dryftades igår under fyra timmar af Visby arbetareförening, hvars utlåtande i ämnet infordrats af tredje svenska allmänna arbetaremötets komité. Sammanträdet, hvars förhandlingar leddes af smedsmästare Sandberg, var ovanligt talrikt besökt eller af närmare femtio personer. Öfverläggningen inleddes med ett längre anförande af stadens riksdagsman
kronofogde Bokström, som ville begagna sig af tillfället att uttala sin mening i den brännande frågan om lämpligheten eller olämpligheten af lifsmedelstullar. Han försäkrade att han ej hade några förmätna taukar att vilja utöfva något afgörande inflytande på föreningens beslut, men han kände ett behof af att såsomi ledamot af föreningen och såsom samhällets målsman i riksdagens andra kammare få yttra sig i frågan, hvartill ytterligare en omständighet bidroge nämligen den adress han sistl. år mottog från stadens fabriks- och handtverksförening, i hvilken adress hau anmodades vid riksdagen verka för skyddstullars införande. Sin plikt likmätigt hade hade han framburit denna adress i riksdagens andra kammare, hvars protokoll också derom vittnade. Det hade dock ej varit honom möjligt med den uppfattning han hyste i frågan att tillmötesgå den i adressen uttalade önskan. Det yttrande han nu ginge att afgifva ville han skulle anses såsom ett svar på adressen.
Det vore ej obekant att fordomtima på sina ställen i vårt land folket måst åtnöja sig med barkbröd. I kyrkorna och af innersta hjertan uppsändes böner att vi måtte förskonas från hungersnöd och dyr tid, hvilket dock ej så sällan inträffat. Nu hade visserligen förändrade tider inträdt. Barkbröd hade väl ej här måst tillgripas, men ej sällan i nordliga delar af vårt land, hvaraf dock ingen fläck varit förskonad från nöd och hunger. En ej obetydlig del trodde att nöd och hunger kunde förändras med dyr tid, hvilket visserligen ej uttrycktes i kyrkoböner men i mötesresolutioner. Denna åsigt hade visserligen ej djupt nedträngt bland folket men den hade tagits om hand af ett mäktigt politiskt parti, som synnerligast genom allianser från städerna sökte vinna målet. Landtmannen klagade att man missbjöde honom på hans varor och att, om det så fortfore, landtbruket skulle gå under och dess ruin varda öfriga näringars och finansers graf; botemedlet härför vore tull. Huru stor tillit de än satte på detta botemedel, funnes dock en betydande fraktion, som vågade tvifla på detta medel, och deribland var talaren en. Att jordbruket i Sverige nu hade en svår kris att genomgå, ville talaren ej förneka, men denza kris vore ej säregen för jordbruket utan äfven handel, sjöfart och handtverksindustrien drabbades nu deraf. Hvilken näring som mest lede kunde talaren ej afgöra men trodde dock att sjöfarten vore den mest lidande. Tullvännerna hade åberopat tyska rikets mäktige och genialiske kansler. Bismarck, som behöfde mycket pengar för militärutgifter, hade framkastat satsen: >Har bonden pengar, har hela verlden pengar», hvilket dock vore en sanning med modifikation. Lifsmedlen vore för arbetaren detsamma som stenkol för maskinen, På stenkol hade man ej ifrågasatt att sätta tull, men på lifsmedlen tvekade man ej att åsätta tull. Det vore en klivgande fras att tala om skydd för jordbruket, men talaren hemstälde om det ej borde öfversättas med skydd på andras bekostnad åt jordbrukare, som betalat för mycket för sin jord på låata pengar. Produkterna i den europeiska marknaden hade blifvit billigare genom varors tillströmmande från andra håll, detta vore helt naturligt. Att debet och kredit ej ginge ihop för jordbrukare, beklagade talaren men bestrede att den förlust, de lidit på grund af misskalkylering. skulle ersättas genom att med konstlade medel uppehålla deras för högt betalda jord. Då kunde arbetarne lika väl komma och anhålla att få sina affirer reglerade. Man skulle föröfrigt ej inbilla sig att jordbruket räddades med dessa medel. Att få hypoteksräntan neddrifven vore önskvärdt.
