ordnande har på senare tid ådragit sig uppmärksamhet. Som bekant afgjordes den från landstingets sida beträffande förhållandena på landsbygden så, att bifall lemnades till gjord framställning om att äfven handtverksalstor skulle få, jämte husslöjdsalster, försäljas, och länsstyrelsen, som i sådant syfte utfärdat ny kungörelse, hade hänskjutit frågan till stadsfullmäktige för att höra deras-tanke om ordnandet af de torgdagar, som ega rum på stadens mark, det s. k, byrummet, och hade hemstält, om icke fullmäktige ville förena sig om att få den utfärdade kungörelsen gällande äfven för staden. Härom uppstod en liflig öfverläggning.
Hr Ed tillstyrkte, att fullmäktige måtte med frångående af förut afgifvet yttrande förena sig med landstinget endast med tillägg, att fisk äfven måtte få afyttras.
hr Bokström hemstälde, om nämda tillägg kunde vara af behofvet påkalladt. Denna vara såldes ju på stadens vanliga Ove
hr Hederstedt frågade hvarför detta tillägg endast skulle gälla för stadens stortorgdagar.
hr Kolmodin ansåg den först utkommande författningen vara föga välbetänkt och ej vittnande on att någon åtörre insigt, hvilket också visat sig, då den så snart måste ändras, Hans första anärkning vore den, att försöket att Rep draga en gräns mellan fabriks-, handtverksoch husslöjd vore omöjligt, ingen kunde här afgöra gränsen, hvarpå några exempel anfördes, Sådana försök vore farliga och olyckliga samt föranledde mannamån genom att olika personer tillämpade författningen olika. För det andra kunde talaren ej godkänna bestämmelsernas tillämpning. Förbudet mot andra säljare än länets invånare att uppträda vore ej fosterländskt och kunde leda derhän, att vi blefvo lönade med samma förbud i andra provinser. Dessa förbud påminde om landtullens dagar, hvarvid stad och land stodo mot hvarandra, ja till och med om fylkeskonungarnes tider. All provinslagstiftning vore såsom osvensk förhatlig för talaren. Ja, det vore någonting ryskt deri såsom talaren förut yttrat. Man hade öfverskattat ordningsmaktens insigt vid tillämpningen. Och det vore också ett förlåtligt fel hos denna myndighet, att den ej kunde skilja gränserna, der inga gränser funnos. Polisens rätt att göra beslag vore det förhatligaste af allt; polisen finge nämligen taga så mycket den funne för godt ochi de flesta fall komme den väl att taga nästan hela lagret för att försäkra sig om böterna.
Och detta skulle vi svenskar, vana vid friheten, få underkasta oss! Betviflade att ens den gotländska godmodigheten skulla stå ut med något sådant. En mild tillämpning, som man förordat, ledde till godtycke. I hela detta arrangement låge en utmaning mot svenska folkets frihetskänsla. Det vore egnadt att uppväcka fyndighet att hitta på utvägar till att kringgå bestämmelserna. Så lär en garfvare hafva slagit sig ned hos en handlande såsom dennes tillfällige bodbetjent och sålt sina varor. En annan gick omkring med ullsaxar, som han sålde så fort kommissarien vände ryggen till. Från säkert håll hade till och med berättats, att vederbörande antecknat ett par pepparkaksgummor, som hade till salu bakelser och karameller, hvilka senare föreföllo misstänkta. På så sätt Repa NER folket till lagöfverträdelser. Och de, som begått dessa öfverträdelser, blefvo sedan stämda och naturligtvis fälda till ansvar. Talaren skildrade derpå ett ungdomsminne, då han sett en scen från en teater: der satt en blek man innanför ett fängelsegaller; den fångne tillfrågades hvad han gjort för ondt samt svarade då: jag har inte gjort något ondt, endast ett par stöflar.
Den min; -hvarmed åskådarne mottog denna scen, visade tydligt, att skråförfattningen tjenat ut sin tid, Slutligen hade man sagt, att föreskrifterna vore riktade mot schackerjudarna. Således vore här en autisemitisk rörelse å& bang! Vore det så, så frågade talaren, om det vore vådligare att möta juden på öppen torgdag under ordningsmaktens ögon och närheten af rådgifvande bekanta, än att träffa juden i enslighet på gårdar och gränder. Skulle man vara antisemit, så borde all judehandel förbjudas. Snarare borde endast kreatur få säljas, men för sin del önskade talaren få bort alla dessa förbud, enär författningen gåfve anledning till förakt för och kringgående af lagarne, som derigenom föllo i glömska, hvilket vore det farligaste af allt. Talaren ville ej göra mågot yrkande men skulle finna det kärt, om han här vunne ett kraftigare understöd än i landstinget.
