Sant Olofskyrkans grundläggning.
(Anteckning för Gotlands Allehanda af A.).
Sjuttiotvå år hade förflutit, sedan norske konungen Olof Haraldsson, kallad den helige, på våren år 1030 sista gången besökte Gotland, då denna ö åter fick mottaga ett förnämt besök, nämligen af Danmarks regerande konung Erik 14, kallad Ejegod (d. v. s. en värd att äga, hvilket hedrande binamn tillades honom af 2:ne skäl: dels hans stora rättrådighet och vänlighet mot alla, dels de utmärkt goda år, som inträffade under hans regeringstid), åtföljd af sin drottning samt ett talrikt och lysande följe. När helge Olof 1030 under resan från Gardarik (Ryssland) till sitt förlorade konungarike Norge lade till vid Gotland, skedde detta för att inhämta underrättelser från sitt forna rike; också »sporde han der tidningar både från Svea välde och Danmark och ända från Norge» (Sturleson, Olof Haraldssons saga), ett bevis för att Gotland genom handel och sjöfart stod i liflig förbindelse med nordens alla riken, men någon stad tyckes då ännu icke funnits på ön. Vi var ännu blott ett offerställe och förmodligen äfven en handelsplats (kaupung), ingen by; men när danska kungabesöket inträffade år 1102, hade Vi blifvit Vis-by (staden uti Vi). Den nya staden, förmodligen ännu icke ett halft århundrade gammal, hade ännu ej på långt när uppnått sin storhetsperiod, när Erik Ejegod kom hit, men så hade ock »främlingar» ej börjat att der tillvälla sig makt samt skilja landets och stadens invånare i fiendtliga läger; Visby stod i sin fulla ungdomskraft och började lifligt tillväxa, men ännu voro Gutarne ett folk och hade en lag.
Erik Ejegod är en af Danmarks berömdaste fornkonungar. När Saxo grammaticus eller Saxe: Runemester (som hans öfversättare Grundtvig kallar honom) skref sitt stora verk Danmarks krönika, voro knapt, 100 år förflut: na efter konung Erik. Dennes: hågkomst lefde ännu lifligt i det trogna folkminnet, efter detta folkminne skildrade Saxo honom och denna skildring torde ej vara oförtjent af att läsas. Vi anföra den här efter Grundtvigs danska öfversättning:
»Både på själens och kroppens vägnar var Erik en, ypperlig och sällsynt man. För det första fanns der knapt någon karl, som nådde honom längre än till skuldrorna och han var grofvuxen derefter, så att man kunde säga, att naturen hade ihonom gjort ett mästerstycke, alldenstund han både var en kämpe till växt, liflig och rask samt välskapad på allt sätt.
Man kan nog förstå, att det fattades honom icke krafter, ty lika lätt som han kunde se folk öfver hufvudet var han i stånd att böja ihop dem med båda ändarna och verkligen gick ej mindre ord om hans styrka än om hans storlek, ty han kunde sittande kasta längre både med sten och spjut än andra stående; ja han kunde sitta och brottas med två de starkaste karlar, höll den ena fast mellan knäen medan han: drogs: med den andra och höll icke upp förr än han fick dem båda i golfvet och band händerna på ryggen för dem. Hvilken ovanlig styrka han hade i armarna ser man emellertid bäst deraf, att han kunde sätta sig med ett rep i hvar hand och låta fyra de starkaste karlar fatta i repens andra ändar, då de med all sin makt ej förmådde rubba honom ur stället, hvaremot ban, genom att rycka än med