Men sade man, hvad gjorde några kronors tull på spanmål och fläsk, då prisen på lifsförnödenheterna derigenom ej fördyrades. Mea det senare vore nog ej förhållandet. Så till dömes vore hvetet i England jämt så mycket billigare än i Frankrike som den franska tullsatsen utgjorde. Vore det så att tullen verkligen fördyrade varan, kuude man genom att räkna efter finna hvad det nöjet sknile kosta. Enligt generaldirektör Alméns uträkning, grunadad på utspisningen åt sjömän och soldater som vid allmänna inrättningar, skulle en familj (med trebarn) genom den föreslagna tullen drabbas af en ökad årlig beskattning af 36 kronor. Man hade varit ense om att orättvisare och obilligare skatter än kapitationsskatter ej funnits, hvarför också betydlig nedsättning i dessa beviljats. Men hvad vore denna nedsättning värd, om riksdagen några år derefter svingade upp beskattningen fören familj till 30—40 kronor. För hela landet utgjorde denna extra beskattning 38 millioner kronor, ungefär hälften af hela beskattnaingen till staten. Man komme väl och sade, att dessa beräkningar vore för höga. Nåväl, man kunde då pruta af, det hade man råd till, summan vorde hög nog ändå. Skyddstullvännerna sade, att man gjorde för mycket väsen af spanmålstullen, och föreslogo en nedsättning af den till 15 millioner kronor uppgående skatten på kaffe, socker och oljor. Hvad vore dock denna summa mot de 36 millionorna! Vid samtal med tullvänner, på hvilka talaren satte stort värde, hade de medgifvit, att frihandlarnes skäl i princip voro riktiga,\’och att de, tullvännerna, ej trodde, att den föreslagna skatten skulle hjejpa, men jordbruket hade lidit så länge, att något måste göras; vore ej tullen bra, finge man taga bort den. Talaren hunde ej gälla ett sådant resonnemang. Om en sjuk person, som förgätves anlitat läkare, tillgrepa hästeller sympatikurer, kunde detta förklaras, men riksförsamlingen finge ej handla så i afseende på en af hörnstenarne af vår beskattning. Med sockerindustrien, i hvilken stora kapital voro nedlagda, hade man måst gå till väga med stör varsamhet; man hade än så länze måst släpa med sockertull. Talaren visste att hans åsigter i frågan vore stridande mot fleres, men han hade vunnit den efter ärligt arbete och han menade lika väl med arbetarne som trots någon. Han ville säga med en stor man: Här står jag, jag kan inte annat. Talaren framlemnade ett förslag till resolution i frågan.
fabrikör P. A. Hellgren: Den föregående talaren, efter hvilken det vore djerft uppträda, hade med stor skarpsinnighet och talang förfäktat sina åsigter, som framstälts med hans vanliga öppenhet, humanitet och fasthet, hvilket vore värdt allas högaktuing. Icke dess mindre vågade talaren dock hysa en motsatt mening. Hr B, hade valt ett iogåogsspråk ur frihandlarnes kodex, hvilket skulle trycka på känslosträngarne, nämligen talet om barkbrödet. Detta tal vore ej befogadt i denna sak, ty en sådan framställning verkade förvillande. Det vore en retorisk prydnad, ej annat. Den dyra tiden hade orsakats af brist å spanmål och samfärdsmedel; man finge ej bedöran saken nu efter sådana grunder, som existerade den tiden. Trodde ej att tull skulle hafva någon inverkan i detta afssende. Fuunes spanmäl, blefve det ej nöd; vore det brist på den, infunne sig nöd. Det nuvarande systemet uppmuntrade ej att odla säd, hvarför vårt land, afstängdt under krig, kunde varda utsatt för nöd. Jordbruket såsom mest lidande måste först skyddas, men talaren vore derför ej med om att jordbruksintresset ensidigt skulle ses till godo, enär alla våra näringar behöfde skyddas. Man måste bryta med hela det nuvarande systemet. Man hade sagt att Bismarck infört tullar endast för att få pengar till armén, men talaren vore lifligt öfvertygad att detta tullsystem vore lyckligast för Tyskland, hvarom ock alla ingångna underrättelser vittnade.