hr Bergman: Erfarenheten hade härliksom vid tillämpningen af många öfriga polisförordningar visat, att förordningen behöfde bättras. Från Kalmar län, der en likadan förordning utfärdats, hade man ett Vag? exempel. De beklagliga saker, som den föregående talaren skildrat, skulle just förekommas genom den af landstinget gillade ändringen. Genom förordningen skulle ingalunda upplifvas den af landtullen framkallade jämmerliga strid mellan land och stad, hvilka tvärtom nu skulle få lika rätt att sälja sina lofliga varor. Angående det af talaren föreslagna tillägget af fisk framhölls, att för fiskare vore förmånligare, om de finge sälja fisken på torgdagsplatsen än på de vanliga Sninplafgerag: Vare öfvertygad att förordningen skulle blifa till gagn för det redbara gotländska aretet.
hr Jeurling förklarade sig luta till de af hr Kolmodiu uttalade åsigterna nämligen att stortorgdagarne endast borde blifva rena kreatursmöten. Frågan vore om fullmäktige ville fasthålla vid sitt förut fattade beslut om indragning af marknaderna eller öppna vägen till upplifvande af dessa genom att så småningom medgifva säljandet på byrummet af än den ena än deu andra varan.
hr Vedin tackade hr Kolmodin för hans vackra föredrag, hvari han instämde. Några förbud för säljare från fastlandet borde ej finnas, ty det vore gagneligt för våra handtverkare att få se deras arbeten. Det vore ej utan, att en viss afandsjuka mot andra vidlådde gotländingen.
hr Hellgren: Hvad hr Kolmodin yttrat vore för mycket sagdt och passade ej in på dessa små förhållanden. Man behöfde ej för att bedöma denna enkla sak röra upp himmel och jord samt tala om fylkeskonungar och ryska förhållanden. — Marknaderna hade borttagits för oskickets skull och det som behöfdes nämligen torgdagar hade satts i stället. Derpå hade en stor del af stadens handtverkare petitionerat om att få sälja sina varor på dessa torgdagar. Det vore ej farligt att gifva dem denna rätt. Länsstyrelsen, som bestod af upplysta ämbetsmän, hade nog haft skäl för kungörelsen och på goda grunder trott, att den kunde tillämpas. I Kalmar län hade det ej varit omöjligt tillämpa en likadan författning. Alla vederbörande i två län skulle säkerligen ej nappat på kroken, om förordningen vore så orimlig söm hr Kolmodin påstod. Ansåg det ej lämpligt att göra saken löjlig genom framhållande af en kronobetjents misstad att vägra försäljning af ost. Med sådana medel kunde man slå ibjäl hvilken författning som hälst. Angående det antisemitiska, som skulle ligga i kungörelsen, påpekade talaren, att förbudet ej komme att träffa judarne till religion utan de som vore judar till profession. Det vore i sanning mycket nog, att judarne gingo omkring och sålde i gårdarne; man behöfde ej sätta ut särskilda möten för dem. Det vore onödigt att samla alla orters tilltagsna affärsmän. Just då återkomme marknadsskojet, som man vetat borttaga. Tustämde i hr Bergmans yrkande.
hr Pen framhöll att, då man såsom hr Kolmodin stält sig på den allmänna näringsfrihetens breda basis, det ej vore svårt att anfalla kungörelsen. Hr K, hade gjort för mycket väsen af denna lilla lokalförfattning, som stödde sig på ordningsstadgan för rikets städer. Kungörelsen innehölle endast, att staden två gånger om året upplåtit en Ia för Oraljning af vissa varor, liksom förut bestämts att på det och det torget får den och den varan säljas. Näringsfriheten sväfvade härigenom ej i någon fara, Man kunde ej här tala om någon provinslagstiftning, ty det vore ej fråga om främlingar. Författningen hade endast tillkommit ur ordningens synpunkt, Då man vore ense om marknadernas olämplighet, borde man ej släppa från sig makten att reglera hvilka varor skulle få säljas på byrummet såsom saluplats. Å öfriga ställen funnes som bekant intet hinder att sälja främmande varor. Näringsfriheten vore dessutom så stor, att tvifvel kunde uppstå, om den vore fullt nyttig. Författningen aflyste all obehöflig handel. Först hade man bestämt dessa torgdagar till endast kreatursmöten. Då dessa blafvo talrikt besökta, uppstod den billiga önskan hos stadens handtverkaré att der få utbjuda sina varor, Frågan vore nu endast att staden skulle tillåta länets handtverkare att sälja der men ej att inbjuda andra, hvilka för öfrigt ej skulle komma hit. Man hade äfven velat utesluta jndekrame!. Stadgandet vore döck ej antisemitiskt, det gälde för alla köpmän och alla varor. Hr Kolmoding påstående härom vore en ren osanning. Det voie ej någon våda att bifalla författningen, som ej vore af så storartadt slag som br Kolmodin skildrat. Den vore ej någotvåld mot näringsfriheten och visade ej någon afundsamhet mot andra provinser.
