Dag: 6 maj 2023

Till vördige presterskapet i Visby stift.
Hittills har jag hufvudsakligen fäst mig vid de utifrån, från otrons läger kommande svårigheterna och de pligter, vi prester närmast med hänsyn till det lägrets bekämpande hafva oss af den evige Konungen ålagda. Redan deri ingår ju åtskilligt af de, som åligger oss i vårt förhållande till församlingens, den af så många olikartade element bestående församlingens öfriga medlemmar. Såsom målsman för den numera oftast faktiskt tyvärr alltför ringa andliga enheten inom en församling bör pastorn visserligen aldrig åsidosätta sin inför Gud åtagna förpligtelse att vara alla församlingsmedlemmarnes herde och vän, hvilken med öm omsorg för deras väl på sitt bjerta bär dem samtligen och hvar för sig. Men hvar och en ibland oss vet väl, att det gifves öfverallt i våra bygder flere, som undandraga sig den ordentliga själavården, och det icke endast till följd af otro eller likgiltighet ett förhållande, hvilket alltid och allestädes påkallar den sökande kärleken, som går efter det borttappade fåret, tills han finner det utan på grund af misstro till oss, vårt herdasinne, vår herdakärlek. Härvid afser jag icke egentligen de dyrbara länkar, hvilka redan brutits ut ur kedjan och öppet förklarat sig till följd af olika läroåskådning icke vilja vidare med oss hafva någon församlingsgemenskap och derför valt sig egne laglige eller olaglige föreståndar, hvilka öfvertagit närmaste ansvaret för deras andliga omvårdnad. Nej, jag åsyftar dem, som ännu icke inträdt i något annat fårahus-, icke öfvergått till främmande kyrkosamfund, men ändock hafva för sed att öfvergifva våra församlingar, emedan de tycka sig inom dem sakna den uppbyggelse och den tukt, som de förmena vara oskiljaktiga från ett kristligt församlingslif. Rätt fattadt är ju detta anspråk riktigt, och obestridligen behöfver vår kyrka, lika väl som öfriga kyrkosamfund, derom kraftigt erinras ; men je nojas icke med att i kärlekens hopp gifva sådana erinringar till det helas förbättring, utan afsöndra sig till egen glädje och eget bevarande från det onda. Huru skola vi nu skicka oss med hänsyn till denna i våra kyrkliga förhållanden så djupt ingripande företeelse? Mången af Eder, mina Bröder, kan säkerligen härutinnan hafva mer att lära mig än jag Eder. Med tacksamhet skall jag ock framgent mottaga Edra broderliga upplysningar och vägledande råd, särskildt i denna sak, som ligger mig så nära om hjertat. Jag vill dock, enligt hvad jag anser vara min dyra rätt och pligt, utan all förmätenhet i största allmänhet säga Eder hvad jag härom tänker.
Först af allt tror jag det vara af nöden, att dessa onekligen i ett vigtigt afseende vilseförda men icke desto mindre till största delen uppriktigt för Guds rike nitälskande själar finna, att vi med dem syfta hän till samma mål, att vi långt ifrån att anse dem för våra och Guds rikes fiender fastmer glädjas öfver att i allra djupaste bemärkelse i dem äga vänner och buudstörvandter gentemot dessa många, som vandra likgiltiga eller rent af fiender till Kristi kors. Huru ringa och obetydligt är väl icke det som skiljer 083 emot det som förenar oss med hvarandra! Detta gäller naturligtvis icke dem, hvilkas traktan och begär hufvudsakligen går ut på att sjelfva något vara och göra, som främst af allt åtrå att få sola sig i medvetandet af att andarne äro dem underdånige, utan på dem tänker jag, hos hvilka själens innersta lust och längtan är, att deras namn måtte vara skrifna i himlen. Om då äfven hos oss förspörjes ett himmel-kt mod och sinne, så att vi kunna med Jonas son svara Mästaren på hans hjertefråga: »Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär»; så kan det ej i längden fela, att denna inre samstämmighet skall träda fram i dagen. Föga tror jag det gagna att med våra separatister strida om deras donatistiska meningar. Till idéen kunna de icke vederläggas, och redan äro de på god eller rättare ond väg att få af verkligheten sin