Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
på Stenkyrkehuk äro nu afslutade af fyriogeniören J. Höjer, som igår afreste härifrån med »Sofia». Fyrens lysvidd kommer att sträcka sig ända till strax utanför Visby hamn, hvars nuvarande inseglingsfyr med en och an nan oväsentlig ändring anses komma att uppfylla sitt ändamål. Ingeniör Höjer har äfven besigtigat sist nämda fyr och föreslagit en del ändringar af densamma. Platsen för fyren å Stenkyrkehuk är bestämd och vilkorligt köpeaftal uppgjordt med jordägaren. I slutet af September anses fyren kunna blifva fullt färdig.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 4 Februari 1885 N:r 18.
inträffade i fredags på Gotlands jernväg. På jernbanan mellan Bjerges och Roma hade ingående morgontåget qvarlemnat en vagn för att under dagens lopp lastas och af utgående aftontåget åter införas till Bjerges, Glömsk af den härom gifna ordern och ehuru banvakten visade stoppsignal orsakade lokomotivföraren genom att för sent stoppa tåget en sammanstötning mellan detta och den på banan stående vagnen, hvilken senare kom i rörelse, hvarigenom stöten mildrades. Passagerarne undsluppo utan vidare obehag och lokomotivet skadades endast obetydligt. Föraren tros komma att suspenderas för försummelsen. Händelsen bör för jernvägsstyrelsen utgöra en maning att icke låta trafikanter fortsätta med det oskick, som innästlat sig, att hvar de finna det för sig beqvämligast på jernbanan mellan stationerna verkställa lastning.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 4 Februari 1885 N:r 18.
har idag ägt rum inför stiftets kontraktsprostar kyrkoherdarne Örfverberg, Gustafson och Broander i Björke, Tingstäde och Hemse kyrkor. Vid sammanräkning af de på skilda håll afgifna rösterna visar sig resultatet sålunda: Kontraktsprosten, utnämde kyrkoherden i Norrköping Edvard Herman Rohde 34 röster, professorn i Lund Per Gustaf Eklund 30, professorn i Upsala Knut Henning Gezelius von Schéele 27 röster, professorn i Upsala E. G. V. N. Rudin 21, kyrkoherden i Torrlösa 8. L. Bring 15, professor Norrby 9, kontraktsprosten Lyth 6, professor M. Johansson 5,samt statsrådet Hammarskiöld, doktor O. V. Lemke och lektor U. L. Ullman hvardera 1 röst. Domkapitlets fem röstsedlar äro ännu icke öppnade, men antagas komma att tillföra hrr Rohde och Eklund hvardera fem röster samt Schéele 3 eller 4 röster, hvadan förslaget skulle komma att upptaga dessa namn i nyssnämda ordning. Prof. Schéele, som enligt de båda profvalens sammanlagda röstsiffror fick första förslagsrummet, har- vid dagens val förlorat några röster i norra kontraktet. Ryktesvis förljudes, att professor Eklund icke är synnerligen hugad att eftertrakta platsen, då han antages komma att varda en bland de mera framstående kandidaterna vid biskopsval i Lund. För dem, som möjligen äro intresserade att: se valresultatet inom de olika kontrakten, hafva vi uppgjort följande öfversigt. Siffran inom parentes under hvarje kontrakt angifver huru många röstsedlar, som afgifvits:
Hela det afgifna röstetalet utgör alltså 150. Om denna siffra delas med 3, vi sar sig sålunda, att 50 valsedlar afgifvits. Det är möjligt att vi misstaga oss, men det synes vara en sedel för mycket. Ty pastoraten äro visserligen 44 och komministraturerna 6, men kyrkoherdebefattningen i Visby är ledig och dess v. pastor röstar endast såsom komminister. Huru härmed än må förhålla sig, inverkar denna omständighet icke ändrande på valets resultat.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 4 Februari 1885 N:r 18.
