Dag: 10 februari 2023

(Forts, o. slut fr. föreg. nr.)
Al största vigt för fienden Vore att underhålla förbindelsen med sitt eget land. De från finska och estländska hamnarne utskeppade trupperna hade sina förbindelser öfver Åland sa.ut de från Kurland och Liffland öfver Gotland.
Enär svenskarne före fiendens landstigning antagligen hade från kusten undan: fört alla dervarande förråd och då för öfrigt Sverige vore ett fattigt land, vore väl sannolikt, att den ryska hären i Sverige ej länge kunde lefva på landets bekostnad, hvadan fienden måste för erhållande af förnödenheter medels sin mäktiga flotta ständigt stå i förbindelse med sitt eget land. Såsom stöd för denna åsigt anfördes, att ej ens det rika Frakrige förmådde underhålla de tyska härarne under kriget 1870—71.
Att Gotland med anledning deraf komme att utgöra en högst vigtig förbindelsepunkt mellan landstigningspunkten och de kurländska hamnarne, låge i öppen dag. Gotland blefve således en för Ryssland högst vigtig etappstation, för det första derigenom att ön vore belägen blott på tio timmars väg från svenska kusten, hvarigenom transporten af t. ex. fångar, sjuke och sårade m. m. i hög grad underlättades, på samma gång som ön genom sitt läge lämpade sig för upplag af krigsförnödenheter af alla slag; och för det andra derför att Gotland såsom etapppunkt erbjöde den stora fördelen af att der redan före kriget funnes en stor mängd förnödenheter samlade. För att rätt uppfatta värdet af Gotland såsom etapp-punkt lemnades uppgift på de lifsmedel ön kunde prestera åt den fiendtliga armén. Vid en armé af 50 tusen man stridande truppen kunde man antaga 13 tusen icke stridande personer och 18 tusen hästar vara behöfliga. \”Till fö da åt hela denna armé fordrades dagligen 100 oxar och 100 svin eller motsvarande antal slagtdjur, 4,500 pund bröd, 6,500 pund hö och 1,400 tunnor hafre, hvartill komme salt, potatis, sill, kaffe m. m. Då nu Gotland kunde anses underhålla 12 tusen hästar, 34 tusen nötkreatur, 44 tusen får och 6 tusen svin samt öns skörd för sistl. år uppskattades till 2,858,000 kubikfot säd och 1,862,000 kubikfot potatis, kunde hvar och en inse värdet af ön såsom etappstation, och att fienden således ej gerna ville afsäga sig fördelen af att under kriget äga en så rik och lämpligt belägen etapp-punkt som Gotland.
För öfverförande öfver hafvet af en armé af ofvannämda storlek fordrades omkring 200 fartyg om 134 tusen registertons. En dylik stor transportfletta måste framgå med största försigtighet; omkring 40 timmar torde åtgå för en resa från Kurland till Sveriges ostkust. På grund af hafvets lättrörlighet kunde en flotta, som i lugnt väder utseglat från rysk hamnar, efter 15 till 20 timmar råka ut för ful storm Under sådana förhållanden förefölle det mycket antagligt, att flottan, som då befunne sig midt på Östersjön, kunde komma i behof af att låta en del af sina fartyg angöra Gotlands hamn, samt att transportflottan äfven då kunde blifva i stort behof af Gotlands fyrar. Äfven i detta afseende vore det ej osannolikt, att Gotlands besittning för fienden hade ett anmärkningsvärdt värde.
Gotland hade äfven stor betydelse för den fiendtliga örlogsflottan, hvilken under sin sysselsättning att göra hafvet rent från svenska krigsfartyg, i händelse af storm hade de bästa nödhamnar i Fårösund och Slite. Af ännu större värde för orlogsflottan torde Gotland blifva, sedan fienden en gårg landstigit på svenska fastlandet, enär en af fiendens förbindelser med hemorten ginge öfver Got land och en annan söder om Hoburgs fyr. Dessa båda förbindelselinier, som under hela kriget måste upprätthållas, skola skyddas af örlogsflottan; som för detta ändamål ej kunde erhålla lämpliga re station än de i Östersjön centralt belägna Gotlands hamnar, från hvilka flottan kunde hastigt rycka ut åt alla håll, hvarest en hotande flagga visade sig. I dessa hamnar kunde fienden, om han vora i besittniog af ön, inrätta kolupplag och reparationsvarf för sina fartygs underhåll, och af öns tillgångar kunde flottan under lång tid fylla de uppkommande bristerna i sina vatten- och provtantförråd.
Af det nu anförda om den nytta Gotland kunde göra fiendens flotta framginge äfven hvilket värde Gotland skulle hafva för en med Sveriga allierad örlogsflotta. Från Gotlands hamnar kunde en sådan hota och anfalla fiendens alla operations- och förbindelselinier samt således göra vårt försvar de största tjenster, hvilka” kunde på det mest afgörande sätt inverka på krigets lyckliga utgång. Men det vore att märka, att hamnarne för en sådan flotta törst då finge sitt fulla värde, när öns alla tillgångar på lifsförnödenheter stode till flottans förfogande. Då det vore mycket sannolikt, att under de mer eller mindre tidsödande politiska urderhandlingar, som föregått en hjelpflottas ankomst till Gotland, fienden redan med sin flotta lagt beslag på öns hamnar, vore det således af största vigt, att den fentliga örlogsflottan ej under denna tid genom en mindre landstigningskår varit i tillfälle taga ön i besittning. Haäraf floge Gotlands försvar en ytterligare betydelse, och då det ej vore osannolikt, att en främmande makt såsom vilkor för sin flottans sändande till vår hjelp fordrade, att öns tillgångar icke fallit i fiendens händer, så syntes deraf, att Gotlands inre försvarsförmåga äfven kunde spela en be: tydande politisk roll, då en främmande makts uppträdande till Sveriges försvar deraf kunde vara beroende.
