Dag: 6 maj 2023

beslöt man i lördags att ingå till k. m:t med en ansökan, att ordnings-, bygnads- och brand: stadgan för rikets städer måtte komma att tillämpas inom kommunen, på hvilken man tillika önskade få benämningen Hemse handelsplats.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 22 September 1885
N:r 76.

Folkmötet i Hemse.
På inbjudan. af södra häradets riksdagsombud dr Lyth hade igår mellan 60 och 70 personer samlats i folkhögskolans 1okal för att öfverlägga om krigsministerns förslag till: ändrad, anordning af Gotlands nationalbeväring. Mötet öppnades af inbjudaren, som helsade de tillstädeskomne, hoppandes att under debatten skulle komma att ådagaläggas den vänskap, förtrolighet och fördragsamhet mot olika tänkande, som anstår män, hvilka förhandla om för fosterlandet vigtiga angelägenheter. Sedan till mötets ordförande utsetts folkhögskoleföreståndaren dr Sätervall, öppnades diskussionen af
dr Lyth, söm redogjorde för sin ställning till frågan samt burn han kommit till den åsigt att ett bitall till förslaget vore önskvärdt. För omkring 1 år sedan hade hans sidokamrat i kammaren hemstält, om han ville instämma i den bekanta petitionen. Den var då mera positiv, yrkande likställighet, hvadan talaren icke kunde underskrifva densamma, ty försigtigheten bjöd att icke borttaga det bestående förr, än man finge veta hvad försvarsform man skulle tå i stället, Petitionen i sin senare form afsåg likställighet i afseende på beklädnadsersättning, underhåll, logis m. m. som förunnades beväringen på fastlandet, Den inlemnades, vann konungens och regeringens bifall och resultatet förelåge nu uti krigsministerns förslag.
Likställighet vore ett vackert ord, det läte bra och kunde vara eftersträfvansvärdt ifråga om beskattning. Frihet och frihandel voro ock vackra idéer och principer, men vid tilllämpningen borde man se till, huru de i praktiken te sig. Om man ock i denna fråga kande anse\’likställighet som ett mål; så vore detta dock långt aflägset och mötte många svårigheter. Ingen Proging i Sveriges rike funnes, der likställighet i försvarsväg förekomme. Fastlandet har en stam, tillsamman med hvilken beväringen öfvas. Skola vi kunna få någon sådan här? På indelningsverk var icke värdt att tänka, Inte ens båtsmännens rotering kunde ske utan kostnader, På fastlandet skulle man då få höra den invändningen: indrager man Gotlands båtsmän, så få våra vara borta så mycket längre. Värfvad stam? Ja, dertill skulle behöfvas 500 man med en kostnad af 200,000 till 300,000 kronor. Riksdagen lemnar icke detta. Och om vi icke här kunna få någon stam, så måste våra ynglingar öfvas på fastlandet, som icke vore bra. Det gotländska folklynnet hyste en rättmätig ovilja mot att sända sina yhglingar så långt bort. Och dertill komme, att transporten droge så lång tid, att de 12 dagar mera man här ifrågasätter skulle nästan åtgå till öfverfarten. Ett annat sätt vore att hitsända någon del af fastlandets stam. Men detta vore omöjligt, enär den behöfves för fastlandsbeväringens öfningar. Det vore alltså svårt, att icke säga omöjligt att få likhet.
Dertill komme en mycket vigtig omständighet: försvarsfrågan på fastlandet vore ännu icke till fullo löst. Yrka vi på likställighet nn, så finge vi alltså underkasta oss de ökade uppoffringar som sedan kurde kräfvas. Ihågkommas borde också, att när riksdagen i år efterskänkte 30 proc, af grundskatterna, så fick befolkningen på fastlandet en ökad tunga i försvarsväg. Gotland fick denna skattnedsättning till skänks, och pu erbjödes dessutom nedsättning i försvarsbördan här och andra förmåner. Det vore derför otacksamt att föra sådant tal, som att om regering och riksdag icke ville försvara Gotland, så finge de skylla sig sjelfva.
