Den kyrkskrifna folkmängden

i Visby uppgår vid årsskiftet till 6,737 personer, hvilket antal med 71 öfverstiger den vid 1886 års ingång befiatliga folkmängden. , Under året hafva 46 (mot 40 år 1885) äktenskap ingåtts i staden.
Norra landsförsamlingens invånarantal har under året ökats med 7 och utgör nu 149, Ett äkteoskap har inom församlingen ingåtts.
I södra landsförsamlingen har folkmängden ökats med 2 och uppgår nu till 82.
Intet äktenskap har der ingåtts under året.
Visby stadsförsamling:

Gotlands Allehanda
Måndagen 3 Januari 1887
N:r 1.

Frågan om spanmålstullar

dryftades igår under fyra timmar af Visby arbetareförening, hvars utlåtande i ämnet infordrats af tredje svenska allmänna arbetaremötets komité. Sammanträdet, hvars förhandlingar leddes af smedsmästare Sandberg, var ovanligt talrikt besökt eller af närmare femtio personer. Öfverläggningen inleddes med ett längre anförande af stadens riksdagsman
kronofogde Bokström, som ville begagna sig af tillfället att uttala sin mening i den brännande frågan om lämpligheten eller olämpligheten af lifsmedelstullar. Han försäkrade att han ej hade några förmätna taukar att vilja utöfva något afgörande inflytande på föreningens beslut, men han kände ett behof af att såsomi ledamot af föreningen och såsom samhällets målsman i riksdagens andra kammare få yttra sig i frågan, hvartill ytterligare en omständighet bidroge nämligen den adress han sistl. år mottog från stadens fabriks- och handtverksförening, i hvilken adress hau anmodades vid riksdagen verka för skyddstullars införande. Sin plikt likmätigt hade hade han framburit denna adress i riksdagens andra kammare, hvars protokoll också derom vittnade. Det hade dock ej varit honom möjligt med den uppfattning han hyste i frågan att tillmötesgå den i adressen uttalade önskan. Det yttrande han nu ginge att afgifva ville han skulle anses såsom ett svar på adressen.
Det vore ej obekant att fordomtima på sina ställen i vårt land folket måst åtnöja sig med barkbröd. I kyrkorna och af innersta hjertan uppsändes böner att vi måtte förskonas från hungersnöd och dyr tid, hvilket dock ej så sällan inträffat. Nu hade visserligen förändrade tider inträdt. Barkbröd hade väl ej här måst tillgripas, men ej sällan i nordliga delar af vårt land, hvaraf dock ingen fläck varit förskonad från nöd och hunger. En ej obetydlig del trodde att nöd och hunger kunde förändras med dyr tid, hvilket visserligen ej uttrycktes i kyrkoböner men i mötesresolutioner. Denna åsigt hade visserligen ej djupt nedträngt bland folket men den hade tagits om hand af ett mäktigt politiskt parti, som synnerligast genom allianser från städerna sökte vinna målet. Landtmannen klagade att man missbjöde honom på hans varor och att, om det så fortfore, landtbruket skulle gå under och dess ruin varda öfriga näringars och finansers graf; botemedlet härför vore tull. Huru stor tillit de än satte på detta botemedel, funnes dock en betydande fraktion, som vågade tvifla på detta medel, och deribland var talaren en. Att jordbruket i Sverige nu hade en svår kris att genomgå, ville talaren ej förneka, men denza kris vore ej säregen för jordbruket utan äfven handel, sjöfart och handtverksindustrien drabbades nu deraf. Hvilken näring som mest lede kunde talaren ej afgöra men trodde dock att sjöfarten vore den mest lidande. Tullvännerna hade åberopat tyska rikets mäktige och genialiske kansler. Bismarck, som behöfde mycket pengar för militärutgifter, hade framkastat satsen: >Har bonden pengar, har hela verlden pengar», hvilket dock vore en sanning med modifikation. Lifsmedlen vore för arbetaren detsamma som stenkol för maskinen, På stenkol hade man ej ifrågasatt att sätta tull, men på lifsmedlen tvekade man ej att åsätta tull. Det vore en klivgande fras att tala om skydd för jordbruket, men talaren hemstälde om det ej borde öfversättas med skydd på andras bekostnad åt jordbrukare, som betalat för mycket för sin jord på låata pengar. Produkterna i den europeiska marknaden hade blifvit billigare genom varors tillströmmande från andra håll, detta vore helt naturligt. Att debet och kredit ej ginge ihop för jordbrukare, beklagade talaren men bestrede att den förlust, de lidit på grund af misskalkylering. skulle ersättas genom att med konstlade medel uppehålla deras för högt betalda jord. Då kunde arbetarne lika väl komma och anhålla att få sina affirer reglerade. Man skulle föröfrigt ej inbilla sig att jordbruket räddades med dessa medel. Att få hypoteksräntan neddrifven vore önskvärdt.
Men sade man, hvad gjorde några kronors tull på spanmål och fläsk, då prisen på lifsförnödenheterna derigenom ej fördyrades. Mea det senare vore nog ej förhållandet. Så till dömes vore hvetet i England jämt så mycket billigare än i Frankrike som den franska tullsatsen utgjorde. Vore det så att tullen verkligen fördyrade varan, kuude man genom att räkna efter finna hvad det nöjet sknile kosta. Enligt generaldirektör Alméns uträkning, grunadad på utspisningen åt sjömän och soldater som vid allmänna inrättningar, skulle en familj (med trebarn) genom den föreslagna tullen drabbas af en ökad årlig beskattning af 36 kronor. Man hade varit ense om att orättvisare och obilligare skatter än kapitationsskatter ej funnits, hvarför också betydlig nedsättning i dessa beviljats. Men hvad vore denna nedsättning värd, om riksdagen några år derefter svingade upp beskattningen fören familj till 30—40 kronor. För hela landet utgjorde denna extra beskattning 38 millioner kronor, ungefär hälften af hela beskattnaingen till staten. Man komme väl och sade, att dessa beräkningar vore för höga. Nåväl, man kunde då pruta af, det hade man råd till, summan vorde hög nog ändå. Skyddstullvännerna sade, att man gjorde för mycket väsen af spanmålstullen, och föreslogo en nedsättning af den till 15 millioner kronor uppgående skatten på kaffe, socker och oljor. Hvad vore dock denna summa mot de 36 millionorna! Vid samtal med tullvänner, på hvilka talaren satte stort värde, hade de medgifvit, att frihandlarnes skäl i princip voro riktiga,\’och att de, tullvännerna, ej trodde, att den föreslagna skatten skulle hjejpa, men jordbruket hade lidit så länge, att något måste göras; vore ej tullen bra, finge man taga bort den. Talaren hunde ej gälla ett sådant resonnemang. Om en sjuk person, som förgätves anlitat läkare, tillgrepa hästeller sympatikurer, kunde detta förklaras, men riksförsamlingen finge ej handla så i afseende på en af hörnstenarne af vår beskattning. Med sockerindustrien, i hvilken stora kapital voro nedlagda, hade man måst gå till väga med stör varsamhet; man hade än så länze måst släpa med sockertull. Talaren visste att hans åsigter i frågan vore stridande mot fleres, men han hade vunnit den efter ärligt arbete och han menade lika väl med arbetarne som trots någon. Han ville säga med en stor man: Här står jag, jag kan inte annat. Talaren framlemnade ett förslag till resolution i frågan.
