mig och de fleste af mina vedersakare är ganska egendomlig. De öfverensstämma med mig, att det är lögn; men de vilja ej, att detta skall uttalas (»man skall ej håna det som för tusenden» — dock vissenligen ej för oss! — »är heligt»); jag vill uttala det! Jag frågar nu: hvem är ärligast, den som säger hvad han tänker, eller de som tiga med hvad de tänka — och så yrka straff på den som sjunger ut med hvad både han och de sjelfva tänka!
Jag kan ej neka, att det kännes smärtsamt att finna en och annan af forna kamrater inom pressen, som jag vet vara lugne, kallblodige gudsförnekare, nu ropa korsfäst öfver mig, deisten.
Men sättet, heter det; hånet och gäckeriet är det man skriar straff öfver!
Ja, men när man hört och sett så mycket gäckeri med hvad man kallar de heliga tingen! Öfver allt hånas och gäckas med det som öfverlefvat sig sjelf. Jag erinrar mig, när vi ett hundradetal yngliogar skulle i Upsala »svärja på bibeln», för att blifva akademiske medborgare. Men blott några biblar funnos till hands ; de fleste svuro på Sjögrens lexikon och andra profana böcker, som voro tillgängliga — under gäckeri och löje både af dem, som svuro eden, och dem, som togo mot densamma på samhällets vägnar!
Gäckeri och förnekelse äro tillåtliga både i tal och skrift, vid de mest högvigtiga tillfällen; förnekelse är tillåtligt både i tal, skrift och tryck — men i tryck tillåtes det inte gäckeri. Ty detta förorsakar förargelse, heter det. Men det gör inte förnekelsen! Hvar emellertid draga sklljelinien emellan dessa båda?
Men lagen stadgar straff både för förnekelse och gäckeri!
Ja, men den förra lagparagrafen är föråldrad: så har lagens högste väktare sagt! Hvarför ej lika mycket den senare?
Är inte det hela en ömklig lek med ord!
Allmänne åklagaren har räckt ut en landgång till mig genom att alternativt yrka på den mildare straffbestämmelsen, som stadgar sex månaders fängelse eller böter. Jag ämnar ej bestiga den landgången; nästa rättegångsdag visar jag, att jag står fast vid min åsigt, att jag på fullaste allvar slungat ut det åtalade stället.
Jag har hört, att man på högre ort vill se mig fäld, för att jag sedan skall begära nåd. Jag kommer aldrig, att begära nåd!
Hvad beträffar beskyllningarne mot »Giftas», att den är rå och osedlig, förklarar jag att det ej varit eller är min afsigt att som författare vara hvarken det ena eller det andra. Men mitt vistande i södern har gjort, att jag anslagit dess fria ton; ty der finnes intet af pryderi hvarken i lif eller literatur. Frankrikes realistiske författare visa väl det senare.
Men här är det helt annorlunda; det som gillas dernere väcker anstöt här. Jag skall rätta mig derefter och i andra delen af »Giftas» — som blir mitt nästa arbete — anslå en mera försigtig, en, om man så vill, mera svensk ton.
Och belackarne vill jag till sist svara, att »Giftas» alldeles inte är någon produkt af en irriterad hjerna. Jag haraldrig varit så frisk till kropp och själ, som när jag i somras skref den. +Den är en produkt af »lifsglädjen» i fullaste mån.
Jurymännen, som hr Strindberg ämnar ntse, torde bli: riksdagsmannen S. A. Hedin, rektor Sixten von Friesen och professor A. E. Nordenskiöld, såvida han hinner att komma hem; i annat fall bibliotekarien Harald Wieselgren och doktor Karl von Bergen. En har allmänna åklagaren, som bekant är, rätt att utesluta.
I en skrifvelse till er korrespondent yttrar sig August Strindberg sålunda:
— — — återse i mig din gamle stridsbroder, något lugnare och, tack vare en god qvinnas vänliga hand, något mjukare och ödmjukare i sinnet och kanske derför också renare och starkare.
Detta är i korta ordalag en träffande karaktäristisk af den nuvarande Aug. S. Det var hos honom förr någonting våldsamt, ja, måhända i vissa fall oresonligt.
Han brusade ganska lätt upp och vägde då ej orden.
Men han är helt annorlunda nu. Han är lugn, stilla och långt mera betänksam än förr. Om han för några år sedan stälts ansigte mot ansigte medslagen, som nu, skulle han ej ha sparat på tiraderna. Nu hörde jag ej en enda sådan.
Indignationen mot fienderna torde derför ej vara mindre; kraften att kämpa är större. å
Han ansåg att han fått större börda än hans skuldror voro ämnade bära. »Jag är »ledsen för sakens skull», sade han, »att icke en värdigare och starkare fått min rol». Men när han nu blifvit utsedd att börja kampen, skall han veta att ej vika en tum!
De många och stora sympatier han fått röna gladde honom verkligen. Det bevisar, sade han, att här gäller en stor sak, fast man velat framställa det annorlunda.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 4 november 1884
N:r 89.