Af Carl Schoug.
Till föga fromma och uppmutran för den stackars Kisse måste vi erkänna, att hans historia innehåller högst få och dertill ej särdeles vackra blad. Då vi uttala detta sorgliga förhållande, vilja vi ingalunda lägga sten på på börda genom att ställa oss på deras sida, som anse att orsaken härtill bör sökas hos katten sjelf och hans dåliga naturanlag. Nej, vi\’ja vi vara rättvisa och närmare tänka på huru det kan förhålla sig med den saken, så torde väl anledningen ytterst böra tillskrifvas menniskans uraktlåtenhet att ej hafva egnat katten, såsom hon gjort med hunden, så, med ett ord, med alla de djur hon upptagit i sin tjon nödig omvårdnad och uppfostran. För de flesta af våra läsare torde det nämligen ej vara obekant, att inga af de naturalster, vare sig växter eller djur, som menniskan en gång ryckt ur deras naturtillstånd och tagit i sin vård, kunna utan att ständigt eller fortfarande vara föremål för menniskans direkta omtanke ens trifvas än mindre vinna i förädling och utveckling. Då vi utgå från denna af erfarenheten; grundade sanning och återvända till historien om vår vän katten, så vore det ju en allt för ensidig åsigt att ställa honom såsom ett undantag från hvad som gäller om om våra öfriga husdjur. Katten är visserligen till sitt skaplynne mera skygg och ej så sällskaplig som t. ex. hunden, men icke bör han derför tillerkäunas mindre goda egenskaper eller anses vara denna sin svåre vedersakare i förståndsväg underlägsen. Måhända kunna vi just uti denna kattens skygghet och mindre SITeKa pen lefnadssätt till en del söka orsaken, hvarför han alltid fått stå tillbaka för bunden och i jämförelse med denne blifvit så styfmoderligt eller ock alls intet behandlad af menniskan. Att hans meritlista under sådana förhållanden icke kan blifva tilltalande, faller af sig sjelft. »Nöden har ingen lag», och så äfven här. Ofta lemnad åt sig sjelf i ett halfvildt tillstånd för att utom hus söka sin föda, sådan om någonsin föremål för menniskans välvilja och deltagande, utan i stället utsatt för förföljelser från alla sidor, är katten sålunda under omsorgen för sitt och de sinas uppehälle nödsakad att uppträda på ett sätt, som gör, att han kommit att stå inför menniskan i en mindre fördelaktig dager. Men månne icke också hunden under liknande förhållanden skulle komma att stå i on lika så ofördelaktig dager? Jo, i sanning! Och våga vi trotsa någon att kunna vederlägga detta påstående. Bevisa din katt välvilja och gif honom rättvisa, och ditt omdöme om honom skall utfalla helt annorlunda. TI stället för ett falskt, oläraktigt, tjufaktigt rofdjur, skall du i honom finna en tillgifven, läraktig, klok och lydig vän. Exempel på att katten på sitt sätt är i lika hög grad som hunden utrustad med dessa egenskaper torde icke vara främmande för dem, som ibland kattslägtet hafva sina favoriter.
Som ett ytterligare stöd för våra här uttalade åsigter taga vi oss friheten meddela följande, för hvars sanningsenlighet vi gå i full borgen.
En fröken W. i Visby, som är särdeles kär i djur, äger tvänne ljusgrå, mycket vackra, väl uppfostade och sin ömma beskyddarinna tillgifna katter, Maja och Pippen, af hvilka Maja i synnerhet visar sig å förståndets vägnar vara högst ovanligt begåfvad. Så hände en. gång, att en väninna till fröken V. kom till henne på besök, under det hon var borta.
Moja satt som vanligt vid sådana tillfällen troget på sin post på trappan, för att hålla vakt, tills matmodren kom igen. Då väninnan var inkommen i förstugan, fick hon 83, att nyckeln till fröken W:s rum var urtagen, hvarför hon började knacka » dörren, Maja började då genast morra och se mycket ond ut, liksom hade hon dermed velat ge tillkänna sin förnärmelse öfver den besökandes okunnighet att ej inse, det matmodren ej kunde vara hemma, då nyckeln ej satt i dörren. Efter fruktlösa knackningar i begrepp att återvända fick den besökande väninnan händelsevis se nyckeln till rummet hänga på en spik bakom förstugudörren. Hon beslöt då i stället att taga nyckeln och gå in och vänta; men Maja, som under hela tiden noga gifvit akt på alla hennes rörelser, började fräsa och morra än värre, och just som den besökande väninnan skulle sätta nyckeln i dörren, for Maja med ett häftigt språng upp på henne och klöste och ref sönder både handskar och händer, så att hon i förskräckelsen släpte nyckeln och måste begifva sig hals öfver hufvud ut.