efterträdare efter den man, med hvars blida bild det roat oss att kunna pryda detta nummer. Må det valet varda för stiftet och staden hedersamt och lyckosamt! Ehuru vi strax efter hans frånfälle gåfvo en kort teckning af den hängångnes lifsgerning, torde det icke sakna sitt intresse att se, huru den i N. I. T. skildras af Sveriges mest framstående lefnadstecknare bibliotekarien Harald Wieselgren. Han skrifver: Anjous kyrkohistoria har under mer än fyra årtionden i förnyade upplagor bland hvarandra aflösande generationer af skolgossar, i både Sverige och Finland, gjort hamnet Anjou vida kändt, men det är iske med denna lärobok, Lars Anton Anjou förvärfvat det rykte, som tillförsäkrav honom en hedersplats bland våra kyrkohistoriska författare. Det är Svenska kyrkoreformationens historia, som gaf honom denna plats; med Svenska kyrkans historia ifrån Upsala möte år 1593 till slutet af sjuttonde århundradet gjorde han sig ytterligare förtjent af den fosterländska häfdateckningen. Mer än femtioårigt arbete i skolans, universitetets och kyrkans tjenst ger honom äfven en plats i vår historia. Namnet tyder på fransk härkomst, och den jernkramhandlare i Upsala, som var den presterliga slägtens stamfar, hade kanske anor från de franska smederna vid Österby. Jernkramhandlarens son Anton vardt kyrkoherde i Frösthult, i det gamla Fjerdhundraland, och öfverlefdes af åtta barn. Andre sonen, Lars Anton, var ung student, när fadren dog. Lars Anton Anjou var född i Frösthult den 18 November 1803. Student 1819, fick han snart tänka på att sjelf sörja för sitt uppehälle, under det han läste på sin prestexamen, och först i slutet af 1827 prestvigdes han i Upsala domkyrka. Nu gick han ut i församlingens tjenst; men hans kunskaper voro mogna nog att förmå honom eftersträfva den filosofiska graden, hvars innehafvande räknades lika med tre presterliga tjenstår. Från November 1828 erhöll han ett halft års tjenstledighet för att fortsätta studierna, men när han i Juni 1829 aflagt filosofie kandidatexamen, sändes han af konsistorinih som pastorsadjunkt till Rasbo, der den som predikant och teolog berömde, förutvarande professorn i Lund Karl Petter Hagberg då var kyrkoherde. Bekantskapen med denne man och hans familj utöfvade ett vigtigt inflytande på den unge pastorsadjunkten, ty Hagbergs dotter blef hans fästmö och, när inkomsterna ändtligen det tilläto, hans maka. Emellertid promoverades Anjou 1830 och fick 1831 åter ett års tjenstledighet, nu för teologie kandidatexamens \’afläggande. Under \”det han med all ifver studerade teologi i Upsala — knappa två mil från Rasbo — erbjöd sig tillfälle att vid katedralskolan erhålla ett förordnande. Förordnandet öfvergick redan i juni 1832 till ordinarie befordran, och Anjou förblef i tretton år skoladjunkt i Upsala. Under tiden vardt han både kandidat och licentiat i teologiska fakulteten och hade sålunda lärdomsmeriter nog för att vinna ett godt pastorat. Han gifte sig 1842 — men den länge afbidade husliga lyckan sköflades af döden innan året gått till ända. Anjou hade under den långvariga vistelsen i universitetsstaden mer och mer blifvit känd som en lärd man, han hade deltagit i striden mot Strauss tolkning af evangelierna, han hade genom tal och latinska disputationer dokumenterat sig och vid kung Oskar I:s kröning blifvit utnämd till teologie doktor. Året derefter fick han också utbyta sin skoladjunktsplats mot en professorsstol. Det var som innehafvare af professuren i kyrkohistoria och teologiska