Trodde ej att alla frihandlare lika allvarligt som hr Bokström hade mening med sitt vackra tal att omhulda arbetarnc; man läte så lätt förleda sig att tro hvad man önskade. Det vore just dessa fribandlare, som lagt på svenska folket dessa stora finanstullar, såsom till dömes på ljusämne, behöfligt för den fattigaste. Moan frihandlaren sade som Polykarpus i »Kronofogdarne>: när jag dricker, är det rätt. Visste dock att hr Bokström gjort hvad han kunnat mot dessa tullar. Augående anledningen till jordbrukets betryck anförde man för höga egendomsvärden samt föresloge att stryka ned hälften af värdena. Detta vore bstänkligt och en vågsam operation, som snart måste göras om, och slutligen blefve då Sveriges jord intet värd. Saut vore att räntorna vore för höga. Man hade nu velat ställa så, att jordbrukarne skulle få låna på sina inventarier, (ja till och med på sina kläder som Sigurd skämtsamt yttrat), hvarigenom de sku\’le varda än mer skuldsatte. Liss Olof Larsson hade rätt betecknat ställningen med yttrandet, att de behöfde låna för att kunna betala hvad de lånat. En fördel af tullen vors att våra jordbrnkare finge förse landet med sin egen vara. Mången läte nu för tiden så gerna besticka sig af ordet fri. Opinioner bildas så lätt genom en vacker rubrik. Ea.stor man hade oc«<så yttrat, att vår tid vore öfvervägande stori rubriker. Tullen borde vara ett v2derlag för den likställighet i svenska marknaden som utländingen ågde. Tviflade på de af den föregånde talaren framlagda siffrorna, som kunde betecknas som fantasisiffror, betydligt tilltagna i växten. Det vore eu röfvareräkniog att jämföra dessa fantasisiffror med en faktisk siffra, såsom sockertullen. Denna senare tull hade opåtaldt fått existera. Sockerindustrien vores dessutom, obetydlig som den här vore, en för Sverige onaturlig näring. Talaren framhöll slutligen att vi borde taga exempel från rikare land såsom Tyskland, Frankrike, Ryssland och Amerika, hvilka alla infört tullar. Endast England, som ej vore sädesproducerande utan ett industriland, hade kunnat vara tullar förutan. Framlemnade ett förslag till resolution.
bankdirektör Kolmodin: Det ljöde nu att vårt lands jordbruk lede svårliga och härtill hade äfven vidfogats ropet att alla våra öfriga näringar Nida, ja hela det civiliserade Europas.
Med ett ord en kris ginge öfver alla näringar. Man började ropa på skydd. I vårtland började man helt anspråkslöst med garfverierna (hemlockslädret), men det gick ej. Men så framträdde ett mäktigt parti med spanmålstullar som lösen och fick medhåll af folk, som man ej hade väntat skulle ansluta sig till det. Ingen kunde undra på att landtbrukarne sjelfve ville ha tull. Kunde nu landtbruket hjelpas med tull? Så vidt talaren kunde finna blefva härigenom endast de nuvarande jordbrukarne Nope enär inom kort jordbruket åter skulle råka i samma ställning igen. I Frankrike hade man måst höja tullen för tredje gåugen; i Tyskland för andra gången, — Talaren var sjelf jordbrukare, när han blef fribandlare.
Tull fördyrade all industri, genom tull blefve hvarje arbetare dyrare för hvarje industri.
Staten, som nu hade åtta millioner i öfverskott, bshöfde dessutom ej inkomster. Öiverskott vållade misshushållning, ty då det vore godt om pengar, sloge man till, tills statsbrist inträdde. Beskattning på oundgängliga lif3förnödenheter vore en orättvisa, mer orättvia än kapitatationsafgifterna, enär den träffade det späda barnet och den stapplande åldringen.
Staten hade ej rätt beskatta den ene till fördel för den andre, Att tull fördyrade spanmålen, vore säkert. I Tysklands hamnar steg ökningen just med sjelfva tullbeloppet. Talaren ville ej slunga tillbaka mot protektionisterna deras tal om frihandlarnes tomma fraser m. m\’ utan helt enkelt säga, att han tyckte dem vara enfaldiga, äfven om de hade goda hufvuden, enär de voro fångna i en doktrin. Påståendet, »har modernäringen det bra, ha alla det bra» är just än sådan der sanning med modifikation. Arbetsamhet och spsrsamhet, alltid behöfliga, bättre metoder, nedsatta räntor och vidgade samfärdsmedel, se der botemedel mot jordbrukets betryckta ställning. Det vore talarens lifliga öfvertygelse att jordbruket genom sin inre oändliga lifskraft komm2 att bestå och ha en stor framtid. Ett välburget landtbrukarestånd vore ett lands välsignelse och märgen i folket, men detta stånd finge ej beskatta andra, ty då blefve det ej till välsignelse. Talaren uppdrog derpå en liflig skildring af tillståndet i de land, hvarifrån man sagt Svarige skulle hämta exempel, och kom till den slutsats att man borde bedja Gud bevara sig från att komma i ett dylikt tillstån I. — Angående talet om tullen på kaffa och socker anförde talaren avt dessa ej hörde till lifvets oundgängliga behof; att så åtminstone vore förhållandet med kaffat, derpå utgjorde talaren, som ej nyttjade detta, ett lefvaada bevis. Rörande det omnämda veaderlaget för u\’ländingen anfördes, att olyckan vore att varan levererades fritt ombord till dömes i Libau eller Stockholms brygga och så batalada köpmannen tullen, som sedan konsumenten finge i sista hand betala. — Krisar inträffade periodvis och öfvervunues. Nog finge vi mat af landtbruket, derom vore ingen fråga. — Talaren hade sin plikt likmätigt såsom medlem af arbetareföreningen nu uttalat sin åsigt för att ha ett fredadt samvete.