hr Karl Ekman: Torgdagarne här istaden borde vara öppna äfven förlandsbygdenshandtverkare liksom landets torgdagar voro för stadens handtverkare. Bestämmelsen om att alstren skulle vara af länets jordbruk m. m. borde stå qvar, ty annars vore svårt utöfva någon kontroll.
hr Ihre gillade i dess helhet hr Kolmodins anförande, men då hr K. ej gjort något särskildt yrkande, så kunde han ju ej vänta sig någon framgång åt siva åsigter. Hr Kolmodin framhöll, att kungörelsen skulle ställa län mot län. En sådan lagstiftning skulle endast tillställa trakasserier och bönhasjagter. Liksom det under prohibitismens dagar ansågs berömvärdt att draga det hedervärda tullståndet vid näsan, skulle det genom denna författning ;blifva lockande att bedraga myndigheterna. Att med löjet brännmärka en sak, vore berättigadt, Det vore ej af omsorg för judarne, hvilka nog sörjde för sig sjelfva, som talaren kallat författningen antisemitisk. Nu komme ju intet att fattas för att dessa torgdagar blefve fullständiga markpader. Apkattor, positiv och blinda sångare voro än ej förbjudna, Vilja viha marknaderna aflysta, så skola vi ej bifalla denna författning, ty den går rakt ut i marknaderna. Hr Een tycktes hafva tagit seden, dit han kommit, eller rättare sagdt hafva infört den på nytt, då han kallat Sveriges öfriga provinsera inbyggare för främlingar, hvilka genom kungörelsen skulle hindras sälja på våra torgdagar. Hr Een hade yttrat, att det ej vore någon fara för att de skulle besöka dessa torgdagar. Men då detta ej vore att vänta, hvarför då sätta upp hinder? Hvad hr Eens yttrande beträffade, att ett talarens påstående vore osant, ville talaren endast nämna, att ban ej vore känd för att springa med osanningar; den beskyllningen lemnade han obruten tillbaka till hr Ben. Han hade sagt ooh det vidhöll han som ett faktum, att yttranden vid ett annat tillfälle (på landstinget) fälts, antydande att kungörelsen vore bra att ha särskildt mot judarne, Genom antagandet af författningen i fråga komme man in på det sluttande planet och så hade man snart igén de gamla marknaderna. All sådan speciallagstiftning aom den ifrågavarande hatade talaren isynnerhet då den förekomme i sådan form som den åt ordningsmakten medgifna rätten till beslag i detta fall.
hr Hellgren ville ingalunda utstänga någon redbar industri, som för öfrigt ej vunne något på marknaderna.
hr Een hade visserligen biträdt stadgandet om rena kreatursmöten och detta mest i ordningens intresse. De nu föreslagna ändringarna vore eftergifter, betingade af hänsyn till klassförhållanden, Det vore ej välbetänkt att stöta dessa klasser, som åberopat såsom skäl sitt isolerade läge, hvarigenom de hade mindre tillfälle att få sälja sina varor. Mot hr Kolmodin invändes att talaren också vore känd som sanningsvän och hade ej i denna församling utkastat beskyllningar mot andra. Vidhöll sitt yttrande att författningen ej vore antisemitisk.
hr Sandberg visste såsom handtverkare hvad följden blefve att vara utstängd från tillfälle att få sälja sina varor. Förbud mot smideshandlare, som ej skattade här, vore något att trakarpb Förordade bifall till hr Bergmans förslag.
hr Rergman hade med största nöje åhört hr Kolmodins föredrag men hade dock väntat sig ett klart och tydligt yrkande af hr K. Anbhöll att hr ordförande måtte uppmana hr K. att framställa ett yrkande. Då landstinget gillat en ändring i kungörelse, kunde fullmäktige också göra det utan fara att komma in på marknadens slippriga område. Det vore hårdt om ej landsbygdens handtverkare skulle få samma rätt som stadens ha på landet.
Fullmäktige biföllo derefter den af landstinget gillade ändringen med dét af hr Bergman föreslagna tillägg.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Oktober 1884
N:r 84.