Vår beväringsinstitution hade icke varit till skada utan till gagn. Den hade motverkat uppkomsten af deona förhatliga försvarsnihilism, som haft sin kraftigaste jordmån just uti fastlandets beväringsgrand. Vi hade deremot här en inrättning som vi icke borde kasta öfver bord, innan man visste hvad man finge i stället.
Att öfningarne skulle börja vid 19 års ålder vore en fördel, ty då vore ynglingen lättare undvarbar än lävgre fram. Husbonden borde för öfrigt ha rätt att för öfningstiden minska på dränglönen, ty beväringen komme att åtojuta kost, kläder och dessutom någon ersättning, som af riksdagen bestämmes.
Förslaget om de årliga mönstringarne vore talaren emot, och han visste, att krigsministern i detta afseende vore villig att göra Gotland fullt likstäldt med det öfriga Sverige.
Att Gotlandsbeväringen i krigstid skulle kommenderas utom ön, hade från början aldrig i frågasatts af krigsministern, men då hushållningsgillena yttrat sig för att något undantag dervid icke skulle göras, bade förslag derom nu gjorts. Beträffande klasserna önskade talaren 6 beväringsklasser och 14 landstormsklasser i stället för föreslagna 12 beväringsoch 8 landstormsklasser.
handl. Broander (ombud för Rone). Sedan den föreg. tal. så grundligt redogjort för den åsigt, som äfven af tal. omfattades, borde han kanske inskränka sig till ett enkelt instämmande. Men han stode i så pass mycken beröring med folket, att han såg sig skyldig redogöra för dess åsigt, som i korthet kunde uttryckas sålunda: Vi veta hvad vi nu ha och ungefär bvad vi genom bifall till krigsministerns förslag få, men icke hvart likställigheten bär hän. Den något ökade tungan vore här så gammal, att den icke.vore så käsbar. Förordade bifall till förslaget med undantag af de årliga mönstringarna, samt yrkade på bestämmelse att Gotlands beväring i krigstid icke skulle behöfva göra tjänst med flere åldersklasser än fastlandets.
nämdeman O. R. Pettersson, Stånga, förordade likaledes bifall till krigsministerns förslag, med de modifikationer som närmast föreg. talare gjort.
kronofogden Bokström. Att likställighetsmålet kunde vara långt bort och svårt att nå borde icke hindra oss att sträfva mot det. Olikställighet mellan de olika proviuserna funnes visserligen i försvarsfrågan, men icke i värnliktsfrågan. Ny, strängare rotering kunde ej läggas såsom varande grundlagsstridig. Att riksdagen icke skulle bevilja en stam här, borde icke med bestämdhet påstås, ty sådant vore svårt att veta på förhand. Hvari dyrbarheten med båtsmännens öfverflyttning skulle ligga, kunde tal, icke finna, då staten bekostade vapen, beklädnad och befäl. Om Gotland nu fått 30 procent grundskatter utan ökad försvarsbörda, så hade vi gäldat dessa långt förut i förskott genom vår långt större tunga i den vägen. Här rullfördes 7000—8000 man på 54,000 eller 15 proc. af hela befolkningen med qvinnor och barn. Intet land i Europa hade så hög procent icke ens Preussen, der procenten värnpliktige vore 1 1/2—38 procent.
För att rätt bedöma denna fråga borde den ses i sitt rätta sammanhang och ur synpunkter söm vore afgörande. De senare årtiondenas sträfvanden att nedbryta skrankorna mellan olika klasser med skilda intressen hade fört till vigtiga resultat, exempelvis riksdagens sammansättning. \”Denna reform åter hade varit ett medel, \”en ”häfstång för nya reformer. Ett föråldradt skattesystem håller på att omgestaltas. Man fordrar nu, att enhvar skall efter sin förmån bidraga till det alllmänna och således äfven till det gemensamma förvaret. Mycket af dessa fordringar är redan erkändt såeom berättigadt; en del redan infriadt, och senast har nu riksdagen för att utjämna det olika trycket i grundskatter. och indelningsverk medgifsit icke mindre än 80 procents afskrifning deraf. Om det ligger något berättigadt i dessa-sträfvander, så kunde man icke annat än hysa den största betänksamhet mot ett förslag som afser att, jämte det vi till staten skatta lika mycket som andra, till en oviss framtid fastlåsa skyldigheten att utgöra en högst väsendtligt tyngre värneplikt än alla andra svenska medborgare.