fabrikör P. A. Hellgren: Den föregående talaren, efter hvilken det vore djerft uppträda, hade med stor skarpsinnighet och talang förfäktat sina åsigter, som framstälts med hans vanliga öppenhet, humanitet och fasthet, hvilket vore värdt allas högaktuing. Icke dess mindre vågade talaren dock hysa en motsatt mening. Hr B, hade valt ett iogåogsspråk ur frihandlarnes kodex, hvilket skulle trycka på känslosträngarne, nämligen talet om barkbrödet. Detta tal vore ej befogadt i denna sak, ty en sådan framställning verkade förvillande. Det vore en retorisk prydnad, ej annat. Den dyra tiden hade orsakats af brist å spanmål och samfärdsmedel; man finge ej bedöran saken nu efter sådana grunder, som existerade den tiden. Trodde ej att tull skulle hafva någon inverkan i detta afssende. Fuunes spanmäl, blefve det ej nöd; vore det brist på den, infunne sig nöd. Det nuvarande systemet uppmuntrade ej att odla säd, hvarför vårt land, afstängdt under krig, kunde varda utsatt för nöd. Jordbruket såsom mest lidande måste först skyddas, men talaren vore derför ej med om att jordbruksintresset ensidigt skulle ses till godo, enär alla våra näringar behöfde skyddas. Man måste bryta med hela det nuvarande systemet. Man hade sagt att Bismarck infört tullar endast för att få pengar till armén, men talaren vore lifligt öfvertygad att detta tullsystem vore lyckligast för Tyskland, hvarom ock alla ingångna underrättelser vittnade.
Trodde ej att alla frihandlare lika allvarligt som hr Bokström hade mening med sitt vackra tal att omhulda arbetarnc; man läte så lätt förleda sig att tro hvad man önskade. Det vore just dessa fribandlare, som lagt på svenska folket dessa stora finanstullar, såsom till dömes på ljusämne, behöfligt för den fattigaste. Moan frihandlaren sade som Polykarpus i »Kronofogdarne>: när jag dricker, är det rätt. Visste dock att hr Bokström gjort hvad han kunnat mot dessa tullar. Augående anledningen till jordbrukets betryck anförde man för höga egendomsvärden samt föresloge att stryka ned hälften af värdena. Detta vore bstänkligt och en vågsam operation, som snart måste göras om, och slutligen blefve då Sveriges jord intet värd. Saut vore att räntorna vore för höga. Man hade nu velat ställa så, att jordbrukarne skulle få låna på sina inventarier, (ja till och med på sina kläder som Sigurd skämtsamt yttrat), hvarigenom de sku\’le varda än mer skuldsatte. Liss Olof Larsson hade rätt betecknat ställningen med yttrandet, att de behöfde låna för att kunna betala hvad de lånat. En fördel af tullen vors att våra jordbrnkare finge förse landet med sin egen vara. Mången läte nu för tiden så gerna besticka sig af ordet fri. Opinioner bildas så lätt genom en vacker rubrik. Ea.stor man hade oc«<så yttrat, att vår tid vore öfvervägande stori rubriker. Tullen borde vara ett v2derlag för den likställighet i svenska marknaden som utländingen ågde. Tviflade på de af den föregånde talaren framlagda siffrorna, som kunde betecknas som fantasisiffror, betydligt tilltagna i växten. Det vore eu röfvareräkniog att jämföra dessa fantasisiffror med en faktisk siffra, såsom sockertullen. Denna senare tull hade opåtaldt fått existera. Sockerindustrien vores dessutom, obetydlig som den här vore, en för Sverige onaturlig näring. Talaren framhöll slutligen att vi borde taga exempel från rikare land såsom Tyskland, Frankrike, Ryssland och Amerika, hvilka alla infört tullar. Endast England, som ej vore sädesproducerande utan ett industriland, hade kunnat vara tullar förutan. Framlemnade ett förslag till resolution.
bankdirektör Kolmodin: Det ljöde nu att vårt lands jordbruk lede svårliga och härtill hade äfven vidfogats ropet att alla våra öfriga näringar Nida, ja hela det civiliserade Europas.
Med ett ord en kris ginge öfver alla näringar. Man började ropa på skydd. I vårtland började man helt anspråkslöst med garfverierna (hemlockslädret), men det gick ej. Men så framträdde ett mäktigt parti med spanmålstullar som lösen och fick medhåll af folk, som man ej hade väntat skulle ansluta sig till det. Ingen kunde undra på att landtbrukarne sjelfve ville ha tull. Kunde nu landtbruket hjelpas med tull? Så vidt talaren kunde finna blefva härigenom endast de nuvarande jordbrukarne Nope enär inom kort jordbruket åter skulle råka i samma ställning igen. I Frankrike hade man måst höja tullen för tredje gåugen; i Tyskland för andra gången, — Talaren var sjelf jordbrukare, när han blef fribandlare.
Tull fördyrade all industri, genom tull blefve hvarje arbetare dyrare för hvarje industri.
Staten, som nu hade åtta millioner i öfverskott, bshöfde dessutom ej inkomster. Öiverskott vållade misshushållning, ty då det vore godt om pengar, sloge man till, tills statsbrist inträdde. Beskattning på oundgängliga lif3förnödenheter vore en orättvisa, mer orättvia än kapitatationsafgifterna, enär den träffade det späda barnet och den stapplande åldringen.
Staten hade ej rätt beskatta den ene till fördel för den andre, Att tull fördyrade spanmålen, vore säkert. I Tysklands hamnar steg ökningen just med sjelfva tullbeloppet. Talaren ville ej slunga tillbaka mot protektionisterna deras tal om frihandlarnes tomma fraser m. m\’ utan helt enkelt säga, att han tyckte dem vara enfaldiga, äfven om de hade goda hufvuden, enär de voro fångna i en doktrin. Påståendet, »har modernäringen det bra, ha alla det bra» är just än sådan der sanning med modifikation. Arbetsamhet och spsrsamhet, alltid behöfliga, bättre metoder, nedsatta räntor och vidgade samfärdsmedel, se der botemedel mot jordbrukets betryckta ställning. Det vore talarens lifliga öfvertygelse att jordbruket genom sin inre oändliga lifskraft komm2 att bestå och ha en stor framtid. Ett välburget landtbrukarestånd vore ett lands välsignelse och märgen i folket, men detta stånd finge ej beskatta andra, ty då blefve det ej till välsignelse. Talaren uppdrog derpå en liflig skildring af tillståndet i de land, hvarifrån man sagt Svarige skulle hämta exempel, och kom till den slutsats att man borde bedja Gud bevara sig från att komma i ett dylikt tillstån I. — Angående talet om tullen på kaffa och socker anförde talaren avt dessa ej hörde till lifvets oundgängliga behof; att så åtminstone vore förhållandet med kaffat, derpå utgjorde talaren, som ej nyttjade detta, ett lefvaada bevis. Rörande det omnämda veaderlaget för u\’ländingen anfördes, att olyckan vore att varan levererades fritt ombord till dömes i Libau eller Stockholms brygga och så batalada köpmannen tullen, som sedan konsumenten finge i sista hand betala. — Krisar inträffade periodvis och öfvervunues. Nog finge vi mat af landtbruket, derom vore ingen fråga. — Talaren hade sin plikt likmätigt såsom medlem af arbetareföreningen nu uttalat sin åsigt för att ha ett fredadt samvete.