ojäfaktiga vederläggning, alldeles såsom ju kyrkohistorien lärer, att det tillförene alltid gått med de lockande men ohållbara föreställningarna om en ren församling på jorden. Få torde inom dessa kretsar de icke vara, som allaredan hemligt längta tillbaka till modren, i hvars sköte de fått sin kristna fostran och som med alla sina brister dock, Gud vare lofvad, hitintills i vårt land uppehållit ren evangelisk lära samt värnat om de heliga sakramentens förvaltnivug på ett skriftenligt sätt. Nu gäller det, om de flere eller färre, hvilka känna sig mer och mer otillfredsstälda med den separatistiska, till fullständig independentism syftande församlingsordningens löshet och hennes osäkerhet med hänsyn till sjelfva salighetsmedlen, hos oss den svenska kyrkans prester finna något af den enfald, innerlighet och värma, som torde hafva ursprung ligen utgjort partiledarnes starkaste dragningskraft. Icke lärer någon af Eder, käre Bröder, missförstå mig så, som skulle jag gilla den falska måttstock, hvarefter presten och hans gerning nu så ofta mätas, då det trogna, redbara arbetet i Herrens tjenst underskattas eller kanske helt och hållet underkännes, derföre att känslans liflighet dervid saknas, hvilken ju likasom allt annat godt är en fri Guds gåfva, som ingalunda kan eller ens bör af någon uppskrufvad och tillkonstlad känslosamhet ersättas.»
Det mest inbjudande är och förblir det enklaevangelium sjelft, korsets predikan i ord och lif; och jag tror, att der detta finnes, der Guds nåd i Kristus Jesus af presten icke blott omtalas såsom något, hvilket står att läsa i bibeln, utan så att säga framräckes och bjudes åt den ångerfulla, botfärdiga själen såsom något, hvars ljuflighet och kraft han för egen del fått erfara och hvaraf han derför hjertligt önskade få dela med sig åt dåm Gad honom gifvit att »föda på en grön äng och föra till friskt vatten» — der skall ock liksom af sig sjelf den rätta tonen vara anslagen. En hvar af oss, mina Bröder, vet väl, att den gudomliga uppenbarelsen genom art afslöja såväl menniskohjertats djupa förderf som kärlekstankarne på djupet af Guds bjerta i alla tider visat sig vara det, som genom sin inneboende sanningskraft mest af allt i verlden förmår sätta menniskors hjertan i brand, hvarför säkerligen ingen bättre utväg finnes till den öfverklagade bristens fyllande än att vi åter och åter, mer och mer försänka oss i denna uppenbarelse, på det att hon må få allt fullständigare bemäktiga sig vår ande, själ och kropp, och vi sålunda blifva och framstå såsom de der intet annat åstunda än att vara hennes lydiga organ, till Guds ära och våra församlingars sannskyldiga, varaktiga väl. Deremot allt jemkande med sanningen, allt haltande i bekännelsen, all förteg-nhet i fråga om vare sig Guds goda eller hans nådiga vilja, alla omsvep och undanflykter, hvarigenom folket komme att sakna den fasta och bestämda ledning vi äro pligtige att lemna, hvarje ingående på oberättigade önskningar, för att icke säga fordringar af en förskämd andlig smak, allt sådant vore ett uppgifvande af den stora, vigtiga post, hvilken blifvit hvar och en ibland oss såsom prestembetets innehafvare icke i allmänhet men inom den Svenska evangelisk-lutherska kyrkoafdelningen anförtrodd, ett förräderi mot den Herre, hvilken vi lofvat att just inom denna del af hans kyrka utan både menniskotruktan och menniskobehagsamhet tjena, Å sin sida har ock han gifvit sina tjenare det oskattbara löftet om sitt allsmäktiga bistånd, men endast så vida de befinnas trogna. Hvarje afvikelse från trohetens kraf, för att undkomma eller åtminstone minska de svårigheter och bekymmer, hvilka den ifrågavarande söndringen bereder 088, skulle derför vara lika oklok som orättfärdig. Så hafva ock städse dylika svaghetens eftergifter, der de gjorts, visat sig föra till allt annat än det åsyftade målet af endrägtens återställande. Ja, mina dyre Bröder, älskom friden, men endast i förening med och på grundvalen af sanningen!
