Gotlands nation valde den 30 sistl. Sept. biskop v. Schéele till. sin hedersledamot, och af denna anledning uppvaktades biskopen förliden onsdag af nationen.
KI. 1,30 på middagen samlades landsmännen på nationslokalen och aftågade derifrån, såsom brukligt är vid dylika tillfällsp, under sång och företrädde af sin fam till biskopens bostad vid Odinslund. Sedan processionen ankommit dit, och biskopen trädt ut på den öppna platsen framför buset, uppstämde såvgarne Vårt omq. Östlationens förste kurator, teol. filos. kand.
(påträff man frambar derefter nationens helsHög till den nyvalde hedersledamoten. Man medlemmarne af Gotlands nation och under alla tider varit rådande en synnerligen stark sammanhållning, yttrade talaren. Orsaken dertill vore att söka icke allenast i fosteröns afskilda läge och i det förbållandet, att medlemmarne voro utgångna från samma läroverk, utan äfven deri, att de voro förenade genom gemensamma stora minnen och gemensamma förhoppningar. Derför följde de ock lifligt fosteröns utveckling både på det materiela och det andliga området. Den depnatation, som uppvaktat biskopen på hans installationsdag, hade velat gifva ett uttryck åt den glädje, hvarmed nationen helsat hans utnämning. Hans försonliga, kyrkliga ståndpunkt, der han alltid uppskattat individualitetens rätt; hans lärdom och utmärkta akademiska verksamhet, hans lefvande intresse för vetenskap och bildning, hans personliga egenskaper — i allt detta hade nationen sett rika löften för framtiden.
Det vore samma känslor, som gifvit sig uttryck i byllningen denna dag. Biskopen hade nu tillträde sitt höga ämbete, hade tillbragt någon tid i den blifvande verkningskretsen, hade der mottagit välkomsthelsningar af olika korporationer och myndigheter. Hvarje öga, som mött ho nom, hvarje hand, som räckts, hade bjudit förtroende och tillgifvenhet, och sjelf hade han under denna korta tid förstått vinna talrika vänner.
Äfven Gotlands nation hade närmare velat förena honom med sig, då den anhållit få räkna bonom som sin hedersledamot; då denna kallelse af honom mottagits, kunde nationen i dubbel mening nu helsa honom som landsman. Berörings punkter vore ej svårt att finna mellan nationsföreningen oeh biskopen såsom kyrkans och den andliga odlingens högste målsman. Han vore satt att ihembygden vårda den andliga, religiösa och sedliga rot, från hvilken allena den sanna bildningen kunde uppväxa. Honom tillhörde ock öfverinseendet öfver den bildningsanstalt, der de studier grundläggas, som sedan här vid universitetet bringas till mognad och utveckling.
Man visste, att han städse med kärlek omfattat den studerande ungdomen. Det skulle kanske ej gifvas många tillfällen, då nationen vore så talrikt samlad inför honom som i denna stund. Talaren bad honom derför mottaga ättrycken af nationens oskrymtade vördnad och tillgifvenhet. Landsmännen skulle alltid med devarmaste välönskningar följa hans arbete isanningens tjenst.
Sedan härpå utbragts ett kraftigt lefve för hr biskopen, tackade denne, synbart rörd, \’ för den honom egnade hyllningen.
Nationens kurator hade i sitt tal omnämt den till honom – sända deputationen.
Det hade varit honom mycket kärt att mottaga detta bevis på nationens sympatier för honom, ty han vore öfvertygad, att denna hyllning verkligen gått från hjertat, då skrymteri och lögn vanligen. icke läte förena sig med ungdomens karaktär. Vid sitt besök på det i hans tycka: så härliga Gotland hade han äfven fått mottaga många dyrbara bevis på vänskap och tillgifvenhet.
Detta besök voro ej det första. Såsom en sjuttonårig yngling hade han för 30 år sedan under några timmar gästat Visby. En solig, vacker morgon hade han från höjden af en af dessa underbara ru iner skådat ned öfver den märkvärdiga, minnesrika staden och det oändliga hafvet, bilderna af forntiden och evigheten. Alvarliga tankar hade härvid uppstigit i hans själ. Våra förfäder hade lemnat oss ett rikt arf; vi skulle vårda det, fortsätta der de sinutit och en gång skulle vi ansvara för vår lifsgerning.
När han nu efter 30 år åter beträdde ön, hade han känt ett styng i bjertat. Då han jämförde ynoglingens förhoppningar med hvad han under dessa år uträttat, måste han bekänna, att detta vore så försvinnande litet. För detta lilla hade han likväl vunnit större erkännande, än det någonsin förtjent. Det kunde han dock säga om sig sjelf, atthan alltid efter bästa samvete och öfvertygelse kämpat för sanningen. — Biskopen uppmanade vidare landsmännen att taga akt på de gamla minnena från fäderneön och det stora, rika hoppet för framtiden och för evigheten. Pietet och liberalitet voro grundvalarne för fosterlandets lycka, pietet för forntiden, ty det vore ju ur denna, som den nya tiden skulle framgå, men libe ralitet i afseende på nutidens kraf, en öp pen blick för de nya idéer, som gjorde sig gällande.
Biskopen uttalade den önskan, att landsmännen måtte komma tillbaka till fäderneön med friska insatser och nya förhoppningar. Härefter uttryckte han sina väl: önskningar för nationen. Öm landsmän nen ej sveko honom, så skulle han ej svika dem. Till sist tackade han ännu en gång för den honom bragta hyllningen.
På biskopans tal, som framsades med den ledighet och värme, som alltid utmärka hans föredrag, följde ännu ett lefve, hvarefter sångarné uppstände >Härliga land>. Sedan härmed den enkla, men anslående akten afslutats, aftågade nationen under tonerna af »Sjung om studentens lyckliga dag.»
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 13 Oktober 1885
N:r 82.