fabrikör Hellgren: Dat vora klart att talaren skulle varda fullständigt nedstruxen, då två bland Gotlands mest upplyste män, af hvilka den ene i riksdagen kunonat tysta munnen på högt framstående män, voro hans motståndare. Ej underligt derför att han blifvit illa åtgången. Dock vore en hel hop af hvad de anfört ej riktigt klart utan sofismer. Då man ej ville ha mer öfverskott i statskassan, hvarför ej bevilja nedsättning på skatterna, bevillningen. Mot den indirekta skatten kan man skydda sig, ej mot den direkta. Talaren vågade dock kunna betala två kronor mer på rågtuonan och i stället draga in på kaffet, då man vuane den fördelen att pengarne stannade i landet. Mot hr Kolmodins skildring af tillståndet i de stora tullstaterna anmärktes att detta ingalunda orsakats af tullarna; tillståndet skulle måhända varit värre, om frihandel rådt. Några andra exempel från dessa land än dem som anginge deras tullagstiftning hade talaren ej förordat. — Talet om att barn i vaggan skulle drabbas af tull vore ett onödigt krafruttryck; det beloppet skulle kanske uppgå till 25 öre, så deröivar borde man ej skrika. — Talaren hade läst uttalanden af framstående tullvänner, som ingalunda gillade frihandeln – i princip. Talaren kunde dock gerna medge, att dessa tu\’lar vore ett nödvändigt ondt, men då andra land bade dem, måste vi följa med.
arbetars K. P. Engström: Huru man äv vände det, finge arbetaren lida mest af dessa tullar. Dat vore ej uuderligt om arbetarne satte sig upp mot de styrande, då man ville fördyra brödet. Genom tullen finge arbetaren ej större inkomster, men väl högre utgifter, enär allt blefve dyrare. Talaren ville såsom medlem af den arbetande klassen yttra denna sin åsigt.
bankdirektör Kolmodin: Deu senaste talaren hade genom sin enkla framställning slagit hufvudet på spiken. — Tjugufemöringen för det späda barnet vore redan för mycket.
kronofogde Bokström tillbakavisade klandre: för de förmenta känslouttrycken såsom obefogadt. Talaren hade endast sagt att nöd och hunger förefunnits här och funnes ännu. Spaumålstnllen skulle varda en ytterligare tyngd. Trodde ej att man här borde indraga frågan om industritullar, som vore ett stort, långt och svårt kapitel. Erinrade om det faktum att vår tulltaxa ingalunda vore någon frihandelstaxa; den hade tillkommit genom kompromisser. D2 tullar, som förat fannits, hade fått sitta i orubbadt ba trot: frihandela, som önskat dem dit pepparn växte, — Talaren hade ej trott att de framlagda noggranna beräkningarne skulle vara värda benämningen röfvareräkningar. — Förädlingen af socker vore en fullt naturlig industri för vårt land, som dessutom i sockerbetoraa ägde ett råämne, — Talaren hade visat att geuom nedsättning af andra tullar och af bevillningen något motsvarande den kolossala summa spanmålstullen utgjorde ej kunde vinnas.
landtbrukare M. Larsson på Skäggs (som, ehuru ej medlem af föreningen, på hr Hellgren3 förslag tilläts yttra sig) anförde bland annat att barkbrödet först hotade oss, då vi nedgjort vårt jordbruk. Angående jordvärdet hyste talaren den tron, att det för närvarande vore noll, hvilket han sökte styrka med en del beräkningar. HEadast bygnaderna och skogen hade något värde. Den nyligan offentliggjorda tabellen ur de senaste femtio årens markegångstaxor, upptagande priset på en tanna råg och på ett dazsaverke, visade enligt talarens åsigt att arbetspriset höjdes efter hvart högt sädesprisår. — Efter en längre framställning i ämnet framhöll talaren såsom sin åsigt att man borde se till att alla vårt lands näringar skyddades.
fabrikör Hellgren: Dat vore vackra fraser att tala om fördyrandet af brödet för arbetare, som nog finge släppa till både ris och rygg. Det billigaste kuade bli för dyrt, om man hade intet att köpa för. Det vore sant att vår tulltaxa vore en kompromisstaxa, hvari det svenska arbetet fått draga det kortaste strået; taxans skyddsvänlighet hade gått i rasande riktning.
kronofogda Bokström: Meningen hade varit en nedsättning af jordens taxeringsvärde, Trodde ej på påståendet att jorden fiages till skänks och att spanmål ej skulle komma att odlas. Köpeskillingen reglerade de olika klimatiska förhållandena på så sätt, att till dömes ett jordbruk i Dalarne kunde genom lägre inköpssumma .äfla med ett jordbruk i Skåne samt Sveriges jordbruk med Frankrikes, Tabellen ur markegåongtaxorna hade för talaren varit synnerligen nedslående, enär ökningen i arbetspriset ingalunda stått i något skäligt förhållande till ökningen i sädespriset; under aderton år hade arbetspriset varit oförändradt, trots stegriogen af sädespriset.
urmakare Broberg trodde att tull mycket litet skulle hjelpa jordbruket. Nog skulle tull hjelpa stora exportörer, som med glädje skulle stryka in slantarae, men ej de mindre jordbrukarne och ingalunda arbetarne.
fabrikör Hellman: Högst nödvändigt att modernäringen borde skyddas, då äfven andra näringar följdriktigt böra fåskydd. Svälttullar vore ett tomt slagord. En familj kunde gerna underkasta sig låt vara såsom sagts 30 till 40 kronors ökning i utgifter för spanmålstullen, enär man då kunde ha utsigt att få minst dubbelt så stora inkomster. Åtminstone torde tullen göra så mycket, att jordbruket ej sjönke djupare än det redana sjunkit.
styckjunkare, skomakaren Alfvegren: Jordbruket vore nog i betryck, eburu det ej vore så farligt som det sades. I en socken, som talaren besökt, stode alla sig bra, de hade på de senaste trettio åren bygt ny kyrka och nya skolhus samt hade en sparbank med 32 tusen kronor. Tillståndet i omkringliggande socknar hade ej häller varit så farligt. Spanmålstullar, hvaraf en ooh annan nog kunde tjena, vore en orättvis beskattning för arbetarne.
trädgårdsmästare May: Ej en tredjedel af landets befolkning kunde få nytta af denna tull; de öfriga två tredjedelarne skulle således bidraga till de förres bjetp. Det vore orättvist. Betrycket vore nog öfvergående; kriser hade förr inträffat och gått tillbaka. Det vore underligt om Visby arbetareförening i motsats till hela landets arbetareföreningar skulle förklara sig gilla lifsmedelstullar.
fotograf Lagergren var i sig sjelf frihandelsvänlig, men hade ändrat åsigt, då andra makter stängt sina hamnar för oss; vi måste derför göra detsamma. Tullskydd vore nog annars en olägenhet och hämmade mången industri. — Dagsverksprisen reglerades ej af spanmålsprisen.
fabrikör Hellgren: Lyckligt vore om det vore så bra som hr Alfvegrens blomstermålniogar utvisade. Ansåg att det vore hedrande för Visby arbetareförening att i denna fråga intaga en sjelfständig och som talaren trodde en fosterländsk ställning.
mösskräddare Johansson uttalade sig mot införandet at sädestullar.
Öfverläggningen förklarades nu slutad och man skred till omröstning om de af hrr Hellgren och Bokström väckta förslagen till resolution.
Hr Hellgrens förslag lydde sålunda: Då föreningen anser, att landets industri nödvändigt tarfvar skydd, om den skall kunna bestå i täflan mot utlandet, ansluter föreningen sig till skyddsrörelsen.
Den af hr Bokström föreslagna resolutionen, som af föreningen antogs med 16 röster mot 5, som röstade för Hellgrenska förslaget, var af följande lydelse: Då spanmålstullar, om ock för ett mindretal jordbrukare i vissa delar af vårt land iakomstbringande, likväl i det stora hela mera skada än gagna såväl idkare af jordbruk som utvecklingen af jordbruksnäringea, då spanmålstullar vidare, såsom oundvikligen fördyranden produktionskostnaderna, måste utöfva menligt inflytande på näringslifvet i öfrigt och då slutligen spanmålstullarne såsom konsumtionsskatt på de oundgängligaste af alla lifsmedel, sjelfva brödfödan, äro mer än någon annan beskattning orättvisa och obilliga, så är föreningen rör sin del förhindrad att biträda något utlåtande om att vårt land bör med en slik beskattning lyckliggöras.