Offervillighet för fäderneslandets forsvar, då sådan behöfs, finge icke sakaas. Att visa sådan ätven då det icke behöfves vore nationalslöseri, icke nationalekonomi. Och en gränsort, som i farans stund särskildt finge sitta emellan, borde vara förskonad från att äfven i fredstid bära en tyngre börda. Hvad riksdagen kan komma att besluta kunde ingen veta, om regeringen på allvar uppfordrade riksdagen att göra sin plikt. Hvad som behöfdes vore för öfrigt kanske icke en stamtrupp. – Kaneke några tiotusental mera till underbefälsaflöning. \”Tar riksdagen på sitt ansvar att dertill svara nej, är det icke vårt fel. På Gotland der skiftena vore ofullbordade och jorden odikad betydde det något, om 26,000 dagsverken offrades i stället för 12,015. Som vi nu ha det offrades nämligen 22,000 dagar, enl. — alimänna ”beväringslagen skulle \’endast ifrågakomma 12,015 och enl. krigsministerns förslag 26,000. A:t ha 12 ålderzklasser i stället för sex rullförda betydde in genting så länge freden råder, men en färsk erfarenhet hade lärt oss, huru lätt krigslågan kan flamma upp i vårt granvuskap. Lätt kuode den vidare gripa kring sig, och då betydde det mycket, om vi visat osz3 så liberala, att laglig rätt fuanes\’ till utkommendering af dubbelt så många klasser här som annorstädes.
Att svara ja med tanke på att underlätta en jernvägsanläggning, vore att för detta ändamål förpanta det dyrbaraste landet äger, dess söners blod.
Tvifla kunde man ock om lämpligheten att här låta öfoingarne börja två år tidigare än på fastlandet. Då vid 1856 års riksdag begärdes en meta framflyttad tid anfördes af regeringen, att den svenska ynglingen icke förr än vid 21 års ålder kunde aoses äga för ett fälttågs mödor, umbärauden och ansträngningar tillräckliga kroppskrafter. Och vi borde icke tänka uteslutande på fredsöfningarne, utan på krigets allvarliga kraf.
Man hade sagt, att likställigheten skulle vara oläglig för underbefälet. Dervid borde ihågkommas, att detta är till för truppens skull, icke tvärtom. Icke borde vi af sådan anledning öka dagsverksoffret och åldersklassamt sända ut ynglingarne vid för tidig ålder
Att öfningarne skulle förläggas till fastlandet, kunde ju hända komme att ske, om vi nu icke äro snälle och svare ja. Men tal. trodde, att riksdagens revisorer skulle finna sådant dyrare, än att sända hit befäl. Pratet om att beväringen på fastlandet skötes illa vuvne numera ingen tilltro.
En insändare i Gotlands Allehandas fredagsnummer hade, ehuru han angifver sig vara vän af stad och land, gifvit landsbygden särskildt ett gif akt emot stadens särskilda intressen i denna fråga. Lyckligtvis hade en antydan om skälet till detta särskilda intresse lemnats deri att det i staden funnes folk som hellre ville ha stamtrupp än jernväg till hamnarne.
Kändt vore det bekymmer man haft medstamtruppen i Visby, hvars utveckling ingen der på grund af sin erfarenhet kan önska. Ingen kommun kunde för öfrigt ha större nytta af en tillökning i jernvägen än Visby, som satt en god del af sin välfärd i den nuvarande banan. Finge man en så betydande tillökning som till hamnarne, då vore det gamla bolaget för visso utom fara. Skatten i Visby vore redan nu hög Det vore för staden ingen obetydlighet att genom officerskårens indragning förlora ett icke ringa bidrag till skattetungans utgörande. Men om det oaktadt allmänna menningen i staden var emot det nu föreliggande förslaget, så berodde detta derpå, att åsigterna der klarnat om att det skulle vara en orättfärdig sak att, då det här gäller frågan om rättvisa mot hela detta län i dess förbållande till det öfriga fäderneslandet, låta en kommuns ekunomiska intressen förhindra detta. Yrkade afslag.