fabrikör Hellgren: Dat vora klart att talaren skulle varda fullständigt nedstruxen, då två bland Gotlands mest upplyste män, af hvilka den ene i riksdagen kunonat tysta munnen på högt framstående män, voro hans motståndare. Ej underligt derför att han blifvit illa åtgången. Dock vore en hel hop af hvad de anfört ej riktigt klart utan sofismer. Då man ej ville ha mer öfverskott i statskassan, hvarför ej bevilja nedsättning på skatterna, bevillningen. Mot den indirekta skatten kan man skydda sig, ej mot den direkta. Talaren vågade dock kunna betala två kronor mer på rågtuonan och i stället draga in på kaffet, då man vuane den fördelen att pengarne stannade i landet. Mot hr Kolmodins skildring af tillståndet i de stora tullstaterna anmärktes att detta ingalunda orsakats af tullarna; tillståndet skulle måhända varit värre, om frihandel rådt. Några andra exempel från dessa land än dem som anginge deras tullagstiftning hade talaren ej förordat. — Talet om att barn i vaggan skulle drabbas af tull vore ett onödigt krafruttryck; det beloppet skulle kanske uppgå till 25 öre, så deröivar borde man ej skrika. — Talaren hade läst uttalanden af framstående tullvänner, som ingalunda gillade frihandeln – i princip. Talaren kunde dock gerna medge, att dessa tu\’lar vore ett nödvändigt ondt, men då andra land bade dem, måste vi följa med.
arbetars K. P. Engström: Huru man äv vände det, finge arbetaren lida mest af dessa tullar. Dat vore ej uuderligt om arbetarne satte sig upp mot de styrande, då man ville fördyra brödet. Genom tullen finge arbetaren ej större inkomster, men väl högre utgifter, enär allt blefve dyrare. Talaren ville såsom medlem af den arbetande klassen yttra denna sin åsigt.
bankdirektör Kolmodin: Deu senaste talaren hade genom sin enkla framställning slagit hufvudet på spiken. — Tjugufemöringen för det späda barnet vore redan för mycket.
kronofogde Bokström tillbakavisade klandre: för de förmenta känslouttrycken såsom obefogadt. Talaren hade endast sagt att nöd och hunger förefunnits här och funnes ännu. Spaumålstnllen skulle varda en ytterligare tyngd. Trodde ej att man här borde indraga frågan om industritullar, som vore ett stort, långt och svårt kapitel. Erinrade om det faktum att vår tulltaxa ingalunda vore någon frihandelstaxa; den hade tillkommit genom kompromisser. D2 tullar, som förat fannits, hade fått sitta i orubbadt ba trot: frihandela, som önskat dem dit pepparn växte, — Talaren hade ej trott att de framlagda noggranna beräkningarne skulle vara värda benämningen röfvareräkningar. — Förädlingen af socker vore en fullt naturlig industri för vårt land, som dessutom i sockerbetoraa ägde ett råämne, — Talaren hade visat att geuom nedsättning af andra tullar och af bevillningen något motsvarande den kolossala summa spanmålstullen utgjorde ej kunde vinnas.
landtbrukare M. Larsson på Skäggs (som, ehuru ej medlem af föreningen, på hr Hellgren3 förslag tilläts yttra sig) anförde bland annat att barkbrödet först hotade oss, då vi nedgjort vårt jordbruk. Angående jordvärdet hyste talaren den tron, att det för närvarande vore noll, hvilket han sökte styrka med en del beräkningar. HEadast bygnaderna och skogen hade något värde. Den nyligan offentliggjorda tabellen ur de senaste femtio årens markegångstaxor, upptagande priset på en tanna råg och på ett dazsaverke, visade enligt talarens åsigt att arbetspriset höjdes efter hvart högt sädesprisår. — Efter en längre framställning i ämnet framhöll talaren såsom sin åsigt att man borde se till att alla vårt lands näringar skyddades.
fabrikör Hellgren: Dat vore vackra fraser att tala om fördyrandet af brödet för arbetare, som nog finge släppa till både ris och rygg. Det billigaste kuade bli för dyrt, om man hade intet att köpa för. Det vore sant att vår tulltaxa vore en kompromisstaxa, hvari det svenska arbetet fått draga det kortaste strået; taxans skyddsvänlighet hade gått i rasande riktning.