Gotlands Allehanda
Måndagen 3 Januari 1887
N:r 1.

Visby Högre Flickskola

börjar vårterminen tisdagen den 18 innevarande Januari kl. tio f.m., då äfven inträdes: och flyttningssökande samt auskaltanter till 7:e klassen kunna sig anmäla hos föreståndarinnan fru Albertina Öfverberg.
Utom vanliga läroämnen meddelas undervisning och öfning i handarbeten, teckniog, sång och gymnastik — För de lärjungar, som önska komma i åtnjutande af de åt behöfvande lärjungar bestämda sex triplatser, äfvensom af tolf platser med nedsatt afgift, inlemnas till föreståndarinnan senast ofvannämda dag kl. half elfva i skolans lokal skrittlig, till skolans styrelse stäld ansökan, och erhålles om styrelsens beslat underrättelse hos föreståndarinnan nästpåfölj. dag, onsdagen d. 19 kl. 1/2 9 f.m.
At betalande lärjungar erlägges terminsafgiten — (i klasserna 1—3 med 37 kr. 50 öre; i kl. 4 med 40 kr.; i kl. 5 med 45 kr. och i kl..6 och 7 med 50 kr., samt af dem, som erhållit plats med nedsatt afgift; 25 kr.) onsdagen d. 19 kl. 3—4 e.m. i skolans lokal.
STYRELSEN.

Gotlands Allehanda
Måndagen 3 Januari 1887
N:r 1.

Som Atlingbo församling beslutat

att vidtaga en tämligen vidtomfattan de renovering af sin kyrkas såväl yttre som inre, så kommer detta arbete att öfverlåtas åt sakkunnig och kompetent person medels entreprenadauktion, spm hålles i Atlingbo skolsal lördagen den 8 nästkommande Jannari kl. 10 f.m. Arbetet kommer att bestå i snickeri och måloiog, men synnerligast mur- och steohuggeriarbete.
Pröfning afanbuden, deras antagande eller förkastande förbehåller sig bygnadsstyrelsen. Närmare upplysniogar och meddelanden lemnas vid auktionen och dessförinnan af pastor.
Atlingbo den 28 December 1886.
BYGNADSSTYRELSEN.

Gotlands Allehanda
Måndagen 3 Januari 1887
N:r 1.

Axelsönerna.

Ett blad ur Gotlands häfder på 1400-talet
af Alf Snöbohm.
Slut fr. nr 104.