förkunskaper, Anjou med höstterminen 1845 gjorde sitt inträde bland de akademiske lärarne; han vardt derjämte kyrkoherde i ett med professuren förenadt prebendepastorat och ledamot af ärkestiftets styrelse. Kyrkligt och politiskt konservativ, vann han snart inflytande bland stiftsbröderna, under det hans penna och lärdom tillförsäkrade honom en bemärkt plats bland universitetets män. Han skrefi den literärt kritiska tidskriften »Frey», han utgaf sjelf under tre år (1849—51), i förening med dåvarande adjunkten, sedan professorn och biskopen Beckman, en »Tidskrift för svenska kyrkan», i hvilken icke blott literär kritik, utan äfven uppsatser om tidens vigtiga frågor förekomma. Så t. ex. yttrar sig Anjou i tidskriften om »kyrka och prester», »om den inre missionen», »om teologiens förhållande till bildningen», Det är i sanning ett stort kraf, han ställer på teologien, då han här säger, att den bör vara »det vetenskapliga resultatet af på en gång lefvande kristlig troskraft och den högsta tankeodling». Sedan Anjou under loppet af ären 1850 och 51 utgifvit sin historia öfver svenska kyrkans reformation, stod han obestridligen i främsta ledet bland kyrkans mänEfter en kort öfversigt af svenska kyrkans utveckling och dess tillstånd vid reformationsrörelsens begynnelse ger han en klar och opartisk framställning af dess fortgång under Gustaf Vasa och hans efterträdare intill dess den svenska reformerade kyrkan till form och bekännnelse nått. full fasthet genom följderna af konung Johans ovisa nit och Sigismunds blinda papism. Det var Upsala möte år 1593, som bestämde den svenska kyrkans fulla tillslutning till de lärosatser, i hvilka de tyska Iutheranerna formulerat sin tolkning af den heliga skrift; dock med behållande af biskopsstyrelse. Hela den sjuttonåriga utvecklingsgången framställes af Anjou på ett sätt, som gör hans bok tillgänglig för hvarje bildad läsare. Den har ock i engelsk öfversättning nått ytterligare spridning. När konung Oskar I 1855 utnämt Se rådgifvare i kyrkoärender, kyrkohistorikern Renterdahl, till biskop i Lund, dit han med sällspord enighet blifvit kallad af stiftets prester, var det må hända efter den afgåendes råd, som kyrkohistorikern Anjou kallades till hans efterträdare på taburetten. Visserligen hade Anjou icke varit riksdagsman, som de båda prestmän, hvilka förut innehaft statsrådsämbete, men han var ju både skolman och universitetsprofessor, en af allmänna meningen uppburen författare, och, framför allt, han var kyrkans man, icke »den upplösande frikyrklighetens», han var ortodox, hvarken med »nyluthersk» eller »nyevangelisk» anstrykning. Professor Anjou utnämdes alltså till statsråd och schef för ecklesiastikdepartementet den 9 Mars 1855. Men icke länge hade han hunnit pröfva sina krafter i det nya värfvet, förr än en stadigare schefsplats inom den svenska kyrkan begynte hägra för hans syn. Ärkebiskop Holmström afled i Augusti 1855, och vid valet af hans efterträdare, hvari icke blott ärkestiftets presterskap utan jämväl Upsala akademiska konsistorium och rikets alla domkapitel taga del, erhöll Anjou med betydande röstöfvervigt första rummet på förslaget — af alla »rätte vederbörande», det vill säga af ärkestiftets prester och tre konsistorier; men då alla domkapitlens röster lades till, befans det att Anjou endast fått tredje rummet. Främst stod biskop Butsch i Skara, den andre var Reuterdahl. En officiös förfrågan hos Butsch verkade att han undanbad sig platsen, men ehuru det troddes att Reuterdahl hellre ville