Näst efter den egna personliga delaktigheten i det goda, hvilket prester har att förkunna och erbjuda åt andra, kommer i vigt för honom vid öfvandet af hans heliga embetsgerning jast det, att vara fullviss i sitt sinne om att hafva blifvit af. Gud sjelf kallad till detta embete, ehuru kallelsen dertil förmedlats af kyrkan i hennes historiska gestaltning af vare sig national- eller fri-kyrka och genom de olika organ, som dervid till följd af historisk utveckling i olika länder brukas. Så visst det är, att vår Herre Jesus Kristus iustiftat nådemedlen, så visst har han ock insatt ett särskildt embete till deras handhafvande, Detta är något, som icke endast beror på ordningens allmänna lag, det organiska förbållandet inom samfundslifvet af ötver- och uader-ordning, hvilket genom dekalogens fjerde bud fått särskild godomlig besegling, utau det kyrkliga embetet hvilar förnämligast på Jesu Kristi omedelbara instiftelse. Hvilka invändningarna än må vara, som kunna exegetiskt göras mot den sålunda fattade betydelsen af de bibelställen, hvilka till stöd härför blifvit vid allas vår invigning till det presterliga embetet anförda, alla dessa invändningar stranda mot det obestridliga taktum, att hala kristenheten alltifrån apostlarne, hvilka ju sjelfva af kyrkans gudomliga grundare derom emottagit befallningen, beständigt fattat denna befallning så, som skulle det kyrkliga embetet hvila på icke endast jus humanum, utan tillika jus divinum. Visserligen har den ev.-lutherska kyrkan med äkta evangelisk frihet städse bekänt, det bestämmandet at sättet för kallelsen till detta embete vore & kyrkan öfverlåtet såväl som sjelfva kallelsens förmedling blifvit henne lemnad; men &å Guds vägnar har hon insatt oss i embetet, och e gång rätteligen dertill kallade är det å Guds vägnar som vi hafva att utföra det. I det stycket, icke mindre än i alla andra väsentliga stycken står vår ev.-lurerska kyrka på allmänkristlig grund och gör allvar af sin i Angsburgiska Bekännelsen afgifna förklaring att icke vi!ja vara något annat än den renade katolska eller allmänneliga kyrkan. Alla gensagor häremot måste vi ödmjukt men bestämdt tillbakavisa. Utan trosvisshet derutinnan skola vi aldrig kunna äga och bevara dena frimodighet, som vid utöfningen af det kall, för hvilketsstorhet englar darra, är oundgängligt af nöden. Villigt och tacksamt skola vi icke dess mindre samverka med alla de krafter ur församlingens egen midt, hvilka vilja i uppriktig ev.-lutersk anda med oss dela omsorgen om Kristi får och lam, synnerligen der presten med bästa vilja och största ansträngning likväl icke räcker till för tillgodo.eende af de växande andliga behofven, ja för att ömt taga sig an månget er i nära sammanhang stående lekamligt behof.
Och hvartill äro prestanb>tets innehafvare kallade och satte? Den Anzsburgiska Bekännelsens Åpologisvarar: R-presentant Christi personam propter vocationemt ecciesis, non repreantant proprias parsonas; quam verbumChristi, quum sacramenta porrigunt, Christi vice et loco porrigunt. Det vore ett det gröfsta missförstånd att fatta detta på den påfviska härsklystnadens vis, så att allas vår gemensamma Herre derigenom blefve liksom aflägsnad eller skjuten åt sidan och vissa fattige syndare skulle vara berättigade att härska öfver andras samvete. Ack nej, mina älskade Bröder, det är sannerligen icke så mycket för häfdande af några verkliga och förmenta rättigheter jag härom påminner, som fastmer för att minna oss gemensamt på det häri inneburna, oändligt stora, evighetsdigra ansvaret. Måtte ingen ibland oss någonsin förgäta detta, att om Kristus insatt oss att vara hans organ, hans läppar och händer och fötter, så är det för att vi skola hafva all vår berömmelse i att få