som skulle kunna vara en af de bästa i Östersjön, lider vid sydliga och sydvestliga vindar af en svår olägenhet genom den s. k. aggen eller det ända in i inre hamnen inträngande vågsvallet från hafvet, som gör att fartygen stampa och rulla, så att de knapt kuona hållas qvar vid sina förtöjningar, oaktadt dessa sträcka sig till båda stränderna. Till olägenhetens afbjelpande har man varit betänkt på att gräfva kanaler antingen från inre hamnens inre ända eller från pråmhamnen till yttre hamnen. Frågan har understälts pröfning af sakkunnig man, majoren vid väg- och vatten bygnadskåren O. Zander, som emellertid anser båda förslagen olämpliga för det afsedda ändamålet.
För att vid svår sjögång åstadkomma lugnvatten inne i inre hamnen och vissa delar af den yttre finnes endast, anser han, ett sätt, och det är att bygga den föreslagna södra vågbrytaren och derigenom minska hamngattet till omkring 200 fots bredd. Hvarje våg, som slår in genom ett sådant gatt, breder ut sig åt alla håll i yttre hamnen och har förlorat all kraft att röra vanliga fartyg långt innan den hinner iare hamnen. De många nu använda förtöjningarna tvärs öfver hamnen blefve då onödiga för redan vid kajen fastgjorda fartyg, och för tillfälliga förhalningar vid ankomst och afgång vore några få dykdalber eller ännu heldre moringar fullt tillräckliga. På sådant sätt skulle alltid midt i hamnen en ränna kunna hållas klar för passerande fartyg, båtar eller pråmar. Naturligvis måste i samband härmed kajerna och vattendjupet invid dem regleras, så att fartyg kunde läggas ända intill kajerna öfverallt och der säkert fastgöras.
Ingendera af de föreslagna kanalerna kan i ringaste mån minska aggen i den inre hamnen, men väl försvåra det ända målsenliga ordnandet af halfön mellan båda hamnarne. Denna halfö utgör en hittills icke till sitt falla värde beaktad del af hamnområdet, men förhållandet blir annorlunda, sedan södra vågbrytaren blifvit färdig och fartyg kunna trygt angöra äfven vid halföns vestra och södra sidor. Att äfven här kajor med nödigt vattendjup blifva behöfliga, är klart, men dessa arbeten behöfva endast utföras i den mån en stigande rörelse fordrar större utrymme, och behöfva således ej forceras. Att afskära den nu fria tillgången till denna halfö genom den, enligt förslaget, ända ner under vattenytan gående och i alla afseenden ändamålslösa kanalen, kan naturligtvis aldrig komma vidare i frå ga. Den föreslagna pråmkanalen skulle visserligen under nuvarande förbållan: den stundom kunna underlätta pråmtrafiken, men delar halfön i två hälfter, af hvilka den yttre endast kan åtkommas genom broar öfver den nya kanalen, och dessa kunna ej utan olägenhet läggas så högt att de icke i många fall hindra pråmarnas framfart vid full belastning. En sådan kanal, med 20 fots bottenbredd, 5 fots vattendjup vid 6 fots markhöjd öfver vattenytan och 250 fots längd, kostar omkring 2000 kronor, hvartill kommer kostnaden för en eller två broar, hvardera af omkring 50 fots längd, samt afståendet af 13 till 14,000 qvadratfot nu och framdeles värdefull tomtplatzs. Äfven för denna kanal anser major Z. icke gagnet motsvara kostnaden och de framtida olägenheterna.
Förslag till anläggning af en vågbrytare söderut lär på uppdrag af hamndirektionen komma att uppgöras, hvarefter man hoppas på statsbidrag för sakens genomförande.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 21 Februari 1885
N:r 15.
