första skoltal i Visby
vid allmänna läroverkets årsexamen i lördags utgjorde ett praktstycke af högstämd vältalighet såväl i afseende på innehållets djup och rikedom som på den verkligt glänsande formen. Talet framfördes med inverlig värme, ofta stegrad till entusiasm, samt med den sonora, böjliga stämma, som är talaren egen. Talet syntes göra ett djupt intryck på de närvarande.
Vi meddela här en möjligast fullständig redogörelse för dess innehåll.
I det han nu ginge att hemförlofva ungdomen, såsom ämbetsplikt och bjertelag ålade honom, framkallades ett för hans eget bjerta och helt visst äfven för alla närvarande dyrbart minne, nämligen minnet af hans aktade föregångare, läroverkets förre eforus biskop Lars Auton Anjou. Det var ett stort minne läroverket och stiftets presterskap ägde i honom; hans betydelse var dock ej begränsad härtill, den sträckte sig långt utom Gotlands bygder.
Fäderneslandet i sin helbet kunde i honom vörda ett af sina dyrbaraste minnen. Äfven inom vetenskapens område intog havs namn en betydelsefull plats och härigenom hade han gagnat hela menskligheten. Måtte vi derför gemensamt börja denna akt med att vid hans bild, som prydde denna sal, nedlägga en välförtjent gärd af vördnad och tacksamhet.
Det funnes ord i språket, som särskildt tilltalade oss, ord, som mäktigt grepe våra hjertan och komme dem att klappa fortare och starkare, i det de väckte känslor af djup och allmänt mensklig art. Af dessa sköna ord vore det ett, som i detta ögonblick framför andra trängde sig på talaren det var ordet vår. Det vore i vårens stunder skolan firade sina fester, och det vore i sanning ej en tillfällighet att man härtill valt denna tid. Det rådde en nära slägtskap mellan ungdomen och våren. I ungdomens lärosalar vore ständig vår, och man kunde ju intet hällre önska än att en evig vår vore rådande. Samma fägring med rosiga kinder, friska ögon och hurtiga gestalter mötte oss alltid här. Men det vore dock ej samma blommor. Plantorna omsattes och andra komme i de gångnas ställe. Frändskapen mellan våren och uvgdomen låge djupare, Det vore blott den sanna bildningen, som innvebure lifvetz eviga vår. Skolan hade att bibringa ungdomen något af den eviga våren, Menniskan skulle här höja sig öfver naturens växling och förändringar, komma till insigt om sin bestämmelse, söka vinna det sanna menniskovärdet och dermed den eviga våren genom att frigöra sin ande.
Det dröjde ganska länge, innan denna trigörelse framträdde, men den stunden kom dock. Det var i det gamla Hellas, der sfinxens gåta först löstes, der man kom till insigt i mensklig intelligens och frihet till skilnad från naturens medvetslösa nödvändighet. Detvar derifrån den antika bildningen utgick med sanningens och skönhetens lösen, lärande menniskan att blicka upp från naturen. Denna bildnings innehåll vore i sanning ej obetydligt; det vore ej ringa ting att lära känna menniskans formela höghet, hvarigeuwom det fria medvetandet utvecklades i motsats till naturnödvändigheten och man fånn vårt mål att gestalta och dana naturens krafter till harmoni, att genom att genomspeja naturens och andens djup komma till sanning. Från Hellas spred sig bildningen till Rom, der antikens bildning funnit sin afslutning. I Rom ombildades dessa idéer till fordringar och lefnadsuppgitter, der gjorde rättens fordringar sig gällande, Så uppgick pildningens ljus så småningom. Lifvets form blef mer och mer mensklig, ehuru alltjämt med bristfälligt innehåll, tills ändtligen Han, befriaren, kom, Frälsaren, som i verlden införde en ny sera och en ny mensk:lighet. Ej blott genom att i ord förkunna den himmelska sanningen, visade han tillbaka på Gud såsom den rätta grunden och roten för all sann mensklighet, utan i sitt lif förverkligade han äfven hvad han talade. Hans lif var i full och egentlig mening menskligt. Så kom den sanna bildningen, den eviga våren till stånd på jorden.