Dr Lyth: sträfva efter likställighet kunde vi göra lika väl, om förslaget nu bifölles, exempelvis på motionsvägen. Men försvaret var ännu icke ordnadt och derför vore det svårt att sträfva efter något ännu icke kände. Preussen hade endast 1 1/2 procent. Ja, men hvilket folk? Jo, 8 år i kasern; det är öfningen som gör skilnaden, Uppgiften att efter nu gällande bestämmelser försvaret bär kräfde 22,000 dagar får väl tagas så, attdeana siffra utvisade som verkligen utgått. Men siffran bör egentligen vara mycket högre, ty många hafva permitterats. Och många af de 26000 enligt det nya förslaget komma nog icke heller att i verkligheten utgå. Gotlands befolkning utbildade sig hastigare än på fästlandet. Vädjade till den som sett, huru våra 19-åringar kittills redt sig. De 30 dagarnes öfning enl. det nya förslaget blefve för resten mycket mindre fysiskt ansträngande än nuvarande öfningen. Kostnaden att föra våra ynglingar öfver till öfning vore icke afskräckande för regeringen. Det skedde med kronaus fartyg.
Kommissarien Dahlbäck: Sant vore nog ati.
hänsyn borde tagas till den ekonomiska sidan af saken och dit hörde frågan om dagsverkena. Men denna hade erhållit allt för stor betydelse. Hvarken andra folk eller våra fäder, fattigare än vi, hade räknat så noga med timmarne i fråga om ett stort och ädelt må!. Måtte \’vi som de betrakta saken med fosterländskt sione och icke låta de små omsorgerna skymma högre mål! Talaren bestred, att det skulle ligga någon orättvisa uti 12 dagars ökad öfning här, ty omständigheterna voro så beskaffade, att vi här behöfde en större utbildning. Vårt läge gjorde det för moderlandet omöjligt att bispringa oss vid ett hastigt påkommet krig och dess tillgångar medgåfve icke att hålla en flotta nog stor, att den kan kommunisera med Gotland. Derför behöfdes här väl dessa 12 dagars ökade öfningar. Och jämväl ökade åldersklasser ty då fienden kommer, kräfdes väl alla armar, som kunna föra ett svärd. Bifall yrkades derför till 20 åldersklasser, dock med endast 6 i beväringen och 14 i landstormen. Denna sistnämda kunde endast uppbådas under krig och till hemortens försvar, och just då vore det krafterna behöfdes, men obilligt och onödigt vore att ha 12 klasser beväring. Mönstringarne borde icke heller bibehållas, men väl vapensynerna, ty allmogen sätter värde på att ha vapnen hemma hos sig och sådant vore en styrka i försvaret. Båtsmännen borde förvandlas till stamtrupp och förläggas här.
Krigsministerns förslag bjöde ökad krigsduglighet och deför ökad trygghet. Det hade talats om att gjuta våra söners blod, och det funnes väl något som var värdt ett sådant offer, vårt land, vår urgamla frihet. För bifall talade också, att öfningarna skulle ske på Gotland: Det vore visst inte farligt att öfvas i Blekinge eller Småland, men väl kunde man det oaktadt förstå deras tankegång, som satte värde på att under dessa öfningar ha sina söner så att säga inom synhåll och se till att de få sin lagliga rätt. Fördelen att få öfningarne här uppvägde många olägenheter. Det hade kallats en »tom hotelse», att öfningarne skulle ske på fastlandet. Det vore nästan en skymf att tro att en konungens rådgifvare skulle sänka sig ned till något sådant som ett skrämskott. Yrkade bifall med förat nämd ändring af åldersklasser och mönstringar samt med bestämmelse om 21 år såsom begynnelseår.