kronofogda Bokström: Meningen hade varit en nedsättning af jordens taxeringsvärde, Trodde ej på påståendet att jorden fiages till skänks och att spanmål ej skulle komma att odlas. Köpeskillingen reglerade de olika klimatiska förhållandena på så sätt, att till dömes ett jordbruk i Dalarne kunde genom lägre inköpssumma .äfla med ett jordbruk i Skåne samt Sveriges jordbruk med Frankrikes, Tabellen ur markegåongtaxorna hade för talaren varit synnerligen nedslående, enär ökningen i arbetspriset ingalunda stått i något skäligt förhållande till ökningen i sädespriset; under aderton år hade arbetspriset varit oförändradt, trots stegriogen af sädespriset.
urmakare Broberg trodde att tull mycket litet skulle hjelpa jordbruket. Nog skulle tull hjelpa stora exportörer, som med glädje skulle stryka in slantarae, men ej de mindre jordbrukarne och ingalunda arbetarne.
fabrikör Hellman: Högst nödvändigt att modernäringen borde skyddas, då äfven andra näringar följdriktigt böra fåskydd. Svälttullar vore ett tomt slagord. En familj kunde gerna underkasta sig låt vara såsom sagts 30 till 40 kronors ökning i utgifter för spanmålstullen, enär man då kunde ha utsigt att få minst dubbelt så stora inkomster. Åtminstone torde tullen göra så mycket, att jordbruket ej sjönke djupare än det redana sjunkit.
styckjunkare, skomakaren Alfvegren: Jordbruket vore nog i betryck, eburu det ej vore så farligt som det sades. I en socken, som talaren besökt, stode alla sig bra, de hade på de senaste trettio åren bygt ny kyrka och nya skolhus samt hade en sparbank med 32 tusen kronor. Tillståndet i omkringliggande socknar hade ej häller varit så farligt. Spanmålstullar, hvaraf en ooh annan nog kunde tjena, vore en orättvis beskattning för arbetarne.
trädgårdsmästare May: Ej en tredjedel af landets befolkning kunde få nytta af denna tull; de öfriga två tredjedelarne skulle således bidraga till de förres bjetp. Det vore orättvist. Betrycket vore nog öfvergående; kriser hade förr inträffat och gått tillbaka. Det vore underligt om Visby arbetareförening i motsats till hela landets arbetareföreningar skulle förklara sig gilla lifsmedelstullar.
fotograf Lagergren var i sig sjelf frihandelsvänlig, men hade ändrat åsigt, då andra makter stängt sina hamnar för oss; vi måste derför göra detsamma. Tullskydd vore nog annars en olägenhet och hämmade mången industri. — Dagsverksprisen reglerades ej af spanmålsprisen.
fabrikör Hellgren: Lyckligt vore om det vore så bra som hr Alfvegrens blomstermålniogar utvisade. Ansåg att det vore hedrande för Visby arbetareförening att i denna fråga intaga en sjelfständig och som talaren trodde en fosterländsk ställning.
mösskräddare Johansson uttalade sig mot införandet at sädestullar.
Öfverläggningen förklarades nu slutad och man skred till omröstning om de af hrr Hellgren och Bokström väckta förslagen till resolution.
Hr Hellgrens förslag lydde sålunda: Då föreningen anser, att landets industri nödvändigt tarfvar skydd, om den skall kunna bestå i täflan mot utlandet, ansluter föreningen sig till skyddsrörelsen.
Den af hr Bokström föreslagna resolutionen, som af föreningen antogs med 16 röster mot 5, som röstade för Hellgrenska förslaget, var af följande lydelse: Då spanmålstullar, om ock för ett mindretal jordbrukare i vissa delar af vårt land iakomstbringande, likväl i det stora hela mera skada än gagna såväl idkare af jordbruk som utvecklingen af jordbruksnäringea, då spanmålstullar vidare, såsom oundvikligen fördyranden produktionskostnaderna, måste utöfva menligt inflytande på näringslifvet i öfrigt och då slutligen spanmålstullarne såsom konsumtionsskatt på de oundgängligaste af alla lifsmedel, sjelfva brödfödan, äro mer än någon annan beskattning orättvisa och obilliga, så är föreningen rör sin del förhindrad att biträda något utlåtande om att vårt land bör med en slik beskattning lyckliggöras.
Gotlands Allehanda
Måndagen 3 Januari 1887
N:r 1.