Men menniskan vore ett barn i allt; hon måste under kamp och strid närma sig målet, hvilket framstälts af kristendomen. Denna nya insats var för stor för att menniskan skulle kunna tillegna sig den med ens i all dessrenhet och fullhet. Öfvergånvgstider och öfvergångsformer vore berättigade, och man finge derför ej klandra medeltiden, som hade att medla mellan antiken och kristendomen. De romanska folken hade haft att slå bryggan mellan forntid och framtid. Men om än sålunda medeltiden på sin lag hade sitt berättigande, så kunde den dock ej evigt bestå. Under en annan tid vore dev orätt, som på sin tid kunnat vara isin goda rätt. Det bief de germanska folkens uppgift att kämpa för kristendomen i den fulla gestalt, som nämdes protestantismen. Hvilket folk hade af försynen kallats att gå i spetsen i denna strid oeh föra den till seger? Jo, Gustaf Adolfs folk! I sanniog, då man blickade tillbaka på dessa minnen, höjdes våra bröst af tacksamhet mot Gud, som gifvit oss en sådan kallelse, Men äfven det der tillhörde ju en längesedan hänsvunnen tid. Vi hade en nyare tid, der vår uppgift låge. Uppslaget till denna tid hade franska revolutionen gifvit, hvi.ken visserligen bar i skölden mycket både sant och godt. Tanken sökte här frigörelse från mycket sken väsen, och icke utan fog höjdes ropat på frihet, jämlikhet och broderskap. Men ej blott medlen till förverkligande af detta voro förkastliga och onda, utan jämväl sättet, hvarpå man fattade dessa höga, rika idéer. Under det man vidt och bredt i klingaude ord predikade frihet, jämlikhet och broderskap, var det i sjellva verket en förtryckets och våldets tunga hand, som gisslade samhällena: Allt detta kunde göra oss betänksamma och komma oss att fråga, om ej Gustaf Adolfs folk ännu hade en uppgift i verlden, nämligen att uppträda mot förvrängningen af sanningen. Liksom den store hjeltekonungen stred och blödde för den högre och renare sanningens framträdande i dagen, så borde den nyare, den närvarande tiden ej lemna detta arbete för mensklighetens sanna: väl, utan ihärdigt sträfva att nå det föresatta målet. Vi voro på liknande sätt mad våra fäder kallade att träda upp mot förmätenheten att bestämma mensklighetens uppgift endast i det jordiska och sinliga.
Då hade Sveas söner att i främsta ledet kämpa mot en högre mensklig auktoritet, som vilje träda i den gudomliga, för menniskan enda värdiga auktoritetens ställe; nu åter gälde det att gå i spetsen för kampen mot en proklamerad fullständig aktoritetslöshet, som i sjelfva verket utmynnade iden eländigaste menniskoförgudning och ren naturalism. Denna förnedring hade från franska revolutionen allt mer och mer utvecklat sig. Menniskan hade dock på djupet af sitt väsen qvar en trängtan, en aning, ett hopp om frigörelse, ehuru man tyvärr alltför ofta ratade Honom, som allena förmår göra oss rätteligen fria.
Väl dig, Sverige, om din ungdom finge en sådan ppfostran; att han kände sig kraftig nog att kämpa mot detta nya vidunder, kämpa mot den föreställningen att menniskan vore hvad\” hon borde utan Gud. En frigörelse, som lemuade folken utan ledning, förde till förderf, ty utan auktoritet kunde samhället 2j bestå; utan lydnad och auktoritet försvunne all ordning, allt samfundslif. Det blefve endast i sjelfva verket ett svårt tyranni. Ty hvad betydde då det vackra talet om frihet, jämlikhet och broderskap, då den ene stämplade skada och förderf mot den andre utan lydnad för lag och rätt — det vore väg n till den argaste despotism, der endast egenviljan gjorde sig gällande. Man beröfvade på sådant sätt menniskan sjelfva möjligheten att komma till sann mensklighet. Dat vore ett gruodförderfligt fel att fråga hvad lifvet gålve i stället för att fråga hvad lifvet fordrade, hvad vi borde göra för att vinna segerkransen. Den, som ville hvila i förtid, förlorade lönen.
Talaren återgick nu till sin första tanke, att skolan vore den plats, der vårt hopp om framtiden vore beläget. Det vore der man i hoppet ägde en framtid, som skulle blifva bättre än vi af bristande förmåga eller bristande vilja kunnat skapa den. Väl oss, om vi då åtminstone förstått att älska denna skola, oftra oss för den och vårda den väl samt derigenom tjenat denna goda sak! Det hade varit Sveriges ära och skulle med Guds hjelp så förbli, att det hyllat sig troget om sina bildningeanstalter, det enda sättet för fosterlandet att vidare utgöra en stor makt. Bevis hade ej brustit på hvarken kärlek eller offervillighet för våra skolor vare sig från representationens sida eller de enskilda kretsarne, som hade att deltaga i bördorna; och äfven från detta samhälle hade så skett.
Talaren vände sig derpå till examensvittnenva, dervid yttrände att det vore dyrbart för eforalstyrelsen att äga sådana män i sin närmaste omgifning och att kunna genom kallelsen till detta värf säga till dem, att de syntes henne vara de rätte bildningens målsmän inom samhället att vårda och älska skolan. Detta vore en lättnad för läroverksstyrelsen, som närmast hade sig detta dyra kall anförtrodt. Då ginge skolan framåt, när hvar och en betraktade skolans sak som sin egen samt ej endast litade på att andra skulle utföra det. Han tackade vittnena för att de bavistat och deltagit i denna slutpröfuing och hemförlofningsfest, hvilket bevisade deras intresse för uogdomen. Han hade nu till dem en bön att framställa, nämligen att deras intresse ej måtte svalna, utan att de alltid måtte lifligt omfatta skolans sak.