högra handen och än med venstra, kunde: så länge utmatta dem. att de antingen måtte släppa tag eller ock vackert låta släpa sig dit der han satt. *) Slutligen hade han ock en makalös stämma, så att när han på tingen upplyftade sin röst, hadé hvar man godt af hans stora vältalighet, ty de, som stodo aldra längst bort, kunde lika så tydligt höra hvart ord som de, hvilka stodo närmast. Huru gerna han ville vara menige man till nöjes kan man förstå af den vana han hade att alltid sluta sina tal på tinget med ungefär följande ord: slutligen bjuder jag alla närvarande husbönder att, sås snart de komma hem, helsa deras hustrur och barn så väl som deras tjenstefolk vänligen från mig, som är den, hvilken skall vaka öfver att en hvar får behålla sitt och som, i allt hvad billigt är, är mina undersåters hörsamme tjenare. Sådant tal var emellertid. ingalunda ett tomt munväder, ty han hade lika \”så väl ben i näsan (»Haar paa Tänderne») söm honung på läpparne, var ingen blodhund och icke heller någon kruka (»Öllebröds Potte»), kunde vara både mild och sträng och brukade skarp lut till sårigt hufvud (»skurvet Hoved»), så att det bekom de stora herfrarne mycket illa när de ville flå folket, vrida rätten och trotsa lagarna. Sådana karlar fingo i hans dagar gerna sin hyra (»deres Livsbröd») när de minst väntade det, ty när han var många mil borta och de drömde om fred och ingen fara, så stod vanligen hans handtlangare för dörren, tog dem vid vibgbenet och hissade upp dem i närmaste galge. Rätt gjorde han, menar jag, ty galgen är den bästa trä-betsman att väga skurkar på och gehom att vara både mild och sträng i rättan tid uppnådde han den sanna kungalyckan att vara fruktad af de stora och älskad af de små. »
»Dock huru stora och glänsande både invärtes och utvärtes egenskaper kung Erik ock besatt, så gick det dock med honom som man säger: der är aldrig ett så godt köttstycke att icke körtel fins deri, ty han bortskämde sina många goda dygder genom slem lösaktighet, hvilken var så mycket mera lastbar som drottningen, som han hade och åsidosatte för alla sina »duller», var rätt en rosens blomma och en dygdens spegel. En så tålmodig qvinna, som denna drottning Botild **) var, har väl aldrig någon lättsinnig (»leflevuren») man Haft, ty bvilka flickor hon såg att kungen tyckte bäst, för dem trädde hon i moders ställe och gaf dem plats i sin frustuga, så att de kunde vara i närheten, ja deras smycken (»Pande smäkker og Nakke. Töj») satte hon mången gång med egen hand i lag, på det att deras näpna (»kiönne») ansigten skulle taga sig bra ut. Det hade ju redan varit en stor sak att icke bära hat till sådana smekdockor (»smäkfilleker»), men hon visade till och med godhet för dem och då hon icke längre kunde sjelf behaga sin man, ville hon: dock, så att säga, behaga honom genom andra och blott hämna sig genom att dölja hans skam och hedra hans smak. Derför när efterkommande vilja uppställa ett mönster på qvinlig mildhet och saktmod, då skola de med vördnad nämna hennes namn, som ej blott höll skammen fördold inom slutnå dörrar och qväfde sin harm mot dem, som stulo hennes mäns hjerta, men bar dem, så att säga, på händerna och lönade ondt med godt, förargelse med ynnest och nåd.»