1481 den 1 Maj afled konung Kristjan d. 1:ste. Hans son och efterträdare konung Hans ville gerna hafva svenska kronan och trodde sig kunna vinna den, om han vore i stånd att erbjuda svenskarne återfå Gotland. Fördenskull sökte han vinna Ivar på sin sida, men Sten Sture, som ville behålla makten, var lika angelägen om att draga Ivar på sin och Sveriges. Sturen gjorde derför vid midsommartiden 1482 en resa till Gotland för att få tala med den dryge Gotlands höfdingen; men han flek ej komma längre än till Nygårds i Vesterhejde. Strelov berättar derom sålunda:
»Aar 1482 forreiste Herr Steen Sture Personlig til sin Svaager Herr Ifver til Guthiland. Samme tid, Löfverdagen för S. Hans dag, kom hand til Nygaards udi Vesterrede sogen, H. Ifver lod holde strenge Vact, Thi hand iogenlunde vilde tilstede hannem paa Slottet, eller nermere til Vissby att komme.»
Den 21 Juni 1482 utfärdade Sten Sture en handling på Nygårds, hvaruti han förklarar, att han med riksrådets bifall och samtycke förlänar Herr Ivar med Raseborgs slott och län i Finland på hans lifstid och sedan i 10 år derefter till Lanrits Axelssons barn och arfvingar, utan räkenskap, till ersättning för de tjenster Erik och Laurits Axelssöner gjort svenska kronan samt för den omkostnad de nedlagt på Viborg och Olofsborg. Öfverenskommelse träffades att Ivar skulle afträda Sankt Olofs borg och Tavastehus(de vigtigaste gränsfästningarna) samt i stället få Öland och Borgholm. Denna öfverenskommelse höll Ivar icke. Han mottog Öland och Borgholm, men &terlemnade icke do fiaska slotten. Han uppväckte oroligheter i Stockholm i afsigt att få sin måg Arvid Trolle till Bergqvara, slottshöfding på Nyköpiogshus och lagman i Östergötland (son till Birger Trolle, som var på Gotland 1448), till riksföreståndare. Han infann sig ej på riksrådets kallelse, aktade ej stämning inför riksrättten och hindrade ett möte, som var utlyst på hans slott Stegeborg. Då blef ändtligen herr Ivar år 1486 förklarad för rikets fiende. — Sten” Sture och konung Hans öfverenskommo om att stäcka hans högmod och att ingendera skulle hjelpa honom.
En här under Knut Posse belägrade Raseborg, en annan under Knut Eskelsson (Banér) intog Nyköping och Stegeborg, en tredje, anförd af riksföreståndaren sjelf, drog ned till Småland i början af 1487, Kalmar intogs och Sture gick öfver isen till Öland] och belägrade Borgholm, der Ivar och hans maka vistades. Han försvarade sig tappert, så att belägringen blef låvgvarig. Då han såg att borgen i längden ej kunde hålla sig, smög han en mörk natt uti öppen båt förbi de 15 skepp, som höllo hamnen spärrad och kom lyckligt öfver till Gotland, men måste lemna sin fru qvar på Borgholm. Snart sporde herr Ivar att en flotta utrustades i Danmark för att angripa honom på Gotland och nu sjönk hans stolta mod. Han skref till danske konungen och erbjöd sig att lemna Gotland till Danmark, om han återfinge sina indragna förläningar i Danmark. Konung Hans, som fruktade att svenskarne skulle komma honom i förväg och taga Gotland, skyndade att ingå på hans förslag, återlemnade honom hans gods i Danmark samt tog honom i sitt hägn. När Ivars anbud kom, låg danska flottan, som hade konungen ombord, vid Dragör under befäl af Erik Otteson. Den styrde nu till Gotland, dit den kowi Juni 1487, Den 14 Juni öfverlemnade herr Ivar Axelsson ön och slottet och utgaf sitt förpliktelsebref liksom konuogen sitt skyddsbref för Ivar, som nu för alltid lemnade Gotland och drog till Köbenhavn.
Sedan herr Ivar dragit, höll konungen en sammankomst med Gotlands inbyggare. Strelov berättar derom följande:
»Konning Hans lod forsamle alle Landssaaterne (inbyggarne) ofver Guthiland, formanede dennem til Hörighed, Troskab oc Liudighed, lofvede sig dennem igien, en naadig Herre oc Konning, en hver at holde ved Low oc Landsret. Lefvererede H. Jens Holgersson (Ulfstand) Guthiland, Wissby oc Wissborg, med disse ord: Jens Holgerssön dig antvorder Jeg Slot oc Feste, at opkrefue Cronens Rettighed, oc hafve Mact nudi 3 Sager at dömme: Mandslett (dråp), Tjufveri oc Ketteri, at holde god Fred oc Enighed med Landsens Indbygere.
Oluff Hejdebye i Krecklingboe, Landsdommer, dig gifver jeg Mact at dömme i alle andre Sager paa Guthiland: Provsterne at rette och dömme i Hoer Sager, oc det som den Geistlige Ret vedkommer.
Efter att hafva inlagt på Visborg en besättning af 400 man drog konungen från Gotland, som sedan ej fick besök af någon konung på 111 års tid *) och höll till Öland, emedan han lofvat herr Ivar att befria hans fru. Anländ tillöns norra udde skref han till den svenske riksföreståndaren och bad honom komma ut till konungen, hvilket Sturen gjorde, när gisslan lemnats. Nu träffades öfverenskommelse att Öland och Borgholm skulle öfverlemnas till svenske riksföreståndaren, men som besättningen vägrade uppgifva borgen åt någon annan än den, som anförtrott honom i deras vård, måste konung Hans sända bud efter Ivar att komma dit och öfverlemna den. Fru Magdalena for från Öland på danska flottan.
Så slutades Tottarnes välde på Gotland, den mäktigaste slägt, som rådt öfver denna ö. Af de bålde Axslssönerna tyckes Ivar lefvat längst, ty han lär aflidit på 1490talet, men året har jag ej fått uppgift om. Någonstädes har jag funnit uppgifvet, att han slutligen skulle förlorat sina gods i Danmark och dött fattig och föraktad; men om detta är sanningsenligt eller ej vet jag icke. Det säkra är att hans sista öden äro okända. Hans fru, Magdalena Karlsdotter Bonde, uppgitves hafva dött 1495 Bartelsmässodagen på sin gårdsgård vid Söderköping samt blifvit begrafven i Gråmunkeklostrets kyrka (Riddarholmskyrkan) vid S. Fransisci altare, (kanske uti fadrens, konung Karls graf). Som hon vid sin död lär varit enka, så måtte Ivar dött före 1495. Hans ena dotter, Beata Tott, var gift med riddaren, lagmannen och höfvitsmannen Arvid Birgersson Trolle till Bergqvara, en annan hang dotter har hetat Agneta. Om han haft dessa döttrar i sitt förra eller senare gifte vet jag icke.
Strelov berättar, att fru Magdalena, ehuru hon var svensk, dock alltid som en ärlig qvinna rådde sin man, att ej lemna Gotland till någon annan än den, af hvilken han mottagit det, och ej för hennes skull blifva oärlig man.
Ett litet minne af detta förnäma äkta par fins ännu i Visby. Der står, bland andra gamla tempelruiner, en gafvelmur (den vestra) af det forna Sankt Gertruds kapell. Gafvelmuren har en rundbågig ingång med slätt dörrfält, hvarå är afbildadt ett qvinligt helgon. Till höger om bilden föreställas två vapensköldar, lutade mot hvarandra. Den ena visar Tottarnes 4-delade sköldemärke (2 fält röda, 2 fält guld), den andra den gamla vapenfigur, som står i Bondeska och Båtska vapnen: en forntida båt. Dessa sköldemärken äro makarne Ivar Axelsson Totts och Magdalena Karlsdotter Bondes fäderneätters. Anledningen, hvarför de anbragts här, måste varit att detta herrskap låtit reparera och upphjelpa det gamla kapellet, som i deras tid torde va rit mycket förfallet.
Dessa i stenen lätt inristade vapensköldar samt Tottska grafstenen i domkyrkan är numera allt, som erinrar om den fordom så mäktiga ätten, om de bålde Axelssönerna.