Barnens föräldrar och målsmän uppmanades att med kärlek och förtroende sluta sig till rektorn och lärarne. Det låge ofantlig vigt på att hem och skola samverkade; då kunde något stort åstadkommas. Om hvar för sig åtskildt arbetade, vore det svårt, ja omöjligt, att väl vårda dessa dyrbara plantor och föra dem fram till deras bestämmelse. Låten menniskovärdet äfven inom barnaåldern komma till sin rätt. Visad aktning frammanar hederskävsla och medvetar de om eget ansvar. Men lydnaden finge ej vika bort från barnen; endast ett måttfullt njutande af glädjen finge äga rum. Intet i verlden finge förmå barnens vårdare glömma, att all natur dock skulle begränsas af andens måttbestämdhet. Hvad vore det för föräldrar, som däte den egna viljan hos barnen vara gällande; det vore bevis på klemighet, på föga kärlek, Det hade sagts, att då först skule ett lyckligt förhållande äga rum, då allt tvång upphörde och all lagbundenhet försvanne. Man hade sagt, att kyskhet och renhet i seder pu blott vore en saga. Talaren varnade för sådana olycksprofeters utsago. Han vädjade till befolkningen på denna ö, som genom Guds skickelse blifvit hans ö, att kasta bort all klemighet och svaghet samt ej spara på sanningens vapen, äfven om de beto aldrig så skarpt.
Skolans rektor och lärare hade i sanning fylt sina platser på ett sätt, förtjent af det uppriktigaste och aktningsfullaste erkännande. Mycket hade ej under året varit att anmäla till eforus, men just detta vore det bästa beviset på att allt skötts så som det bort skötas, I det tysta skedde det stora bildningsarbetet; plantorna hade vårdats, ansats, rensats, vattnats samt skötts med huldhet och kärlek för hvarje dag; en dylik vård kunde endast befor.lra plantornas växt. Talaren kände ett särskildt behot att till rektor uttala sin synnerliga tacksamhet och högaktning för det omsorgsfulla sätt han i tvänne år, under hvilka han egnat sina krafter åt denna uppfostringsaustalt, styrt läroverket utan att hatva haft det stöd som en personligen närvarande eforus kunde gi\’va,. Hans ärade föregåvgare var vid rektor Sprinchorns hitkomst redan åldrig med brutna krafter, och talaren sjelf hade af verksamhet på andra håll hindrats att så deltaga i skolans vård som ban önskat.
Så mycket mera hade det -gladt och hugnat talaren att fiana med hvilket djuptallvar och jämn kärleksfullhet hr rektorn egnat sig åt läroverket. De öfrige lärarne, som medverkat hvar och en på sin plats, voro äfven värda lifligt erkännande för den osparda möda, hvarmed de skött sitt kall. De fiuge nu njuta den vederqvickelse, som de efter sitt trägna arbete så väl behöfde, Under deras ferietid hade naturen sin arbetstid, hvadav de nu kunde finna en ljuflig hvila i att följa naturens verksamhet, ty en lärare vore ej sysslolös. Välkomne åter till vårt gemensamma stora och höga värft
Talaren bragte nu ungdomen för första gången ett helsningsord. Han och ungdomen måste blifva goda vänner; detta kunde ej slå fel, Under hans grånande hufvud klappade ett nogdomligt bjerta. Do skulle förvisso ej vilja genom felsteg och försummelser bedröfva hans sinne, som fullt af hopp komme mot dem för att tjena dem. Genom att i kärlek och förtroende möta hvarandra utvecklades allra bäst krafterna. Han åstundade att med denna lärjungekrets kunna uträtta något genom det arbete i samfäld sak, der han helt visst ej skulle spara sig och jämväl äskade de unges medverkan till fosteröns och dermed äfven hela fäderneslandets båtnad. Han erinrade sig att man i dag läst i en klass om det unga lejonet, som lofvade så mycket men höll så litet; Ej med munnen men i sina bjortan skulle de lofva honom att nu vara goda skolynglingar. De skulle då ej svika hans hopp att blifva ärlige, redlige, starke och friske svenske män. Måtte de alltid hålla högt Gotlands minnen och fosterlandets traditioner. Ödmjukhet och lydnad vore den bästa prydnad för ynglingen fosterlandet önskade hällre att deras graf myllades i förtid än att de visade olydnad och öfvermod. De skulle ej glömma, att trohet i det lilla vore den skönasteegenskap ho; hvarjemenniska. Kunskapen vore en makt, men utan kärlek vore kunskapens frukt ett tomt skal. Lärdom utan dygd vore falsk bildning. Blott en väg ledde till den sanna dygden och lyckan, och det vore gudsfruktan, som vore vishetens begynnelse. Hade de förstått detta, då skulle de också förstå att vinna den rätta glädjen, att äga i hjertat en evig vår. Då skulle de äfven på ett välsignelserikt sätt både för sig sjeliva och menskligheten i dess helbet taga del i kampen för en sann frihet, en sann jämlikhet och ett sant broderskap.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 Juni 1886
N:r 46.