I grangården till fröken W:s bostad fans för en tid sedan en hund, med hvilken Maja stod på synnerligen god fot; och sällan förgick någon dag utan att de båda vännerna gjorde hvarandra något besök. Vid ett tillfälle då Maja var ute på gården kom en främmande katt dit, som — om af respekt för Maja eller af annan anledning, låta vi vara osagdt helt hastigt tog sin reträtt ned genom en glugg i källaren. Maja sprang vid denna oförmodade syn genast öfver staketet in till sin vän hunden och började med honom ett ifrigt samtal. En stund efter kommo de båda vännerna spatserande helt långsamt samt styrde färden till källaregluggen. Här stannade de och började på nytt att öfverlägga. Inom kort var beslutet fattadt, Maja sprang hastigt ut på gatan och in genom en glugg på motsatta sidan af källaren, under det hunden stod stilla och uppmärksamt lyssnade. Plötsligt hördes ett häftigt buller och ut kommer den främmande katten rusande midt i gapet på hunden och med ba i hack och häl efter sig. Nu blef det ett riktigt »kattrakande» af, och hade säkerligen den främmande katten fått sätta lifvet till, om ej fröken W:s piga, hvilken ända från början åsett hela händelsen, sprungit fram och åtskiljt de stridande.
I egenskap af husets vaktare uppfyller Maja sina åligganden med lika mycken klokhet som vågonsin en hund, med ns af naturligtvis att hon ej så högljudt som denke kan ge till känna, då något är på färde. Då någon främmande person inkommer i fröken W:s yttre rum och ingen af husfolket för tillfället är närvarande, hoppar hon genast upp på en skänk invid dören och hindrar derifrån medels ett ilsket morrande och hväsande hvarje den främmandes försök att stiga fram i rummet. Skulle: det dröja allt för länge, innan någon af husfolket infinner sig, springer hon till köksdörren, dock utan att lemna den främmande ur sigte, och börjar der ett förfärligt jamande, hvarmed hon fortsätter, tills hon i vanliga fall vinner sitt mål.
I likhet med hunden hyser Maja äfven en afgjord ovilja icke blott mot tiggare och i allmänhet illa klädda personer, utan äfven mot många andra, hvilkas yttre företer något ovanligt. Således tillåter hon ej gerna hvem som helst att smeka sig eller att röra vid sin matmoders saker eller att ens matmodrens vän ner visa denna något slags vänskapstjenst eller förtrolighet. — Månne af afundsjuka? Det tro ej vi; snarare torde enligt vår åsigt anledningen härtill vara en yttring af det der »obestämda något», som menniskan så nedlåtande hos djuret behagat kalla instinkt (!) ett simpelt språkligt uttryck, hvarmed man på det mest lättsinniga sätt har trott sig kunna lösa ett af naturens största problem.
Att tacksamhetens dygd ej heller är främmande för katten, visar Maja i bokstaflig bemärkelse muntligen ; ty sällan underlåter hon att visa sin tacksamhet för någon erhållen ynnest af sin matmoder eller någon annan, med hvilken hon sympatiserar, genom att gifva dem en kyss på — mun. Så egendomligt det än kan förefalla, har man vid flere tillfällen gifvit akt på att, då Maja är vid godt lynne, hon äfven utdelar denna grace åt personer med fördelaktigt utseende, och emot hvilka hon i öfrigt ej har något att anmärka, endast för att, såsom det synes, dermed vilja betyga välbehag eller lägga sitt skönhetssinne i dagen.
Nu några ord om Pippen, Ehuru Pippen än i jämförelse med Majs denna vida underlägsen, så framstår han likväl såsom ett tillräckligt vittnesbörd för att katten, om hon ock af naturen ej är utrustad med några ovauligare anlag eller egenskaper, dock kan ställas lika högt som något af våra öfriga husdjur och såsom ofvanför är sagt, blifva en lika så klok och intagande familjfavorit som hunden, när hon, såsom förhållandet är med denne, erhåller en förnuftsenlig uppfostran och handledning. Då vi nu, hvad Pippen vidkommer, särskildt velat ånyo framhålla detta påståendet, så torde något vidlyftigare ordande om honom vara öfverflödigt, helst han ej är aunat än en vanlig »civiliserad» katt, d. v. s. en sådan, som \’hvarje katt skulle kunna: blifva. Men för att icke helt och hållet negligera honom, vilja vi dock omtala, att han kan boppa öfver käpp och göra andra liknande små konststycken, samt att han, som vanligen har sitt tillbåll i öfra våningen, der fröken W:s bror har sitt arbetsrum, alltid går ned och genom att stryka sig emot fröken eller pigan underrättar om, då någon främmande person kommit dit upp på besök.
Tillägga vi nu slutligen, att Maja och Pippen aldrig göra sig skyldiga till någon tjufaktighet eller falskhet, utan äro sitt husfolk tillgifna och trogna samt visa sig mycket känsörbibde tillrättavisning, kunna vi endast, med förbi&ående af alla reflexioner öfver de här anförda dragen af intelligens hos fröken W:s båda gunstlingar, framställa dessa egenskaper såsom talande och verkliga stöd för vår upprepade gånger uttalade årigt, att katteu gör sig förtjent af ett långt bättre behandlingssätt från menniskans sida, och att dess själsförmögenheter endast behöfva att af henne uppodlas, för att hon skall blifva en kär och roande medlem i hvarje trefvet hem.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.