*) Kristian den 4:de besökte Gotland 2:ne gånger; första gången 1597, då han anlände till Slite den 25 April, for derifrån den 26 till Visby, der ban dröjde i 2 dagar och reste från landet den 30 till Ösel; andra gången 1624, då han landade den 6 September i Östergarn, for derifrån till Visby, der han stannade till den 10. Den 11 September for han från Slite.

Gotlands Allehanda
Fredagen 31 December 1886
N:r 105.

Vid Fårösund våren 1885.

Kapten Carlstedt, hans audre man i befälet, löjtnanten Bäckman, och minörerna hade ett strängt arbete med att uti det kalla och nästan ständigt stormiga vädret utlägga sina förstörelseredskap, och folket slet stundom verkligen ondt. Men den svenske sjömannen har god vilja, är tålig och härdad. Snart spärrade 31 minlinier det eödra inloppet eller gattet.
Minbus eller sg. k. minkontor uppsattes iland och förskansades, De fruktansvärda elektriska batterierna ordnades, och snart var man redo att spränga iluften hvem det vara månde, som med våld ville trävga in i hamnen. Å landbatterierna arbetades dagen i ända, Matroser, båtsmän, artillerister och Gotlands allmoge vimlade här om hvarandra, upphackade den hårda steniga jorden, sköto den i skottkärror fram till förskansningarne; andra förfärdigade faskiner, skanskorgar och traverser. Befälet hade ett strängt göra att hålla tillsyn öfver alla dessa olika element.
På något afstånd tog det hela sig derborta vid förskansningarne ut som en stor myrstack.
Men visst är, att alla dessa om hvarandra krälande varelser af folk från många skilda provinser gjorde vackra och starka befästningsverk. Deras arbete försvårades mycket deraf, att matjorden var grund. Kalkstenshällen var öfverallt nära. Trakten ägde ej björkskog, hvarför materiel till flätverken måste anskaffas på ett afstånd af omuring 2 mil.
Å eskadern, som mörk och hotande låg i hamnen och vaktade de utlagda minlinierna, var man ej heller sysslolös. Som nämdt, var alla dagar manskap från flottan kommenderadt till befästningsarbetet, de öfriga exercerade, målsköto med handgevär och mitraljöser eller företogo andra öfningar; minbåtarne plöjde hamnen fram och åter med 20 knops fart, så att skummet yrde högt öfver deras bogar. Det liknade något snöplogar, som i ilande fart skjutas fram af lokomotiv å igenyrade banor. Så gick ett och annat af fartygen ur hamnen och målsköto med sina stora kanoner. Då blixtrade det vid horisonten, och allt arbete vid förskansningarne upphörde för några ögonblick. Alla ville lyssna till den skarpa åska, som rullade vildt öfver land och haft, höra projektilens underliga tjut och se de stora vattenkaskader, som den kastade upp från vågorna, och det väldiga hvita rökmolnet, som sakta fördes af vinden. Så bef det åter tyst utåt hafvet, tills ånyo ett skott dånade öfver dess böljor. En dag målsköto monitorerna från sin ankarplats i hamnen.
Eskaderns många små ångbarkasser gingo och kommo. TIsynnerhef var »traden» liflig mellan eskadern och Fårösunds by, å hvars gata det ofta vimlade af officerare, matroser och båtsmän och fram mot qvällarne äfven at artillerister. Det var ett rörligt och friskt lif som fördes derute den kalla våren 1885, ett lif som kanske mången, som deltog deri, gerna önskade sig än en gång tillbaka. En allvarlig prägel låg öfver det hela; känslan af stundens allvar trängde till allas sinne, ty ingen fans, som ej trodde på kriget, och att här gälde att mot hvem det vara månde isvatå landets neutralitet. Matroser och artillerister syntes stolta öfver uppdraget, och pliktens bud sveks aldrig. En frimodighet stod präglad i dragen, som ock gaf sig tillkänna i hållning och skick. Sådane har aldrig den, som skrifver detta, sett svenske värfvade soldater se ut som löjtnant Theoanders gossar vid Fårösund, och kanske får han det aldrig mera.
Många nöjen stodo ej manskapet till buds, Om vädret var vackert helgdagssftermiddagarne, så dansades efter tonerna af ett handklaver eller en flöjt en stuad å en liten öppen plats utanför telegrafstationen. Deaflandsens döttrar, som vågade sig med i yran, fingo nog sin danslystnad tillfredsstäld, ty en svensk inatros är mer än märklig att kunna hålla ut, väl en halftimme i taget om det gäller. Äfven sprang man mången gång enkleken i byns gator.
Kanonbåten Sigrid hade stött till eskadern.
Den medförde ytterligare minförråd. Kanonbåten Skuld inkom äfven från sin station vid Slite. Den 21 Maj om morgonen ångade den vackra korvetten Balder under musik in i bamnen. Man väntade äfven Vanadis och några pansarbåtar.
Det var nu en verklig fägnad att se den samlade, rätt respektabla svenska Östersjöeskadern och veta, att den utgjorde blott en del af den svenska sjömakten, om hvilken man ju så ofta hört sägas, att den var så ringa och i ett så dåligt skick. Af alla de stora kanonbåtarne, som hafva pansarbrytande kanoner, funnos här blott 2, nämligen Rota och Skuld, af monitorerna endast Tordön och Tirfing och af de korvett- eller fregatt-riggade skeppen blott ett, nämligen Balder. Allt ombord var i ett prydligt och godt skick, och den svenska flottans befäl och matroser stå icke uti bildning och duglighet efter någon marins.
Fårösund och eskadern hade ofta besök uuder denna tid. Landshöfdingen å Gotland Poignant besökte den, äfven så militärbetälhafvaren å Gotland öfverste Hobenhausen.
Artilleri- och infanteriofficerare af alla grader kommo äfven till byn, och den lilla vänliga fra Sandström å värdsbusst hade ett grufligt besvär med att föda och skaffa logis åt alla.
En tysk sjöofficer gästade äfven Fårösund. Med märklig observationsförmåga tog han reda på allt. Som sig borde, bemötte officerarne med utmärkt artighet herr v. Bismarcks sändebud.
