Vi äro framme. Dock — ännu hafva vi god tid till middagstimmen och hinna så ledes beqvämt göra en afstickare till Högklint. Vi fortsätta således vägen fram och få dervid tillfälle att bilda oss en god föreställning om den ganska vidtomfattande utsträckning, som Fridhem er: bjuder. Ty allt som vi se här inom det vätta rutstaketet hör till dess egor.
Vägen svänger nu af till höger. Der slutar också Fridhemsparken. Vi lemna: det täcka stället bakom oss och fara fram öfver en långsträckt platå med öppen ut: sigt öfver hafvet. Vi äro vid Högklinten.
Hoppla, det bär uppåt med rask fart.
Väglaget är stenigt och skrofligt. Hästarne slinta vid hvart steg, piskan klatschar flitigt i luften, ackompanjerad af körsvennens rop. Men framåt och uppåt går det. Ptro, nu stå på vi toppen af klinten med åkdon och allt. Färden var litet riskabel, det medges, men ha vi icke lön för mödan ?
Högklinten, på hvilken vi befinna oss, är majestätisk att skäda, störtar nästan lodrätt ned i hafvet, som vi skåda mer än 150 fot nedom oss. Anblicken af bafvet är här ännu mera praktfull än vid vår första anhaltstation: vi befinna ju oss nu på en vida ansenligare höjd.
Här till höger se vi det täcka och vänliga Fridhem, midt i ett lika friskt som vildskönt strandparti. Dess pikanta villor äro infattade i en ram af härligt grönskande granar. Der bakom, norrut, presenterar sig åter Visby, fast i mycket förminskad skala.
För att icke längre förlora oss i naturbeskrifningar taga vi farväl af Högklint, anträda återtåget med öflig försigtighet, kasta ännu en blick öfver den trollska marinen, för att fördjupa oss i Fridhemskogens dunkel igen. Vi äro åter framför hufvudingången till parken. Vi afskeda vår körsven och stiga på.
En af prinsessans trotjenare, en äldre man med mildt vänligt utseende, klädd i hertigligt livré, kommer ut ur schveitser villan midt för entréen och ber oss vara välkomna. Prinsessan är ännu ute isko gen, der hon vistas hvar förmiddag, men ekipaget har nyss farit för att hämta henne, hvarför hon snart är hemma. Vi begagna tiden för att göra våra rekognoseringar i parken.
Vi dess norra ända se vi en mindre bygnad 1 schveitserstil. Der bodde prinsessan första året hon tillbragte på sitt kära Fridhem, sommaren 1861.
Första dagen hon tog sitt nya som marhem i besittning öfverraskades hon med en serenad af herrar och damer från Visby, hvarvid bl. a. äfven afsjöngs följande stämningsfulla stycke, som jag icke kan neka mig nöjet här meddela. Det var författadt af en af de närvarande damerna och utfördes på melodien »Neckens polska».
»Se vid hafvet invid Högklintshällen
Fridhem sträcker mot dig sin famn.
Hviskar längtansfullt i sommarqvällen
O, furstinna! ditt dyra namn.
Var välkommen till det egna hemmets ro,
Der din lifvakt blott bli kärlek; hopp och tro,
Men der du uti ostörd frid
Får vjuta utaf sommarns korta tid.
Svärma fritt och dröm i månskensstunden,
När den strålande dagens drott
Sig bereder till korta blunden
Uti Thetis\’ demanteslott.
Nu som förr har du på hälleberget bygt,
Derför kan du än i stormen lefva trygt
På ditt Fridhem, och fri och glad
Der slumra in vid hafvets serenad.»
Året derpå, 1862, blef den stora och egentliga villan färdig. Det är denna, som ligger alldeles vid ingången från landsvägen. Liksom den mindre bygnaden är äfven denna af trä och i schveiserstil.
Kring nedre våningen löper åt husets trenne sidor en bred, komfortabel veranda, prydd åt hufvudfasaden med en präktig uppsättning af blomstervaser samt slingerväxter.
Derutanför är en fri och öppen plats, som omedelbart gränsar intill parken. Här ser man, blandade med löfträd, de mörka granarne, de evigt grönskande. Det är just denna nordiskt friska granvegetation, hvilken omsluter Fridhem, som ger åt stället ett så eget och pittoreskt skaplynne, helst den aromatiska grandoften uppfriskas af de svalkande vindarne från hafvet och åstadkommer en den angenämaste bouquet. I fulla drag vjuter man deraf. Man tycker sig liksom insupa helsa vid hvarje andetag.
I denna skogspark äro slingrande gångar anlagda, hvilka på de uf naturen bildade strandterrasserna föra vandraren omkring till angenäma hviloplatser, än till en at smäckra spalierer uppförd luftig kiosk, i imitation af en fågelbur med pryd: ligt sirad vindvisare på toppen, än. till en grotta, än till ett litet tempel, flätadt af obarkade granstammar och qvistar, fullkomligt au nature, o. 8. v. Öfverallt finner man uppstälda långs gångarne beqväma soffor och stolar iimiterad björk eller hopfogade af trädrötter, fantastiskt utskurna i form af ormar och fåglar m. m. eller, enligt allra nyaste modet, försedda med markiser att fälla upp och ned.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 Oktober 1884
N:r 86.