Då det endast vore under sådana förhållanden, att Gotland anfölles af en underlägsen fiende eller att en främmande flotta kommit till vår bjelp, som ön kunde försvaras, skulle man möjligen kunna anse, att Gotland hade ett ur militärisk synpunkt mycket beklagligt geografiskt läge derför att ön lätt kunde falla i fiendehänder. Gotland vore i detta afseende ej lyckligare än många andra af Sveriges landskap. Det öde, som kunde drabba Gotland, vore oundvikligt för vissa delar af de landskap, der fienden landstege; och såväl landets sydligaste provinser som isynnerhet Norrland torde sannolikt vid ett krig få se fienden våldgästa sina boningar.
Då nu blifvit visadt
1:o) att Gotland hade genom sin närhet Me Sveriges centrala landskap ett stort värde för fiendens etappväsende och detta så mycket mer som på denna etapp-punkt redan före kriget funnes betydliga qvantiteter förnödenheter samlade;
2:o) att Gotland erbjöde förträfliga nödhamnar för fiendens transportflottor i händelse af ogynsamma väderleksförhållanden och att fienden kunde komma i behof af Gotlands fyrar;
3:o) att Gotland erbjöde fiendens krigsflotta de lämpligaste hamnar för skyddet af sina förbindelser mellan Ryssland och fastlandet och att den genom öns besittning kunde i månader lefva på öns bekostnad, samt
4:o) att Gotlands hamnar vore de mest gynsamma att kunna erbjuda en allierad flotta, som komme oss till hjelp, samt denna vore i behof af öns tillgångar på lifsmedel m.m.
så torde af allt detta framgå, att ett försvar på Gotland, som kunde hindra mindre styrkor att sätta sig i besittning af ön eller fördröja besittningstagandet, då det af öfverlågsenhet anfölles, hvarigenom således öns tillgångar undandroges såväl fiendens armé som dess flotta, — måste i Sveriges försvarsplan spela en högst betydande roll, ty hindrades fienden att taga ön, ginge fienden förlustig en för honom ytterst vigtig etapp-punkt, hvarigenom hans krigsföretag mot vår hufvudarmé i betydlig grad försvårades, på samma gång Gotlands invånare skonades från fienden; om försvaret genom fiendens öfverlägsenhet endast kunde under en tid hindra besittningstagandet, kunde försvaret möjligen rädda ön, tills en allierad flotta hunne avlända, men i alla händelser blefve öns inrättande af fienden till etappstation derigenom uppskjuten, hvarigenom fiendens företag mot fastlandets hufvudarmé förlamades och fördröjdes och svenska arméu derigenom vunne en ovärderlig tid för sina rustnivgar och samlieg till sina bestämmelseorter. Hvarje dag, som Gotland kunde trotsa öfvermakten och hindra sitt fall i fiendens händer, vore derför för Sveriges försvar värdt millioner. Ett försvars på Gotlavd uppgift vore således icke — som den allmänna meningen syntes vara — endast till för att försvara Grlauds befolkning mot en fiende. Försvaret på Gotland hade ett ytterligare, ett ännu högre mål nämligen att, i likhet med försvaret i de olika delarne af det öfriga landet, efter en på krigskonstens grunder uppgjord försvarplan på sitt sätt bidraga till vinnandet af det gemensamma målet, som vore svenska arméns seger öfver den anfallande fienden.
Om nutidens krigföring yttrade en fransk militärförfattare: Krigskonsten har höjt sig till en verklig vetenskap, som med andantag af någon tillfällig slump endast består af matematiska beräkningar, bvilka tillämpas vid sammandrabbningen mellan tvänne menniskomassor på ett mer eller mindre vidsträckt schackbräde.> Gotland vore derför vid ett krig med vår östra granne på det stora schack: bräde, som sträckte sig från Skåne till Haparanda, att anse såsom en ruta, fvilkes itrga om Sveriges försvar fordrade den största uppmärksamhet.
Ett par vigtiga önskningsmål rörande det sätt, hvarpå öförsvaret lämpligast borde ordnas, ville talaren påpeka, Ett af dessa vore uppförandet vid Fårösund af en stark sjöfästning, bestyckad med pansarbrytande kanoner. Hvilket oerhördt värde ur såväl politisk som militärisk synpunkt en sådan fästning skulle få, torde framgå af hvad förut blifvit anfördt. Ett annat önskningsmål vore, att staten läte förlänga jernvägen från Barlingbo norrut till Fårösund, hvarigenom hastigare truppförflyttningar inom ön kunde ske än hvad nu vore möjligt och hvarigenom äfven vuunes den fördelen, att den rullande materielen ökades, ty det nuvarande antalet af lokomotiv och vagnar räckte ej till för de truppförflyttningar, som under krig kunde för nationalbeväringen komma att tagas i anspråk, utan nödgades då, som det nu vore stäldt, en del trupper använda en dyrbar tid påeljes onödiga marscher.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 7 April 1885
N:r 28.