Sju århundraden äro snart förflutna, sedan denna skildring af konung Erik Ejegod, Waldemar den stores farfader, skrefs. Af Waldemar sjelf och af hans förtrognaste vän, hjelten och ärkebiskopen Absalon, fick den gamle krönikeskrifvaren sina underrättelser om den kungaätt, som då innehade Danmarks tron, och han hade dessutom folksägner och runoanteckningar att tillgå, som nu äro försvunha. Vi kunna alltså ej förneka hans berättelser från den tiden vitsord Låtom oss nu höra hans skildring af den besynnerliga tilldragelse, som vållade att konung Erik och hans gemål drogo bort från Danmark. Den lyder sålunda:
»Det hände sig en gång då Erik, liksom ofta, på kungligt vis höll öppen taffel i hallen (kungasalen), att der, bland andra, var tillstädes en utlärd spelman, som lyfte sin konst till skyarna, och när somlige hade något att invända deremot, påstod han att strängalek kunde göra folk bindgalna, ja, att det fans toner, som ingen möenniska kunde stå och höra på utan att förlora förståndet. Ja, var der någon som sade till honom, kan du då spela för oss ett sådant stycke? Jo, sade han, det kunde jag nog om jag ville. Nå! så låt oss höra då, sade kun: gen, och då det icke halp, så trugade han. spelmannen att göra som han bad, utan att bry sig om faran, som, enligt dennes ord, skulle vara på färde: Då nu spelmannen såg att der icke var annan råd än att stämma upp, så ville han dock draga omsorg för att man icke: i galenskapen skulle göra hvarandra skada, och han bad derför att man åtminstone skulle skaffa alla vapen ut ur rummet och sätta folk på vakt så långt från hallen, att de icke kunde höra spelet, på det att de; så snart der blef tumult, kunde störta in till hjelp; mer, sade han, då måste de aldraförst rycka spelverket mig ur händerna och slå mig för pannan dermed, ty eljes blifva de lika så galna som de andra och det bör vära de starkaste : karlar man har, på det att det ej skall blifva slagsmål och mandråp af. Som sagdt så gjordt: Alla vapen bragtes ur rummet och: inlades i förvar under lås och regel och derpå stämde spelmannen upp. Det: första stycket han spelade gick i en så förunderlig, djup, allvarlig ton, ätt alla åhörarne stodo som bildstoder med tårar i ögonen; men det dröjde icke: länge förr än pipan fick ett annat ljud och musiken blef så lustig att man klappade i hän: derna och icke visste hur man skulle bete sig af bara glädje. Slutligen blefvo med ens tonerna så stormande vilda, att sans och besinning förgingo för alla dem som hörde det, så att de med rasande åt börder (»Lader», later) vildt höjtade i sky. ***) När nu. de, som: stodo i förrummet (»Tremmerset») och som ej berördes af spelet; märkte hur galet det ! var. fatt med kungen och. med allt folk i stugan, bröto de in: och foro kring kungen för att hålla honom;. men det var mer än de förmådde, ty han, som af naturen var en kämpe, hade under. raseriet dubbel styrka, slet sig med våld från dem. alla, for ut, bröt upp rustkammaren, bröt in och i ett ögonblick blef han fyra mäns bane, som hade vågat sig fram och ville styra honom. Med lifvet i sin hand fortforo dock alla att arbeta derpå och, det Jyckades slutligen, men blott genom att till : hälften begrafva den rasande hjelten under dynor och kuddar. Icke förr hade kungen kommit till. sans igen, än han strax utgaf böter föf mandråp efter gårdsrättén; men han ålade sig icke desto. mindre sjelf en strängare bot och beslöt att försona sitt brott med en pilgrimsresa till det märk: värdiga land, som Frälsaren fordom heliggjort med sin: närvaro, Detta heliga uppsåt bar \’väl kungen länge inom sig sjelf, men omsider yppade han sig dock för dem, som han, i betraktande af deras ansenliga skapnad, helst ville hafva med på resan; och; hur illa det än ljöd för deras öron, gjorde han: det sedan icke desto mindre veterligt på -herredaen.