såsom hans efterföljare tjena, med öga, öra, tunga, hand och fot tjena hans dyrt köpta hjord. Då menskligheten i sjelfvisk hersklystnad snedvridit och förvändt den rätta ställningen mellan sig och sin Skapare, så har det behagat himlens och jordens Herre att i tjenareskepnad sjelf träda in i denna vår verid, för att sålunda återställa det rätta förhållandet och lära oss menniskor den väg, på hvilken allena det brustna föreningsbandet stode att återknyta. Den mig tjenar, han följe mig, sade Frälsaren. Uppenbarligen tillhör det ingen att, såsom några af medeltidens fromme, söka i utvärtes mening efterapa vår Herres och Frälsares fullkomligt enstående lefnadslopp — olika tider påkalla dessutom olika former, hvilka det icke sällan just är ett bevis på bristande ödmjukhet att förbise eller trotsa men utan delaktighet i Jesu tjenaresinne och utan uppriktigt hjerteuppsåt atwt följa honom efter på sjelfförnekelsens väg kan ingen, allraminst i en frihetsälskande tid sådan som vår och hos ett af ålder frihetsälskande folk sådant som vårt, hoppas framgång vid sitt bemödande att upprätthålla det presterliga embetets ledande ställning, dess rättighet och plikt att hämta anvisningarna för sitt tjenande från den himmelska Öfverherden och icke från kjorden, hvilken tvärtom bar rätt att kunna befråga lagen af prestens mun, har rätt att vänta sig pålitliga anvisningar i det andliga jämväl af sin jordiske herde. Det är af obeskriflig vigt, att menigheten lärer sig inse och behjerta, att det nyfestamentliga prestembetet är, likasom sabbatsinrättningens bibehållande i nya testamentets tidsålder, ingalunda att betrakta såsom en börda och ett tvång, utan såsom en välsignad Guds gåfva, för hvilken hon bör prisa hans vishet och nåd. Och aldrig kunna vi å vår sida vara nog ifrige att hos oss sjeltva inskärpa, att den kyrkliga myndigheten angår eviga ting och får allenast med ordets makt öfvas.
Jag kan icke annat än vid detta för hela min kommande embetsverksamhet betydelsefulla tillfälle öppet uttala min öfvertygelse, att äfven oss, den närvarande tidens själasörjare, så vidt vi förkunna ett rent evangelium och sakramenten af oss rätt handhafvas, afse Jesu ord till hans lärjungar : Den som hör eder, han hör mig, och den som föraktar eder han föraktar mig. Men hvad kan väl för hvarje prest vara mer uppfordrande till att skicka sig så, att de i hans vård lemnade fåren må se och igenkänna hos sin herde några, om än så svaga och bristfälliga drag, som svara mot den urbildliga herdetypen, sådan den på hvarje blad i skriften möter oss? Jag måste bekänna, att jag är öfvertygad, det äfven på oss och vårt församlingsförhållaude bör tillämpas apostelns utsaga rörande den stora hemligheten om ärteuskapet såsom en afbild af Kristus och församlingen, till följd hvaraf hvarje liten lokalförsamling ock har att se till, det hon för Herrens skull häller i vördnad den skröpliga menniska, som icke utan. församlingens samtycke är genom Guds vilja och råd insatt att hos henne i viss mening företräda hans egen höga person. Men hvad i all verlden skulle kunna utgöra en kraftigare uppfordran för presten att älska och gifva sig ut för den åt hans särskilda om buldande anbefalda menighet, såsom ock Kristus gjort för hela sin kyrka och församling, hans utkorade brud? Om vi blott kunde, såsom det höfves dem, hvilka benådats att i den egendomliga bemärkelse, som I och jag, kallas denne himmelske Brudgums vänner, af hjertat fröjda oss öfver Brudgummens röst, intet högre önskande än att såsom rätte brudförare få tillföra honom bruden, att han måtte tillväxa och vi aftaga — då skulle visserligen äfven oss oftare, än som vanligen sker, beskäras att med sanning säga: Denna min fröjd är nu fullkomnad.