stanna på Lunds biskopsstol, bland idel kända stiftsbröder, än draga till ärkestiftet, hvars presterskap icke ens gifvit honom rum å förslaget, lät han dock icke förmå sig till något uttalande, som i minsta mån kunde tolkas som ett afböjande, Det blef således icke tillfälle, att äfven tillfråga innehafvaren af det tredje förslagsrummet. Anjou satt qvar på sin statsrådstaburett under hela den långa och vigtiga riksdagen 1856—1858, men då med Lonis De Geers inträde i kronprinsenregenten Karls regering ett nytt skede ingått, dröjde det icke länge, innan Anjou fick utbyta statsrådsämbetet mot schefskapet i en stiftsstyrelse, ett värf som säkerligen också bättre motsvarade hans begåfning. Men det var rikets minsta stift, hvars presterskap på hösten 1858 samlades till biskopsval. En af stiftets egne söner, d:r J. A. Säve, en lärd teolog, men hvarken konservativ eller bekännelsetrogen, fick lika många röster som teologie professorn på taburetten; konsistoriet uppsatte likväl statsrådet i första förslagsrummet »på grund deraf, att han i tvänne kontrakter samt i domkapitlet erhållit de flesta rösterna» (!). Den 29 Januari 1859 utnämdes statsrådet Anjou till biskop i Visby stift. Under ett fjerdedels århundrade blef det honom beskärdt att i denna egenskap verka plikttroget och nitfullt, allt ifrån det han den 6 April 1859 första gången deltog i stiftsstyrelsen. På 27 år hade intet prestmöte hållits i stiftet: Anjou utlyste första sommaren ett sådant och sammankallade derefter med sex års mellanrum nya möten (det sista 1883), hvarjämte han dessemellan församlade stiftsbröderna till mera enskilda sammankomster för utbyte af råd och tankar. Sjelf uttalade han sig inför bröderna onr de hvarjehahda svårigheter, tiden och utvecklingen fört med sig för kyrkan och teologerna. Ett sådant uttalande vid prestmötet 1871 vilja vi här anföra. »Med vetenskapen», säger Anjou, »hafva viingen strid. »Forskningens frihet hvarken kunna eller vilja vi binda eller fördöma. Det har väl varit tider, då man ej tvekade att sätta bibeln såsom Guds omedelbara ord, så som man uppfattade detta ord, till domare öfver tankens forskning, Men man förväxlade sin uppfattning, af Guds ord med detta ord sjelf, och hvad man kallade Guds dom befans vara en förveten menniskodom.» Genom den sanna vetenskapen, heter det vidare, nås forskningsresultat af otvifvelaktig sanning, och derigenom kan man komma att förstå Guds ord bättre och äfven annorlunda», under det halfbildning och rått verldssinne alltid strider emot Guds ord. Som sjelfskrifven riksdagsman fick biskop Anjou taga del i tre ståndsriksdagar, och det visade sig snart, att han icke delade åsigter med den De Geerska reformministären. — »Beklagligtvis hafva mina historiska studier icke kunnat lära mig förstå, att tider af oro äro lämpliga för vidtagande af reformer», bekänner han i presteståndet redan 1860, rädd, att förändringar kunna beröfva oss vår »fasta grund» o. s. v. »Först då lugn och frid å nyo inträda, kunna nyttiga och nödiga förändringar göras.» Det lär väl aldrig bli möjligt att uppnå en sådan tid, ty »lugn och frid» förgå naturligtvis, så snart förändringar komma på tal. Det är egendomligt, att tecknaren af det oroliga reformationstidehvarfvet kunnat af sina historiska forskningar medföra så föga vinst för lifvet: man frestas nästan tro, att Cicero har orätt, då han kallar historien en ledare för eftertidens lif. Vid 1862—63 års riksdag var Anjou en af presteståndets ledamöter i konstitutionsutskottet — invald sedan Butsch lemnat riksdagen — och deltog i deras enhälliga reservation mot utskottets förklaring, att det kungl. representationsförslaget skulle hvila till grandlagsenlig behandling. När det vigtiga afgörandets dag (1865) var inne, talade Anjou ytterligare emot förslaget, men hans skäl hörde icke till de kraftiga, ty han höll sig i synnerhet till orättvisan emot de små jordägare, hvilka i bondeståndets elektorsval kunde deltaga med en bråkdels röst, men hädanefter skulle förlora denna, så vida de ej ägde 1,000 kr. taxerings-värde 0. d. »Hvad rättvisa öfva vi, om vi kasta dem ur fullmyndiga borgares klass!» Denna konservativa ömhet om de små gaf sig luft äfven på riddarhuset, men var tvifvelsutan det svagaste af de vapen, reformens motståndare använde. Det blef efter 1866 icke i riksdag, men i kyrkomöte, biskop Anjou fick deltaga som sjelfskrifven medlem. I det första satt han tillsammans med två företrädare och två efterträdare på taburetten. Bland de kyrkans rättigheter, Anjon der försvarade, var den, att »vara representerad inom den högre vetenskapens område», genom prebenden åt professor, men prestbildningen ville han ingalunda uppdraga åt professorerna ensamt, äfven domkapitlen borde dervid lägga hand, fram\” deles som hittills. Åtförsamlingarna hade han redan i presteståndet yrkat större frihet vid prestval. Men af religionsfrihet tyckte han, vid sista kyrkomötet (1883), att Sverige redan fått alldeles tillräckligt. År 1866 utaf han fortsättningen af sin kyrkohistoria, så länge afbruten af växlande bestyr. Han för berättelsen fram ifrån Upsala möte, genom Karl 9:s oroliga år, till Gustaf Adolfs och den sedermera allt mer stelnade ortodoxiens tid, intill jubelfesten 1693, en historia om enhetssträfvandets slutliga seger i striden med kyrklig frihet. Här är Anjou åter historikern och icke kyrkopolitikern. Hans skildring utgör ett vigtigt bidrag till vår svenska odlings historia under det märkvärdiga skede af vår utveckling, som kallas »storhetstiden», Det är med församlingarna, med prester och bönder, man gör bekantskap i Anjous skrift, öfver hvars föremål »storheten» knappast sprider någon glans. Anjou färdades gerna ikring inom stiftet uch hade redan före sitt andra prestmöte (1865) besökt dess flesta församlingar. Hans intelligenta, humana väsen, hans nitiska omvårdnad om biskopsämbetets plikter beredde honom aktning och tillgifvenhet. Som kyrkoherde i Visby prebende till biskopsstolen — var han deremot föga verksam, och fråga lärer väl blifva, om det fortfarande skall anses kyrkan värdigt att låta en församling vara utan kyrkoherde, emedan ett stift icke kan vara utan biskop — och en biskop icke utan lön. Sedan Anjou tillbragt 11 år på Gotland blef åter ärkebiskopsstolen ledig; Anjou fick åter tredje rummet på förslaget, men yngre krafter behöfdes och den gamle fick sitta qvar i Visby. Åldern tog småningom ut sin rätt, men in i åttionde året höll han ut med både kyrkomöte och prestmöte, Ännu tvänne år gingo hän, och hans långa lifsverk var slutadt. Den 13 december 1884 afled han, vårdad till det yttersta af en systers döttrar, hvilka i årtionden förestått den gamles hus. Den 30 December jordades hans stoft. Minneskransarne på kistan hugfäste vidt skilda skeden af hans lif: »Uplands nation» hedrade sih forne inspektor, Upsala teologiska fakultet sin forne medbroder, Gotlands prester sin stiftsschef, enskilda skolor i Visby sin välgörare.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 4 Februari 1885 N:r 18.