Postmästare Lagergren: Han visste icke hvart man komme med likställigheten, Intet derom närmare bestämdt. Bäst derför uppskjuta vårt sista ord, tills fastlandet sagt sit, Yrkade bifall till krigsministerns förslag endast med den ändring, att bortkommendering från Gotland hvarken i krigs- eller fredstid skulle ifrågakomma; ty folket här vore så fåtaligt och gjorde väl också bästa gagnet hemma, om ovännen komme.
Hypoteksbankdirektör Gardell: Här hade man jämfört det nya förslaget med allmänna beväringslagen. Det vore väl inte ur vägen att jämföra det med den nu gällande nationalbeväringen. Den vore nu så lappad och lagad, att man många gånger icke visste hvad man vore skyldig till. Hura var det ivåras? Hade mobilisering då itrågakommit, så var meningen att kommendera ut alla klasser iutill 88 år. Nu medgåfve emellertid konventionen frihet från exercis för husbönder under 30 år. Då hade alltså dessa kommit att bli fria, men husbönder öfver 30 år hade fått gå ut. Den af en föregående talare gjorda sifterberäkningen kunde tal. icke godkänna. Först borde derifrån afgå mönstringsdagarne, som vi nog, om vi sådant önskade; komme att befrias från. Dessa utgjorde 8;000. Vidare borde man komma ihåg, hvad korpralerna nu äro skyldiga undergå för öfning — 2 till 3 veckor. Det blefve nog icke mera efter det nya än efter det gamla. Och hurn vore det icke nu stäldt? . Jordbrukarne måste begära frihet från öfningarne för sina närmaste, och dessa komma alltså att sakna nödig krigsntbildning. Vigtigt vore också att erinra sig skilnaden mellan värdet af 19-åringars dagsverken och 21-åringars… Vi borde se till att vi så mycket som möjligt kunde spara in på de äldres arbetskraft. Och detta är mycket svårare efter det gamla sättet, än after det nya förslaget. Beväringen borde omfatta 12 klasser, dock utan rätt att föra flere än sex härifrån ön.
Landtbr. Norrby, Fardhem, hade varit för likställighet och vore så ännu, då han icke idag kunnat öfvertygas om lämpligheten af motsatsen. \”Då alla, som talat för krigsministerns förslag, dock deri önskaten eller annan ändring, yrkade talaren rent afslag.
Skollärare Fredin hade ett längre anförande slutande med yrkande om afslag. Hade vår beväringsinstitution af 1811 varit mönstergill, så hade den väl lagts till grund för 1812 års beväringslag. Och vi våga välicke derför beskylla den tidens befolkning i Sveriges öfriga provinser för bristande fosterlandskärlek. — Emellertid hade sedan dess vyerna vidgats öfver sockengränsen och strandkanten. Vi hade sett och förnu mmit, att vi hade ettgemensamt fädernesland med gemensamma rättigheter och skyldigheter. Alla provinsialiamer böra bortarbetas, att vi må känna oss helt som ett folk med det öfriga landet. Dertill gåfves uu ett tillfälle. Vi läste i historien om fosterlandet, men i praktiken visade det sig omfatta blott vår egen ö. Vore det sant att Gotland vore en märkelig ledamot i Sveriges rike, så skulle nog dess regering skaffa oss stam. Farligt vore icke att sända ynglingarne öfver till fastlandet att öfvas. Snarare skulle det gagna och höja deras mod att stå under samma fana. Det skulle utveckla det fosterländska sinnet, Allt borde gå ut på att bilda svenskar, icke provinsialister.
Kapten Duse hade i sina dagar haft många tjenare och visste hvad det nu varande försvaret kostar. Krigsministerns förslag, om än det tycktes strängt, vore dock vida bättre än hvad vinuhade. Vihadenu66öfningsdagar men räknade vi rätt och toge mönstringarne med, så blefve det 89. Gotland vore väl skyldigt bidraga något till eget försvar, och gotländingen vore icke sådan, att han vid ofred gömde sig i stugan. Dåligt vore det nu stäldt, ty öfningarne vore icke tillfyllesgörande. Yrkadt bifall.
