ägde rum i söndags middag i Visby domkyrka, då s. m. kandidaterna S. Jacobson samt Per Åke Perslow, som förut förrättat högmässopredikan, och Johan Adolf Brummander. de två sistnämde bördige från Göteborgs stift, i hvilket de också skola inträda i tjenstgö ring, af biskop v. Schéele på öfligt sätt invigdes till predikoämbetet.
Såsom assistenter tjenstgjorde doktor Lsomke, kontraktsprostarne Gustafson och Ötverberg, kyrkoherdarne Söderström och Gutenberg samt komminister Söderberg.
Biskopen, som af den biskopliga ornaten endast förde kräkla, böll ett gripande tal med text hämtad ur Pauli förra bref 2 kap. 21—25 verserna:
»Ty dertill ären I kallade, efter ock Kristus led för oss, lemnande oss en efterdömelse, att I skolen efterfölja Haus fotspår, hvilken ingen synd gjort hade, och intet bedrägeri vardt funnet i Hans mun. När Han blef bannad, bannade Han icke igen, och när Han led, hotade Han icke utan skulle hämden till den, som rätt dömer. Hvilken våra synder sjelf offrade i sin lekamen på trädet, på det vi skulle vara döde synden och lefva rättfärdigheten; genom hvilkens sår I ären helbregda vordue. Ty I voren såsom villfarande får, men I ären nu omvända till herden och edra själars biskop.»
Biskopen framhöll att dessa apostelns ord hade en så vidsträckt användning, att de kunde tillämpas på alla, men i särskild bemärkelse vore dock någre kallads att vara Kristi tjenare, och så vore nu fallet med dem, som trädde fram till Herrens altare. Texten utvecklades derpå& på ett anderikt och träffande sätt, hvarvid bland annat påpekades, att i vår liksom i alla tider man borde noga tänka på sina ord och handlingar; ordet kunde allt efter som det användes blifva till stor förbannelse eller välsignelse. Kristi tjenare hade att fö\’ja Kristi fotspår i lidandet samt att lida med tålamod; de voro kallade att stärka de svage, upprätthålla de fallne samt föra fram på helgelsens väg dem som vore stadde i begynnelsen. De borde komma ihåg att predika ej blott med ord utan äfven genom handling.
Kyrkan var nästan öfverfull af folk. En svår trängsel uppstod, då folkmassan efter aktens slut besinningslöst rusade mot utgångarne, hvarvid dock ingen skada skedde.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 Juni 1886
N:r 46.