Ohyggligt brott. En 19-årig fader dödar med svafvelsyra sitt 7 dygn gamla barn. Vid Snosarfve gård i Lau socken bor en husbonde med 4 barn, bland dem sonen Karl Anton Hansson, född 1866. Modren är död och hushållet skötes at 25-åriga pigan Maria Viddin. Till denna stod Karl Anton i ett förhållande, som gaf lifvet åt ett gossebarn 22. sistlidne Januari. Detta barn afled 29 i samma månad under omständigheter, som påkallade besök af ortens länsman, komm. Svallingson. Vid besigtning & barnets lik visade sig då på underläppen, hakan och halsen mörka, bruna, läderartade fläckar såsow efter någon frätande syra. Liknande tecken syntes ock på barnets kläder. Förhör anstäldes, men utan resultat. Församlingens pastor förmådde lika litet framkalla bekännelsen, men vid förnyadt förhör inför komm. Svallingson erkände Karl Anton Hanson, att han med berådt mod afdagatagit barnet, med anledning hvaraf han infördes till länsfängelset, der ransakning inför södra häradsrätten i torsdags egde rum. Den tilltalade, som aldrig förnekat faderskapet, vidhöll här sin bekännelse. Han hade tänkt på att döda barnet hvarje dag sedan dess födelse. Han hade äfven dessförinnan velat förmå barnets moder att fördrifva fostret, men hon hade motsatt sig detta. Svafvelsyran fans qvar efter en qvacksalfvare, som varit tillkallad för att bota en häst. Han hade aldrig för modren antydt sina brottsliga planer. Den dagen mordet skedde, 28 Jan., kom han på qvällen från Ljugarn och träffade vid sin hemkomst modren inne hos barnet, När hon en stund derefter aflägsnade sig till ladugården, der äfven fadren uppehöll sig, passade han på tillfället att hämta flaskan, begaf sig in till barnet, som då sof, och hälde i dess mun den frätande vätskan, som han uppgaf hafva utgjort ungefär en fingerborgs rymd. Han bekymrade sig derefter icke vidare om barnet, förrän modren kom in och bad honom, då det började skrika, taga upp det. Detta gjorde han och öfverlemnade det derpå till modren, som vid åsynen af dess förstörda utseende utbrast: barnet har fått slag, eller har det med någon vätska blifvit uppbrändt. Vid fadrens inkomst beslöt man hämta ett par af grannarne, i hvilkas närvaro barnet på natten undfick nöddop, hvarefter det afled på f.m. 29 Jan. På tillfrågan af domhafvanden om motivet till ett så fasaväckande brott svarade den tilltalade, hvars utseende snarare angifver en tölp än en bof, men hvars prestbetyg upplyser om att han var »en bland de värste under skoltidan», att det skett derför, att han såväl före som efter barnets födelse af ungdomen smädats för faderskapet, och denna bekännelse var den enda, som förmådde framlocka en smula rörelse och tårar hos den tilltalade. Han hade aldrig tänkt på följderna. Den onde anden styrde mina steg och inledde mig dertill. Maria Viddin, som derefter upplysningsvis bördes, var mera uppskakad och rörd än den tilltalade, med hvårs uppgifter hennes öfverensstämde. Han hade aldrig för henne på minsta sätt antydt, att han traktade efter barnets lif och vid nöddopet visade han icke mindre rörelse än de andre. Ett vittne hördes, förmälande, att den\’tilltalade redan samma dag barnet föddes i samtal med vittnet yttrat en önskan att barnet snart måtte dö. Målet uppsköts i afvaktan på medicinalstyrelsens uttalande i saken.
Visby rådhusrätt. Till i torsdags utsatt ransakning med f. artilleristen K. J. R. Jansson, åtalad för att hafva kg benet af en qvinna, uppsköts ånyo i afvaktan på betyg från läkare rörande det men, den skadade möjligen kan komma att för framtiden lida af våldet.
Såsom farsvarstde har f. båtsmannen Karl Petter Edvard Jansson Fulltupp, född 1846 i Klinte och nu skrifven i Sanda, häktats af stadsfiskalen samt af k. m:ts befallningshafvande dömts till fyra månaders allmänt arbete. — För lösdrifveri har sjömannen Karl Petter Adolf Andersson, född 1860 i Lummelunda och sist boende i Follingbo, blifvit häktad.
Stöld. Såsom misstänkt för stöld af ett guldur har arbetaren Jonas Nilsson, Nasume i Tofta, häktats, Nilsson är född 1884 på Öland. — För inbrottstöld hos husbonden Karl Olsson, Levide i Eskelhem, har drängen Olof Bolin, född 1866 i Anga, blifvit införd till länsfängelset.