Måhända skola de icke saknas, som finna detta innebära ett alltför idealiskt betraktelsesätt, föga motsvarande verkligheten. Jag skall icke deruti motsäga dem, men jag vidhåller, att för framgången, ja för sanningen i vårt verk fordras, att \’vi skola vara dristiga nog att i högtidsstunder svinga oss på andens vingar högt upp öfver all denna tidens vedermöda, oro, brist och qvalm, I idealet innehålles ju den rätta utgångspunkten för vårt arbete på samma gång som dess mål, hvilket icke är något annat än att föra ned himlen till jorden, vara med om att på denna arma, syndfulla jord bygga himlarnas rike. Jag fruktar, att den prest skulle i ett väsentligt stycke förfela sin bestämmelse, som af rädsla att blifva missförstådd aldrig vågade att från sin predikstol tala till församlingen såsom Guds församling, de heligas samfund, aldrig att behandla sina kateknumener såsom genom dopet vordne helga manna medborgare och Guds husfolk, aldrig att vid sjuk: eller dödsbädden till en själ, som uppriktigt bekänner:
jag är svart, förtröstansfullt svara: ja, men icke dess mindre för Jesa blods skull ganska täck. Mestadels måste vi ju föra ett helt annat språk, för att ieke förlora verklighetens mark under våra fötter; vi få blott akta oss att blifva af dagens tnnga och hetta så nedtryckte, att vi icke vidare förmå att med trons och kärlekens synglas upptäcka bakom det omedelbart gifna något, hvartill den naturliga menniskans skumma blick icke förmår tränga fram, något af detslag, som Blisas tjenare fick På berget skåda, då på profetens bön Herren öppnade honom ögonen och för ett ögonblick täckelset borttogs från hans bjerta (2 Kon. 6, 17; jfr 2 Kor. 3, 12—18). Visst böra vi erkänna det förhandenvarande eländets förfärande vidd och djup samt med brinnande nitälskan bestraffa synderna, som gå i svang inom församlingen, allvarligt framhållande, hurusom vår Gud är en förtärande eld; men låtom 088 ock förstå att locka henne och föra henne uti öknen och tafla ljufliga med henne, visa henne, hurusom vägen går genom bedröfvelsens dal till hoppets port, der hon skall sjunga likasom i sin ungdoms tid. Jag befarar, mina Bröder, att vi väl mycket låta de omgifvande trångmålen bålla oss tillbaka från ett fulltonigt uttalande af det hopp vi såsom kristne hysa. Är deticke just i den nyssnämda Akorsdalen, som man predika skall det i hoppas skolen? Hafva icke just de mest tryckta tiderna varit de, i hvilka kyrkan firat sina sanna triumfer? Hvilken är vår berömmelse, om vi äro hoppfulle, när allt går oss väl i handom? Dertill fordras ingen trosblick, intet af den sinnesart, som fördrager alltivg, tror allting, hoppas allting, tål allting. I samma mån som födslosmärtorna till tingens pånyttfödelse fortskrida, samt förutsägelserna gå i fullbordan om det lidande och det bat, hvaraf Jesu rätte lärjungar skola drabbas för hans namns skull, om uppträdandet af de månge falske profeter, som skola vilseleda många, om den öfyerhandtagande laglösheten och kärlekens förkolnande hos de flesta, så tillkommer det oss, om vi annars vilja lyda vår Mästares maning, att resa oss upp och upplyfta våra hufvud, vetande att detta allt är förlossningens förebud, lika visst som, uå fikonträdets qvist redan bar blifvit mjuk och löfven hafva spruckit ut, Vi veta att sommaren är nära.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 15 September 1885
N:r 74.

härstädes höll biskop v. Schéele i söndags i domkyrkan, som var ända till trängsel fyld af ifrigt lyssnande åhörare.
Nåd vare Eder och frid af vår Fader och vår Herre Jesus Kristus, voro predikantens inledningsord, hvarpå följde en bön af ungefär följande innebåll: Fader, jag tackar dig för din godhet och hoppas på din nåd. Stärk mig, din tjenare, och upplys mina ögon. Stöd mig, då jag stapplar. Gif att jag troget måtte verka i din tjenst samt att all menniskofruktan och menaiskobehagsambet måtte vara fjerran från mig. Stöd oss alla, o Herre.
