Månad: januari 2023

Morbranden vid Adelsgatan. I största korthet omnämdes i förra numret att en längre ransakning hållits i onsdags å cellfängelset med häktade korfmakaren Lars Hansén, angående den hos honom den 11 dennes timade eldsvådan. Hansén vidhöll sin förut afgifna förklaring, att han ansåg elden uppkommit genom felaktighet i skorstenspipan.
Allm. åklagaren hade åberopat till vittnen; poliskonstaplarne Nilsson, Ahlqvist, Boström, handelsbiträdet A. Svensson, åkaren M. Larsson, brandm. S. J. Berg, agenten J. F. Nilsson, Byggm. H. J. Lindgren, f. art. Fr. T. Larsson, och pipan Anna Rutberg. Dessa berättade efter aflagd vittnesed:
Nilsson; att han kl. 7 på aftonen af stadsfiskalen erhöll jemte ofvannämde konstaplar order utan någon vidare upplysning än att patrullera mellan mösskräddaren Johansson och krogen nr 2 å Adelsgatan, dit de anlände vid pass kl. half 8; att Hansén, då vittnet gick förbi hans bostad, vinkat till honom genom ett öppet fönster med begäran att komma till honom, ty han ville tala några ord med vittnet, men hvartill detta nekat; att vittnet observerat att f. art. Larsson gått af och an på gatan och hvisslat samt denne slutligen antastat patrullen och bedt dem hjelpa Larsson öfver muren till Levins gård när Hansén kom hem, för hvilket prat de snäste till Larsson, som dervid aflägsnade sig; att Larsson sedermera kommit till baka och yttrat några ord om mordbrand hos Hansén, hvarför Larsson varnades att så yttra sig, men att vittnet dock häraf misstänkt att något ovanligt var i görningen och äfven sagt detta till kamraterna; att vittnet, som vid patrullombytet gått till vaktjontoret der funnit en pytsspruta framsatt, ljus i lyktorna samt tändstickor framlagda, hvilket ytterligare stärkt honom i hans misstankar att något vore på färde; att vittnet, som var civilt klädd, åter gick upp till Adelsgatan och der satte sig nerhukad på en hörnsten vid urmakare Forsbergs hus för att kunna iakttaga hvad som möjligen kunde hända midt emot; att när vittnet suttit så närmare 15 minuter kom Hansén ut från sin portlucka och såg sig omkring, då samtidigt Levins piga äfven gick ut genom luckan; att Hansén fått syn på och igenkänt vittnet, som tillfrågades af Hansén, hvarför det satt der och detta derpå svarat, att han såg efter om polispatrullen ordentligt fullgjorde sitt åliggande; att Hansén omtalat, att han höll på att koa fett till vagnssmörja, hvilket han ej ville göra om dagen, emedan det luktade så illa, hvarefter Hansén gått in tillbaka; att vittnet derefter satt sig på trappan till fru Kullbergs hus, då om någon stund Hanséns dräng och Levins piga passerat der förbi gående mot hemmet, men att de der skilts åt för att gå hvar på sitt håll; att vid pass kl. 3/4 11 vittnet sammanträffat med konstaplarne Ahlqvist och Boström utanför Levins och der samtalat om det som möjligen skulle ske, då Boström först märkte brandlukten och derom varskodde de andra; att vittnet smugit sig till portluckan som stod öppen, då ett underligt smattrande ljud hördes från flygelbyggnaden och lyste mellan tegeln, hvarför han vinkade till kamraterna, som kommo fram och konstaterade att elden var lös; att vittnet då gjorde alarm och sprang ned till vaktkontoret för att telefonera till vederbörande. Vitsordade att ingen person de sista tio minuterna före utbrottet gått från Levins gård. Ett bleckkärl som luktade fotogén hade dagen efter branden funnits bland spillrorna på vinden.