Gotlands Allehanda Lördagen den 28 Februari 1885 N:r 17.
Skeppet Georg & Ludvig med trälast härifrån ankom i förgår till Gibraltar; allt väl. — Engelska ångaren »Skyro», som strändat vid Blekingskusten och flottagits af af Neptuvbolagets ångare, inbogserades i söndags af bergningsångaren Poseidon till. Oskarshamn och intogs der i docka för att repareras. — Bergningsångaren Hero utgick i tisdags från Oskarshamns skeppsdocka efter verkstäld reparation samt bogserades till kranen för fortsatt reparation.
Gotlands Allehanda Lördagen den 28 Februari 1885 N:r 17.
Othems sockens fattigvårdsstyrelse yrkade år 1883 hos k. m:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län åläggande för generalkonsul H. A. Bürger i Göteborg eller vice konsuln H. K. Bergström i Lysekil att till sig afhämta den förres fader och den senares svärfader, f. d. tullförvaltaren K. G. Birger, hvilken åtnjöt underhåll af nämda fattigvårdsstyrelse. Under åberopande af sitt utslag 81 December 1881, hvarigenom Bürgers måg och son ålagts att för framtiden i mån af behof draga försorg om tullförvaltare Birger, beslöt k. m:ts befallningshafvande att Othems fattigvårdsstyrelse ägde öfversända tullförvaltare Birger till vare sig till konsul Bürger eller v. konsul Bergström. I besvär hos kammarrätten yrkade Bergström, att, då han befunne sig i mindre goda ekonomiska omständigheter, hvilket nödsakat honom söka betalningsanstånd af sina borgenärer, konsul Bürger, som vore i goda omständigheter, måtte åläggas att ensam försörja sin fader. I sin förklaring häröfver framhöll konsul Bürger, att han till 1881 ensam bekostat sin faders vård och efter denna tid bidragit ej blott med den honom genom k. m:ts befallningsbafvandes utslag samma år ådömda hältt af underhållet för fadren utan äfven med gåfvor i penningar och varor; såsom ogift och ofta stadd på affärsresor. ansåg han sig icke lämpligen kunna mottaga fadren i sitt hem, hvaremot Bergström, som hade eget hus i Lysekil och en landtegendom ej långt derifrån och hvars ekonomiska obestånd ej var annat än en tillfällig förlägenhet, borde kunna upptaga fadren i sin familj. Han yrkade derför, att Bergström måtte åläggas att antingen betala det bidrag, hvartill han år 1881 förpliktats, eller ock mottaga sin svärfader till feg i sitt hem. Detta senare ansåg han böra blifva billigast för Bergström och sålunda mest förenligt med den krassa egennytta Bergström i denna sak ådagalagt. Othems fattigvårdsstyrelse ville i anledning af hvad sålunda blifvit anfördt göra ett praktiskt val mellan sonen och mågen på det sätt, att styrelsen yrkade att, i händelse detskulle visa sig att Bergström blefve oförmögen att lemna sin svärfader behöfligt understöd, skyldigheten att försörja denne måtte varda ålagd generalkonsuln Bürger; men kammerrätten afböll sig från att ingripa i fattidvårdsstyrelséns valfrihet och faststälde konungens befallningshafvandes beslut.
Gotlands Allehanda Lördagen den 28 Februari 1885 N:r 17.
af sjömanshusets räkenskap och förvaltning under sistl. år ha inför magistraten valts af inom Visby och dess tullkammaredistrikt boende skeppsredare och fartygsbefälhafvare bokhållare E. Cramér med handlanden Åckander till ersättare, inom skeppsredareklassen, samt sjökapten Emil Lyberg med sjökapten K. J. Kahlström till ersättare, inom fartygsbefälhafvareklassen. Magistraten utsåg handlanden Emil Gerle med handlande G. T. Hägg till ersättare.
Gotlands Allehanda Lördagen den 28 Februari 1885 N:r 17.