När detta nu också skedde på Wiborgsting, blef folket bestört; hela församlingen suckade djupt som vid en faders sotsäng och från alla sidor ropades med klagande röst, att när han reste bort var det ute med fäderneslandet, ja, den menige allmogen stod som en gråtfärdig hjertevän mellan honom och resan. Till sist såg man folket i skaror knäböja för kungen med gråt på kind och hörde dem bedja så innerligt att ban dock icke för en enda mans löfte ville så uppoffra hela la ndets väl, men vara försäkrad om: att ett sådant kringflackande vore ej vår Herre hälften så kärt som ett ärligt och godt regemente. Änskönt konungen nu förestälde dem-hur omöjligt det var för honom att gifva efter för deras böner, alldenstund det var ett så heligt och oryggeligt löfte, så blef dock allmogen ännu icke rådlös; men » erbjöd sig: vilja: gifva tredjedelen af all deras förmögenhet till: de: fattiga: och dermed köpa honom lös : från hans: löfte; Kungen var: emellebptid för ståndaktig i sitt gudeliga\’ uppsåt för [ätt låtå beveka: sig, fast mer lade, han folket påhjertatjatt hvad de föreslogo var ingen bot, utan ett dubbelt brott, ty, sade: han; ville jag sålunda med edra pengar inlösa: mitt löfte, så blefve jag likafullt imebedare och landet tillika utarmadt. Nej, fortsatte han; jag vill icke, en: gång göra resan på rikets bekostnad; utan hellre något knappare på min egen, på: det att ins gen skall med: rätta känna säga; att mincandakt blef betungande för honom och laridefi Så långt Saxo, som äfven berättar att kungen bade till följeslagare de mest välvuina och längsta karlar i Danmark, på det man ej utrikes. skulle peka finger åt honom som åt ett vidunder; att drottning :Botild följde med, dock ej som hustru utan som nunna samt att resan gick först öfver hafvet till Ryssland och sedan öfver land en långväga färd till Miklagård eller: Konstantinopel, hvarifrån färden fortsattes sjöledes till Cypern, der konung Erikafled. Drottningen lär framkommit till Jerusalem och: aflidit der, men först 2 år efter hans safresa kom tidning till Danmark att kungen var död.
Kristendomen stod i full ungdomskraft i hela:-Skandinavien denna tid. Tempelbygnader och pilgrimsfärder hade kommit i gång och «handeln blifvit lifligare, sedan vikingafärderna: aftagit. Både pilgrims- och handels: resorna mellan Uster- och Vester-land hade tagit, sin väg öfver Gotland; som var liksom ett skjutshåll, en rastort på den långa vägen. Afven de kungliga pilgrimerna från Danmark lära under färden till Ryssland uppehållit sig någonctid: på Gotland. Gamle Saxo nämner väl: ingenting härom, men det finnes en amnan) författare; visserligen betydligt yngre än Saxoy men dock öfver 300 år före vår tid, som omtalar det. Denne författare heter Ericus
Petrejus, ****) som utgifvit ett latinskt verk »Om Cimbrers och Göters ursprung». För att samla materiel till detta arbete har han uppehållit sig i 9 års tid (1547—56) på Gotland och mest hos sin vän Hans Bonsack, siste aboten i Roma kloster, hvarest ett betydligt bibliotek lär funnits. Det är nog troligt att Petrejus haft tillgång på många nu\’förlorade dokument och underrättelser angående Got: länds\’ forntid, och änskönt hans arbete ej står i hög kredit hos vår tids forskare och historieskrifvare, kan: ändock mycket af lvad han anför hafva god grund och vara tillförlitligt, liksom det har stor sannolikhet att uti Roma klosterbibliotek nog funnits gamla och säkra underrättelser om kristendomens införande på Gotland och kyrkobygnaderna på ön; Petrejus omtalar konung Erik Ejegods besök i Visby. Hans ord äro i öfversättning dessa:
»Vidare har Erik Ejegod, Danmarks konung, hvilken, såsom jag förut sagt, förstört Vinetå, när han var på resa till heliga landet år 1102, hindrad af mot: vind, anländt till Visby hamn och qvarstannat här en chel månad och när försport att folket blifvit omvändt till – Kristum genom helge kung Olofs bömödande, ombesörjer han med stor omkostnad att-ett tempel åt denné helige uppbygges i stadeu. Äfven månge ädlingar, som voro i sällskap med konungen; följande hans exempel, sammansköto gåfvor till (befrämjande af) denna: sak. Erik har ej gjort anspråk på herravälde öfver Gotland, ty kommande: som vän och- som vän gästfritt mottagen; har han vänskapligt dragit bort.» Om denna uppgift af.-Petrejus kunde tillerkännas vitsord, så skulle man af densamma få full visshet om ej blott att den berömde Danakonungen Erik Ejegod under sin resa till heliga lanmdet uppehållit sig em hel månad i Visby och varit den som egentligen åstadkommit Sankt: Olofskyrkans uppförande, men äfven derom, att kristendomen på Gotland genom Olof Haraldssons bemödanden kommit till stånd, hvarom man eljes inga bevis har, ty hvarken Olof Haraldssons saga, Gutasagan eller någon gammal skrift intygar sådant, och de munklegender Strelov anfört äro inga bevis. Fullt vitsord kan ej tillerkätinas den skånske prestens uppgift, ty vi veta ej hvarpå han grundat den, men otroligt synes att han ej skulle haft någon grund derför utan helt enkelt uppdiktat berättelsen. Denna synes\’ sannolik, längre kunna vi ej komma.