Ahlqvist; att han tyckt Larssons tal om eldanläggningen besynnerligt och obegripligt, emedan Flygare först skulle ha angifvit det tillämnade brottet och derpå låtit instänga sig hos Hansén; att vittnet innan eldens utbrott först sprang ut på gatan för att bulta upp Levins och derefter åter in på gården, då elden bröt ut genom tegeln; att på gården funnes då, utom Boström, åkaren Larsson och handelsbiträdet Svensson; att han gått in i köket, der han fann en vedtrafve uppstaplad på golfvet framför eldstaden och i hvars midt det brann med omkring två alnars låga, som släcktes med ett spann vatten af Boström; att Hansén först då kom ut halfklädd och lugn, som ingen fara vore å färde emedan han ej gjorde sig någon brådska vid framskaffningen af en stege. Vittnet hade äfven efter branden sett kärlet som luktade fotogén. Vid undersökningen voro 7 till 8 träd af vedtrafven begjutna med tjärn. Vittnet ansåg att elden ej kunnat komma från eldstaden till vedtrafven, emedan träden icke voro brända på ytterkanterna, ej heller hade lågan från vedtrafven kunnat föranleda elden på vinden, alldenstund taket ofvan lågan ej ens vore svärtadt af rök.
Ronström berättade lika med föregående.
Svenson hade varit bland de först ditskyndande personerna och märkt åkaren Larson komma med två spann vatten, hvaraf Boström slagit ett på vedtrafven i köket.
Åkaren Larsson; att han genom sitt fönster mellan kl. 10-11 observerat att polisen mer än vanligt patrullerade å Adelsgatan och dervid fäst sin uppmärksamhet; att snart efter hördes bultningar och rop att elden var lös då han skyndade ut, men sprang in igen efter 2 spann vatten, hvarmed Boström och vittnet släckte elden i vedtrafven; att Larsson sedan bemärkte Hansén och frågade honom efter en stege, då H. visade på en sådan som var rutten och gick sönder; att Hansén dervid sagt: \”det måste ligga något förräderi härunder\”, äfvensom omtalat att han kokt vagnssmörja till sina vagnar; Hansén hade varit vittnet behjelpligt att resa stegen mot taket.
På fråga huru Hansén då var klädd, intygade tre af föregående vittnen med bestämdhet att han hade endast skjorta och ett par mörka byxor på sig, hvilket med häftghet bestriddes af Hansén, som påstod att han haft endast kalsongerna och tillade dervid att \”då måste ni vara färgblinda alla tre\”. Då stadsfiskalen kom för att häkta Hansén, hade han endast skjorta och kalsonger.
Berg och Lindgren hade besigtigat skorstensmuren utan att derå finna någon spricka. En sotare hade äfven undersökt pipan.
Uppe på vinden vid skorsstenen på ett underlag af väfsolfver hade funnits en kolhög och bränder, hvars undersidor ej voro kolade.
Berg och Nilsson hade värderat Hanséns till hörigheter och kommit till en summa af 1,140 kr. 20 öre, som snarare vore för hög än för låg. Brandförsäkringssumman var 8,500 kronor.
Th. Larsson förnekade att, på framstäld fråga, hafva förut egt kännedom om brandanläggningen. Meningen med hans begaran till polisen att förhjelpa sig öfver muren vore, att se det var Hansén och ej Flygare som tände på, hvarom Flygare bedt honom att så göra.
Ruthberg, som Hansén försökte jäfva, emedan hon skulle hafva hotat göra honom olycklig, vittnade, att hon vid 9-tiden talade vid Flygare, som stod i fönstret till H:s mellersta rum. Fl. hade då ytrat: \”Kom hit, så skall jag säga er något. Dansken skall få fullt för att han låst in mig; han slagit och skymfat er; låt nu se att ni kan hålla mun\”, hvarpå hon frågat: \”men ni kan ju komma ut genom fönstret?\” men hvilket Fl. icke ville. I det samma kom H. hem, då vittnet skyndade bort. Hon hade lyssnat efter, men ej hört någon ordvexling mellan H. och Fl.
Härfter hördes Flygare upplysningsvis. Han vidhöll sin föregående berättelse med tillägg att, då han gick från H., denne följde honom till dörren; gick vidare utför Berggränd till Stentrappan, denna väg tillbaka upp till Murgatan och denna gata fram till Österport och hem. Under hela vägen hade han ej sett någon polis och denna ej heller Flygare.
Hansén fick nu förklara åtskilliga omständigheter, såsom att ingen spricka fanns i skorstenen, men en sådan påstod han bestämdt skulle finnas. Äfven påstod Hansén att Flygare vid klämtningens början fanns i gården och ville till nästa gång styrka detta förhållande. Härunder uppstod en dialog dem emellan. Hansén yttrade nämligen med häftighet och en skarp länge fixerande blick på Flygare: \”Se mig i ögonen, om du vågar.\” Under ett småleende och med ostadiga ögenkast försökte Flygare detta och genmälde: \”Det kan jag väl göra, men hvartill tjenar det ?\” hvarefter ordf. nedtystade dem.

Gotlands Tidning
Lördagen den 23 augusti 1884
N:r 67.