Efter Balders ankomst blef det lifligare i hamnen. Korvetten medförde en förträfflig musikkår. Intet af de öfriga fartygen ägde någon sådan. Musik-ns toner fördes så sköna och mjuka öfver vågorna. När aftonen kom och alla lanternor tändes och ljus tindrade från alla koj- och kajutfönster å eskadern, liknade denna en flytande stad. På slaget mio dånade afconskottet, och sedan begynte exercisen med blänk-signaler, som sändes ut från schefsfartyget och besvarades af alla de ötriga. Dessa öfningar kunde fortgå till långt fram på aftonen. På afstånd togo de sig vackrare ut än något fyrverkeri. Så genljödo i nattens stillhet i skön samklang timslagen från alla fartygen, ett underligt sällsamt klockspel å denna ensliga plats bland skogar och klippor, invid det vida, brusande hafvet.
Den starka spänningen mellan Eogland och Ryssland hade emellertid minskats. För att undslippa krig gaf ministären Gladstone vika i den beryktade gränsfrågan. Dagarne före pingsthelgen kallades schefen för svenska Östersjö-eskadern till Stockholm. Man stod »undrande och spörjande» vid Fårösund om, hvad denna färd skulle betyda. Mången antog för visst, att konungen skulle vara med, när Drott återvände. Visbybor, som på lusttur Pingstdagen besökte hamnen, visste med bestäridhet att berätta detta.
Annandag pingst om morgonen återkom Drott med amiralen. Som ingen salut eller flaggning ägde rum, förstod man, att konungen ej var med. Snart förnams af dem, som besökt schefsfartyget, att eskadern följande onsdag skulle afgå. En del af skeppen skulle gå upp till hufvudstaden, andra åter stanna i skärgården för att proviantera och fylla förbrukade kolförråd och derefter begifva sig ut på en expedition till nordligare farvatten.
Större delen af minafdelningen under kapten Carlstedt sknlle dock qvarblifva tills Vidare!
Om morgonen den 27 Maj lägrade sig en väldig stenkolsrök öfver hamnen. Eskadern redde sig till affärd. En af de mindra kanonbåtarne hade redan om natten begifvit sig af.
De mindre kanon- och minbåtarne styrde kosan genom norra gattet, de större genom det södra. Så följde Balder, monitorerna och sist schefsfartyget Drott, Det blef i en hast tomt i hamnen efter de vackra fartygen, och med verklig saknad blickade man från Fårösunds by bort mot det södra inloppet, der de nyss legat. Endast en minafdelning, bestående af tvänne åagkravpråmbåtar, en minbåt, en mineka och f. d. korvetten, numera logementfartyget Lagerbjelke, voro qvar.
Arbetet med de båda batterierna vid södra inloppet hade raskt framskridit. »Fyra 12-centimeters kanoner voro uti sina placementer veckan före [pingst och inskjatna. På öfriga 3 placementer arbetades träget för att få allt färdigt under första veckan af Juni, hvilket ock ekedde. Under veckan före pingst inspekterades arbetet at fortifikationsgeneralen Leijonhufvud.
Den 6 Juni om morgonen anlände med Drott krigsministern general Ryding, sjöministera v. Otter, fortifikationsgeneralen Leijonhufvud, schefen för generalstaben Rappe och öfversten i generalstaben Elliot till hamnen, togo den och befästningarne i skärskådande och höllo ett ordentligt krigsråd öfver, hura den lämpligast borde försvaras.
Att denna resa ej var »blot til lyast», kunde man taga alldeles för afgjordt. Och länge behöfde man ej vänta på visshet härutinnan. Den 27 Juni avlände kapten Munthe till hamnen i sällskap med tvänne andre fortifikations. officerare, kapten Brunius och löjtnant Poignant, och begynte genast utstaka nya batterier. Ett stort vinkelbatteri af sten med jordbeklädnad och bestyckadt med 6 svåra positionskanoner och 2 fältkanoner skulle uppföras ett stycke söder om de färdiga batterierna och så placeradt, att des3 kanoner kunde bestryka hela inloppet och närmaste delen af hafvet, hvarjämte ett batteri för 6 12-centimeters kanoner skulle uppföras vid norra gattet till minliniernas skydd. Hamnen skulle sålunda försvaras af landbatterier, bestyckade med 21 kanoner.
Sedan platserna blifvit bestämda och planen för arbetet uppgjord, lemnade kaptenerna Munthe och Brunius hamnen. Löjtnant Poignant skulle med legdt folk begynna och fullborda dessa befästningar, härvid biträdd af arbetsschefen vid Visby hamnbygnader Andersson, hvilken under arbetet på våren tjenstgjort som förman för de civile arbetarne.
Kapten Carlstedt, som allt sedan eskaderns afgång varit qvar i hamnen med en styrka af 89 minörer och matroser, erdöll den 3 Juli, sedan förhållandet mellan Eogland och Ry3asland artat sig ännu fredligare och sålunda ingen fara för fredsbrott längre var öfverhängande, order att upptaga minorna.
Samtidigt erhöll artilleriafdelningen order att hemvända. Den 9 Juli lemnade den, ombord på ångaren Visby, Slite och Fårösunds hamnar.
Den 6 Juli begynte minornas upptagning. De utgjorde ett antal af 59. Efter 14 dagars arbete kunde kapten Carlstedt inrapportera, att han var färdig att afgå. Tvänne af flottans kanonbåtar afhämtade då de af minafdelningens fartyg, som ej voro försedda med ångmaskiner.
Med undantag af de pågående batteribygnaderna vid Fårösund voro desvenska neutralitetsrustningarne å Gorland slutade. De torde haft sin stora nytta med sig; man erfor derunder mycket, som kunde blifva till gagn för framtiden. Synnerligast gäller detta Gotlands försvar. Man tyckes kommit till fall insigt om, att denna ö — »en märklig ledamot af det svenska riket» — som Gustaf Vasa yttrat — »den dyrbara perlan i Sveriges krona» enligt Oskar den I — är af synnerlig vigt för landets försvar, och att hon i en främmande makts våld blefve en grat för vår sjelfständighet, ty då först kunde sägas, att fienden stod utanför portarne. Vår ställning vid ett en gång utbrytande engelskt-ryskt krig är oberäknelig, och kanske var vårt uppträdande vid Fårösund våren 1885 endast ett kort, men lärorikt förspel.