Den del af Jesus bergspredikan, som handlar om jordiska ägodelar, bön och fasta, utgjorde texten för biskopens varma, högstämda föredrag. Hvarje vers genomgicks och uttyddes på samma gång enkelt och djupsinnigt. Denna bergspredikan vore en ovansklig pärla. Sorgligt nog gåfves det somliga, som ej tycktes hafva någon Gud, ej äga någon tanke på ett lif efter detta. Intet farligare, nesligare och föraktligare tillstånd funnes än att taga stunden som den kommer. Dot gåfves visserligen också de, som trodde sig tjena på en gång Gud och mammon. Så skilda herrar kunde dock ingen tjena. En viss lifaktighet i religiöst afseende gjorde sig gällande i dessa dagar, särskildt här på denna ort. Man kände behofvet af att hafva en Gud, att hängifva sig fullt åt den Högste. Han ville ej neka att timliga skatter vore något godt. Gud hade skapat äfven dessa. Det vore bevis på skefhet och förvillelse att förneka det. Men de voro förgängliga. Hura många möjligheter funnes ej att förlora dem under jordelifvet. De förde också ofta med sig mycken bedröfvelse, sorg, frestelser och snaror. Ofta tänkte man: Jag har så litet, men om jag hade mera af gods, guld och ära, så lycklig jag då skulle blifva. Sådana tankar vore ett djefvulens konstgrepp. Girigheten vore roten till allt ondt. Penningar knnde visserligen vara medel till att skaffa makt, ära och pvjutning. Allt detta vore dock fäfänglighet, förgänglighet! De efter jordiskt godt lystne sjunka ofta djupt ned, ty de saknade himmelskt godt.
De himmelska ägodelarna vore af motsatt slag. Det andliga goda vore oförgäogligt. Ju mer du ger ut af jordiskt guld, desto fattigare blir du, men ju mer du delar med dig af andligt guld, af kärlek, desto rikare känner du dig; i detta senare fall varder utgiften en inkomst i motsats till det förra fallet. Hvad vore jordisk njutning, ära och all härlighet mot detta godal De andliga skatterna medförde tröst och hugsvalelse samt styrka i dygden. Hade man åtojutit dessa verkliga äkta skatter, då vore man fullt lycklig och kunde med frid befalla sin själ i Guds hand, ty dessa skatter voro oförgängliga, eviga och de enda för själen fullt tillfredsställande. Det vore ett bländverk att sätta sin lit till andra skatter. Sök först efter Guds rike och Hans rättfärdighet, så faller Eder allt detta till. Den, som hafver Gud kär, tjenar allt till det bästa.
Många menade att det vore oevangeliskt och okristligt att samla jordiska ägodelar. Detta vore dock ett missförstånd. Den som ej vill arbeta, han skall ej heller äta. Herren säger, att vi skola taga vara på alla Guds gåfvor. Atttaga rätt emot dessa, är ej att sitta med hän: derna i kors. Man måste arbeta till sin egen utkomst och för att kunna hjelpa våra bröder Man måste vara trogen i det lilla. Jesu ord I skolen ej församla Eder ägodelar på jorden> borde fattas i sammanhang med Hans öfriga förmaningar. Han menade här att man ej borde akta jordiska skatter såsom de högsta. Om ditt sinne hängde för mycket fast vid detta jordiska, bed då Herren att bryta din vilja, då du ej sjelf hade makt dertill. Herren bjöde dig att törsamla ägo delar för lifvet. Lyft din själ mot höjden liksom blommar blickar mot solen! Hvila i Herren att Han må kunna arbeta i dig, det är det första vilkoret för samlande af himmelska ägodelar. Vårt hjertas högsta och största tröjd skola egnas Gud. Den är intet värd, som ej för honom kan öfvergifva fader, moder, hustru och allt.
Msd tålamod skall man följa skriftens bud. Tag vara på ditt hjerta! Der dina ägodelar är, der är ock ditt hjerta. Utvälj den kloka delen, det ena nödvändiga. Af hvad sorts ägodelar du samlar kan man bedöma ditt hjertas beskaffenhet.
I våra dagar framhölles med rätta, att kristendomen i första rummet ej vore en lära utan en hjertats sak, en hjertesanniog. Men att förklara att läran vore likgiltig, det vore en osanniog, en lögn. En ren lära vore ett vigtigt medel till att vandra sannvingens väg. Det vore i högsta grad vigtigt att se klart i andans verld liksom på jorden, Hvad som lärdes i Guds församling inverkade mycket på diva tankar om de högsta tingen. Det vore stort och utomordentligt vigtigt att se att Kristus och Gud vore samma person. Herren hade gifvit oss medel att upplysa hvarandra. Man måste rätt använda dem. En gång skall Herren af mig och dig kräfva räkenskap.
Det var länge sedan en sådan predikan hördes i Visby domkyrka, der, efter hvad det uppgifvits, biskop v. s. efter sin hitflyttning nästa vår lär hafva för afsigt att låta höra sig minst en gång i månaden.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 15 September 1885
N:r 74.