Kapt. Sommar: Visst vore att, om hvad som på papperet finnes, utkräfdes nu, så skulle den bördan kännas mycket tung. Men nu uttogos endast undantagsvis alla elfva åren på sin höjd två, tre till sex år. De nu försiggående öfningarne vore så godt som intet, ty sex dagar vore för knappt. De 30 procenten skulle nog snart följas af andra 30 procent och dermed utsträckt beväringsskyldighet. Då kanske vi finge större tunga än som nu bjudes. Mönstriogarne borde gå bort, men vapensynerna finnas qvar och ingen bortkommendering komma ifråga. Någon hitkommendering af befäl borde ej komma i fråga. Vi ha nog tillräckligt dugligt sådant.
Kronof. Bokström. Man syntes vara okunnig om den beväringslag, som årets riksdag antagit, och hvarigenom försvarets ordnande på fastlandet verkligen vore bestämdt.
Landtbr. Enequist, Rone: Likställighet borde vara målet, men vilkor funnes, som betinga en öfvergångstid. Vore i hufvudsak för krigsministerns förslag; dock borde öfningarne börja vid 21 års ålder och mönstringarne försvinna. En sådan öfvergåog som att nu genast få likställighet vore för hastig och för, tvär. Vår officerskår skulle då med ens reduceras till en ren obetydlighet. En annan följd vore att vi måste ha en stamtrupp. Grundlagen förbjöde icke en sådans anskaffande genom rotering, ty sådan kunde af riksdag och regering efter gemensamt beslut åläggas. Hvarken i krig eller fred borde bortkommendering äga rum;
Landtbr. Pettersson, Odvalls: Då ingen af de föregående talarne oändradt tillstyrkt förslaget, vore det detsamma som att anse det icke antaget.. Vi borde icke påtaga oss större börda än det gamla. Ingen fara att sända ynglingarne bort, ty våra prester, våra krigare och våra lärare hade tagit sin bildningsgrad på fastlandet, men ingen hade hört att de deraf tagit skada.
Skollärare Lindahl Atlingbo var redan före mötet öfvertygad om att det nya förslaget icke här vore fullt tillämpligt och hade fått sin öfvertygelse styrkt af hvad han nu hört dels af förslagets motståndare, dels at dess förkämpar. Ty iugen hade gillat det till fuilo. Voro vi gouändingar söner af mvdren Svea, få kunde man också med skäl önska, att icke modren behandlar något af sina barn styfmoderligt.
Dr Lyth: Äfven på Bornholm hade en undantagslag i försvarsväg ansetts nödvändig.
Vår beväringsinstitution borde vara vår stolthet och den omfattades af vårt folk med helt andra och aktningsfullare känslor än dem, som den öfriga svenska befolkningen skänka sin beväringsinrättning. Vårt försvar vure som allt sådant relativt, gående ut på att göra det mer eller mindre svårt för fienden att öfverrumpla oss, Ju svårare detta vore, desto mera droge han sig för att försöka det. Hvartör intogs Gotland så lätt 1508? Jo, ty då fans här ingen, som kunde bära gevär eller ägde ett sådant.
Öfverläggningen var härmed slut. Vid derefter framstäld proposition, huruvida de närvararande ville antaga krigsministerns förslag med vissa modifikationer eller förkasta detsamma, segrade den förra meningen med 27 röster mot 20.
När man derefter öfvergick till detaljbesluten, antogs utan votering första punkten, att värnplikten här skall inträda 2 år tidigare och upphöra sex År senare än på fastlandet.
I fråga om tjenstetiden stälde sig meningarne lika (13 mot 13) mellan krigsministerns. förslag om 12 åldersklasser i beväringen samt 8 i landstormén och förslaget om endast 6 i beväringen och 14 i landstormen.
Rörande kommendering utom ön beslöts utan : votering, att den borde förbjudas såväl i krigs- som fredstid.
Likaså voro meningarne ense om att årliga mönstringar borde försvinna.
Etter några ord af dr Lyth till dagens ordförande; som raskt och klart ledde förhandlingarne, upplöstes derefter detta möte, som utmärkte sig för en ofta sakrik, alltid luga och hofsam öfverläggning.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 22 September 1885
N:r 76.