Gotlands Allehanda
Fredagen 31 December 1886
N:r 105.

Från landsbygden.

Sydvestra kusten, 28 Dec.
Skogsköp.
Handlande R. Snöbohm i Klintehamn inköpte för kort tid sedan af en hemmansägare inom vestra delen af Sproge ett parti vacker skog till nedhuggning, dels till sägstockar och bjelkar, inalles 900 st. träd, hvilka nu redan äro fälda f. v. b. af den nye ägaren. Det hela inköptes för ett pris af 1,000 kr. Den renhuggna hagmarken kommer att uppodlas.

Å Mästermyr,
der isen nu sedan före jul och i dessa dagar vart fullt körbar, har rådt en liflig trafik af personer från de omkringliggande socknarna. Ena väldig massa foder af ovanligt god beskaffenhet har i dessa dagar ilandförts, och sådant arbete pågår ännu dagligen med etor ifver under det goda slädtöret.

En fortsättningsskola
kom åter i stånd vid dagens Decemberstämma inom Hablingbo, då församlingens skollärare åter tillerkändes ett lönetillskott å 100 kr. Skolan blef vid ett föregående stämmosammanträde afslagen, men nu beslöts ånyo att den skulle komma i verksamhet.

Hitta vid sjön.
Tvänne personer, hvilka en morgon för kort tid sedan nedkommo till Långstite fiskläge för upphuggning af derutanför strandade skeppsvrak, hittade en skeppsbåt, hvilken från hafvet ilandflöt och hvilken troligen blifvit utslagen af den senaste starka storm från något fartyg. Skeppsbåten bade ej några initialer eller inventarier. Densamma uppdrogs och anmälan derom afsändes till vederbörande tullbevakning.

Östra kusten, 28 Dec.
»Först eler sist».
Gudstjenst eller icke var frågan andra dag jul i en viss församling å landsbygden. Kyrkklockan kalladé »till först» men församlingsborna, hvaraf största delen ej hörde klämtningen, påstodo att »sist Gudstjenst» skulle inträffa. Förrättningen tog sin början vid 9-tiden och endast ett fåtal åhörare voro tillstädes, Sedermera, då gudstjensten var slutad, aukommo vid 12-tilen de långväga församlingsborna. Allt var tyst och stilla och man väntade förgäfves. Till sist upplystes att gudstjensten var slutad. Hvems var felet?

Sundre, 28 Dec.
Telefon-diskussion.
Äfven i denna obetydliga socken har stämman haft till behandling telefonsaken. Denna för folk af alla samhällsklasser så vigtiga fråga diskuterades länge och lifligt. Nej vardt bär liksom i de flesta socknar på söder öfvervägande. Då man skall uträtta något i Visby t. ex., är det då bättre att personligen resa dit, än att stå hemma snart sagdt på gården och tala med Visbyborna? Låt vara att kostnaden belöper sig till 2 1/2 öre på fyrken, men man tar icke i betävkande hvilken tid och hvilka summor man, omfrågan vann genklang, i en framtid skall kunna hafva i besparing.

Efterföljansvärdt.
Sundre sockens folkskollärarinna har bildat en sångförening väl värd att afhöra. Denna förening, hvilken i morgon qväll ämnar uppträda i folkskolesalen vid en der anordnad barnfest, består af ortens samtlige sångare. Bättre det för ungdomen än att föra oljud långs vägarne. Kunde alla lärare och lärarinnor vinna de ungas sympati i så fall, vore det ju önskvärdt, och vår lärarinnas åtgärder mana till efterföljd.

Naturförhållanden.
Den bittert kalla väderleken har nu i en hast öfvergått till mildt, med 4 graders värme.
Snön med det någorlnnda goda slädföret har farit sin kos och man måste åter färdas med hjuldon. Sjöisen har visserligen ej varit betydlig, men har dock bindrat fisket med ryssjor och not; ty för att kunna begagna den sistnämda, har isen varit allt för svag. — Dagligen passera flere fartyg här förbi med SSV kurs, några ock med NNO. Julafton i den förfärliga stormen, hvilken åtföljdes af ett häftigt yrväder, pressade ett större barkskepp härutanför. Stormen var NV vch för att klara sig måste skeppet söka vödhamn bakom Heligholmen, der det lättade julmorgonen, och i det då lugna vädret låg det här utanför, nära land, med flere nationens flaggor hissade högtiden till ära.

Gotlands Allehanda
Fredagen 31 December 1886
N:r 105.

Från sjön.

Skeppet Göran, kapten Vallin, inkom hit till Visby 28 dennes från Köbenhavn. Fartyget skall vinterläggas härstädes.
— Bergningsångarne Belos och Neptun afgingo julafton, den förre från Oskarshamn och den senare från Stettin, till engelska kanalen, der de äro sysselsätta med bergning af en större strandad engelsk ångare.
— Borgningsångaren Hero hitkom till Visby i tisdags från Burgsvik samt qvarligger här ännu.
— En norsk ångare inkom juldagen till Oskarshamn för att lasta trävaror på England.
Bergningsångaren Poseidon har under julhelgen varit stationerad i Oskarshamn, der ångaren qvarlåg ännu i tisdags.

Gotlands Allehanda
Fredagen 31 December 1886
N:r 105.

Lagfart

har under sistl. November af Visby rådhusrätt beviljats å följande fastigheter: Ett tunnland af frijordsåkern Sandåket under nr 984—985, sålda af arbetaren L. M. Kahlqvist till jungfru M. K. Söderström för 200 kronor; hus och tomt nr 51 i Strandrotens första qvarter, sålda af smeden J. P. Dahblbäcks rättsinnehafvare till L. Nordström, Råby i Hejdeby, M. J. Gutenberg, Gute i Bäl, och P, Larsson, Lilla Fole i Fole, för 7,600 kronor; hus och tomt ur 44 i Norderrotens andra qvarter, sålda af byggmästare J. Stenbom till styrman K. J. P. Stenbom för 2,500 kronor;
hus och tomt nr 47 i Klinterotens tredje qvarter, sålda af grosshandlare A. Ekman till f. skollärare Löfveberg i Burs och byggmästare J. Stenbom för 10,350 kronor;
hus och frijordstomterna nr 103, 104 och 105 i Norderrotevs tredje qvarter samt bygnader på kronotomten nr 90 i samma rote och qvarter, sålda af handl. J. O. Hederstedis sterbhus till handl. Degerman för 16,600 kronor.

Gotlands Allehanda
Fredagen 31 December 1886
N:r 105.