Professor Brunius anser kyrkan S:t Olof vara uppförd i 12:te århundradet (1100-talet), dock snarare mot slutet än i början, men den berömde arkeologen säger blott att »det tyckes sås, alltså icke bestämdt. Att kyrkan härrör från 1100-talet, torde häraf blifva visst, och sannolikt synes vara, att grunden lagts 1102 under kung Eriks vistande i Visby, ehuru det torde dröjt flere år, innan kyrkan blifvit färdig.
Sankt Olof måtte varit den andra af Visby kyrkor eller åtminstone den 3:dje, ty endast Sankt Per vid Sankt Hansgatan och kanskeden dermed sammanbygda Sankt Hans hafva varit äldre. Af denna dubbelkyrka vid Sankt Hansgatan .ävarstår\’ nästan intet, blott några obetydliga murstycken. Det är visserligen icke mycket som finnes i behåll af Sankt Olof, men detta lilla tornets nedra våning, utgör en ganska vacker och \’vördnadsbjudande teripelruin, omgifven af grönska och blommor i den prydliga botaniska trädgården: Ingen af Visby andra kyrkruiner, fastän långt betydligare och ståtligare, har fått en så älsklig; fridfull och tilldragande omgifning som gamlé S:t Olof, och detta med rätta hade jag så när sagt, ty om” hvilka rika minnen erinrar ej det gamla tornet. De andra påminna visserligen om stadens storhetstid, men ej om dess lyckligaste, dess glada ungdomstid, »Gullands» guldålder, ej om den norske hjeltekonungen, som egnade \’sin lefnad åt att utbreda kristen tro i sitt hemland och äfven förkunnade den på vår ö, ej om den bålde Danakungen af kämpaväxt och med kämpakrafter samt hans ädla, fromma drottning.
*) Att draga rep är ett gammalt nordiskt bruk att pröfva styrka, deraf ordspråket: detär vanskligt att draga rep. med en stark. Huru dervid tillgick samt att detta kraftprof var i bruk vid sjelfva hofvet på Erik Ejegods tid synes af Saxos berättelse.
**) Denna ädla drottning lär varit från Sverige: Fadren Tord Fögrumskinna (Tord fagerhyade) var son af Ulf galla (gamla?), hvilken skall varit son af konung Blot sven. Under Hela den:tid konung Eriks närmaste företrädare Olof (kallad hunger) regerade (1086—95), vistades Erik: i Sverige, säkert derför att han, som stod i ogunst hos sin regerande broder Olof, ansåg sig tryggast hos sin gemåls anhöriga i Sverige.
***) Öfverallt i Skandinavien och äfven i andra land förekomma folksägner om en underbar verkan som musiken förmår uföfv på menniskornas sinnen, men denna musik härrör trån eller är lärd af trollska väsenden och vållar olycka, enljgt folktron. På Gotland kallas denna musik »Elfstrik» (d. v. s. stråkdrag, lärda af elfvor).
****) Petrejus lär varit prest i Skåne, Vår gamle gutniske krönikeskrifvare Strelov, som lefde ungefär 100 år efter Petréjus, har tagit mycket i sin »Gutilandiske Cronica» utur Petreji arbete, särskildt uppgiften om de sydeuropeiske- göternas ursprung från Gotland.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 27 Februari 1885
N:r 25.