ägde rum i dag på f.m. under tillopp af ett mycket stort antal åhörare från skilda trakter af provinsen.
Examen, som fortgick från klockan 9 till 12,15, bevistades af skolans eforus, biskop v. Schéele och hepnes inspektor landshöfding Poignant samt styrelseledamöterna lektor Bergman, häradshöfding Valdepström och handlande Klingvall. Såsom examensvittnen varo inbjudna fruarna Poignant, v. Hohenhausen, Cronstedt, Schartau, Een, Lemke, Bergman, Hambreus, Valdeoström, Bolling, Klingvall, Ekman och Sjögren från Visby, F. Nyström från Slite och H; Broander från Ronehamn samt frökeu Hilda Ihre.
Elevernas arbeten i teckning, välskrifning och handaslöjd voro utstälda att bese samt togos i flitigt och välförtjent betraktande.
Sedan samtliga eleverna samlats i bönsalen, afsjöngos ett par sånger, hvarefter biskop v. Schéele höll ett längre, formfulländadt med spänd uppmärksamhet åhöråt afslutningstal, af hvilket här endast en sammanträngd redogörelse kan lemnas.
Denna dag utgjorde för talaren en högtidsdag samt för visso äfven för barnen och de äldre. Han var fullt öfvertygad att denna bildningsanstalt var en af de yppersta i vårt land såväl genom den erfarenhet om skolans verksamhet han haft förut som genom den nu afslutade examen, hvarunder eleverna visat begåfning och kunskaper samt lärarne dugande arbete och nit, hvarjämte en god ledande ande genomgått det hela. I tio år hadeskolan nu verkat. Denna tid kunde synas såsom föga lång, men såsom de första åren i skolans lif vägde de tungt. Under denna tid hade skolan satt prägeln på sin verksamhet, angifvt sin plan och faststält grundsatsen för sin utveckling. Hvilka grunder utgick man från vid bildande af högre flickskolor? Jo, från menniskovärdets uppskattnivg oeh erkännande af arbetets värde. Allt hade sina faror med sig, så visserligen äfven dessa bildningsanstalter. Den skilnad mellan mannens och qvinnans uppgift, som Gud grundat, finge ej upprifvas, Man kunde frukta att skjuta miste om det rätta målet, om dessa skulle i allt blifva lika med de manliga skolorna. Den manliga ungdomen bildades närmast för en högre samfundsuppgift, till medborgare. Man måste här akta sig för att släppa blicken från hemmet, den plats der qvinnan skördade sinva bästa lagrar. Det gälde derför att alltjämt hafva stadigt sigte på målet. Talaren vore glad att kunna yttra att i detta afseende intet förbiseende ägt rum i denna flickskola, Och i samma mån hade också skolan gått framåt. Man måste ställa skolan så, att på samma gång den qvinliga uppgiften fasthölles den allmänt menskliga förenades dermed. Qvinnans be-stämmelse vore i regel hemmet. Men man borde derför ej släppa ur sigte att det mindretal, som ej finge eget hem, bereddes möjlighet att skaffa sig en sjelfständig existens, så att det E stäldes i beroende af andra. Talaren trodde, att qvinnan mycket väl kunde sjelf försörja sig och bilda åt sig en annan uppgift än hemmets att fylla. Det vore derför godt att hafva dessa bildningsanstalter för den qvinliga ungdomen. Dessa anstalter hade i allmänhet att gifva en större lyftning, en vidgad synkrets och ett större sammanhang i vetande. Var fullt förvissad, att qvinnans egendomliga storhet, trohet i det lilla, skulle befordras genom dessa anstalter, så att qvinnan lärde sig inse, att mycket af det, som ansåges stort, i sjelfva verket vore så litet samt att mycket af det lilla vore oändligen stort. Qvinnans rika bestämmelse vore henne gifven i att verka i det tysta. Det vore ett fel om dessa skolor för mycket riktade blicken på kunskapernas omfång, som borde vara begränsadt; deremot borde såsom en hufvudsak framstå att sammangjuta de ivhämtade kunskaperna. Man borde efter dessa grunder utveckla anstalten, så kunde man hoppas, att de i skolan inhämtade kunskaperna skulle med bevarande af qvinonans egendomliga höghet komma att vara en motvigt mot ett för starkt utveckladt känslolif.
Styrelsen tackade talaren för trogen, oegennyttig och insigtsfull vård om skolan. Det vore redan en rik ersättning för styrelsen att nu framför sig se denva blomstrande skara, som komme att blifva denna stads, ja denna ös ledande qvinliga krafter. Af fullt bjerta framförde talaren & fäderneslandets vägnar sin tacksamhet till föreståndarinnan och lärarepersonalen. Genom sitt nit och omtauke i vården om dessa unga bade de om sin hjässa virat en skön lager, som ej menniskor såge, men som Gud såg. Större konst funnes ej än att af menniskomateriel bilda menniskor. De ungas tacksamhet och kärlek skulle i rikt mått utgöra deras lön.
De unga frågade talaren, om de rätt behjertat de gåfvor, som skänktes dem i deuna skola.
Han ville säga dem en bemlighet: gåfvan förlorar sin höghet, om den ej mottages med tacksamhet. ”Talaren önskade lifligt att de måtte hafva i sigte såväl de jordiska gifvarne som den store himmelske gåfvogifvaren. Måtte nu en glad sommar beskäras Eder! Svärmen omkring såsom\’ glada barn egnar! Talaren ville varna för något, som i allmänhet utgjorde en brist hos vår uvgdom, nämligen att en alltför skarp gräns sattes mellan arbetet och hvilan, mellan lästerminerna och terierna. De borde ej göra sig skyldiga till detta förbiseende, ty då slappades intresset för skolans arbete. Med dessa önskningar förklarade eforus Jäsåret upplöst och he!sade de unga välkomna åter till skolan.
Sedan första versen af psalmen 33 sjungits, nedkallade biskopen i varma, ionerliga och vältaliga ord Herrens välsignelse öfver skolan. Följde så afsjunga. det af tredje versen af nämda psalm, hvarefter det hela var afslutadt.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 Juni 1886
N:r 45.
