Månad: juli 2023

anmäler sig för 1887, dess 14:e år.
Bladet har stökat öfver sitt 13:e år och vuxit till i ålder och erfarenhet. Omhuldad af vänliga händer har den späda varelsen, stödd, stärkt och uppmuntrad af ett särskildt på de senaste åren alltmera växande förtroende, utvecklat sig till en förhoppningsfull yngling, som glad och förtröstansfull fer framtiden till mötes, beredd att efter bästa öfvertygelse på sjelfständig och oberoende grund och utan fruktan för menniskor kämpa för rätt och sanning samt främja utveckling och framåtskridande.
Det är gifvet, att den ort, der han först slog upp sitt öga, der han fostrats och tillbringat sin baradoms dagar i främsta rummet och särskildt är yngliogen kär. Redan då vi första gången talade till den allmänbet, som nu utgör vår läsekrets, apngåfvo vi vårt mål i de två orden: Gotlands väl. Hafva vi under dessa gångna tretton år kunnat gifva någon impnls till väckelse för länet, vare sig i andligt eller timligt hänseende, hafva vi någon gång, då ett sanningens ord skulle sägas, i rätta ögonblicket och med rätt ögonmärke skridit io, hafva vi vid något tillfälle genom utredning och belysving af föreliggande för orten betydelsefulla frågor kunnat i någon mån bidraga till deras lyckliga lösning och hafva vi, i allmänhet taladt, under vår verksamhet förvärfvat oss rätten att göra auspråk på att anses såsom ett sanniagskärt, vaket och framför allt omntligt organ för Gotlands län — då skulle vi anse arbetet och striden icke hafva varit förgäfves.
Vi nämde orden: Gotlands län och hafva dermed angifvit det program, med hvilket vi börjat och vid hvilket vi fasthålla, det nämligen att vara en

fullständig länstidning,
som snabt, pålitligt och med någorlunda utförlighet vet att redogöra för hvad märkligt sker inom provinsen, stiftet och staden och som lemnar tillfälle till samverkan för alla de krafter, som vilja främja ortens bästa. Genom det ökade antal veckonummer, som numera står oss till buds, har raskheten och fullständigheten i våra meddelanden i mycket väsentlig mån kunnat ökas. Och det var på tiden att vi äfven här i Visby togo steget ut till hvarannandagstidning. Vi hade i ett par tiotal af år stävt på stadiet af halfveckoblad, men det vardt på längden trögt och långsamt. Ty intet är så uaderkastadt utvecklingens lag som pressen.
Den ökade fullständigheten i fråga om att utgöra en gotländsk länstidning be tingas äfven af de anordningar, vi på de senare åren vidtagit för att tillgodose landsbygdens berättigade kraf på uppmärksamhet för hvad som der tilldrager sig och hvad som der kännes eller önskas.
Genom fast anstälde medarbetare på skilda orter inom ön äro vi i tillfälle att tillsodose dessa kraf på tillfredsställande sit, så mycket mer som dessa medarbetares antal alltjämt ökas och allmänheten för öfrigt kommit till allt klarare insigt om att det är först genom en välvillig samverkan mellan allmänheten och pressen, som den senare förmår fylla den förras alltmera växande fordringar.
Något hvarom Gotlands Allehanda står så godt som ensam icom den svenska pressen är vårt bemödande att äfven på följetongsafdelningen trycka den prägel af Iärs-färg, som vi så gerna vilja gifva hela tidningen. Sådant är också möjligt endast derigenom att vår historia lemnar så rikt stoff för idealiserande framställningar. För vår omvårdnad om följetongen hafva vi också rönt erkännande både inom och utom provinsen. Det har gladt os3 och manar till nya uppoffringar. På denna afdelving hafva under de senare åren varit inrymda sådana af allmänheten med begärlighet mottagna berättelser som Novisen i Solberga kloster, Valdemarståget och Taxteinaren, alla med bakgrund ur Gotlands häfder. För nästa år ha vi låtit ombesörja en ny sådan historisk roman

Severin Norrby
af Abbe, »Novisens» författare. Denna berättelse, anknytande sig till sägnerna om den persons öden, som gifvit arbetet sitt namn, kommer, hafva vi anledning antaga, helt visst att mottagas med odeladt intresse.
Men priset för nästa år, spörjer allmänheten, det är egentligen derpå vi äro nyfikne? Skall det kuona bibehållas, sedan vi få tre blad i veckan? Ökning i utgifter och arbete torde betinga ökadt pris?
Nej! Kostnaden för redaktion, korrespondenser, telezram, sättning, tryckning, papser och postbefordran af det tredja numret lägges icke på prenumeranterna. Deremot torde icke få anses obilligt att — här som annanstädes — arbetet vid tidningens hemsändring i ur och skur och med vår stads tämligen långsträckta läge ersättes med 50 öre på helt år, så mycket mer som detta arbete ökats från 104 till 156 gånger om året.
Gotlavds Allehandas prenumeranter erhålla alltså tidning hvarannan dag,om icko helgdag inträffar, nämligen måndagar, onsdagar (»Gotland») och fredagar.
Badet, hemsändt,

Särskildt till prenumeranter i staden ställa vi en vördsam anhällan att icke skjuta upp prenumerationen till sistajstund ty om it större antal kommer på en gång, försvåras i så väsvotlg grad arbetet med uppgörandet af tidningsbudens listor, att uteblifvande eller försenadt aflemosnde af ett eller annat nummer vid årsskiftet svårligen kan undvikas.
Visby i Dec. 1886.
Ossian Jeurling,
utgifvare.

Gotlands Allehanda
Fredagen 31 December 1886
N:r 105.

Ett blad ur Gotlands häfder på 1400-talet
af Alf Snöbohm.
Forts. fr. nr 103.
Hela den mäktiga Tottska slägten råkade i eld och lågor öfver att konungen tagit de båda godsen Skjälsö och Trane kärr från Filip Axelssons omyadiga barn. Bröderna Åke och Ivar uppsade danske konungen trohet och lydnad. Ivar, som var mycket äregirig och hade högtflygande planer, beslöt att söka blifva nära befryndad med den afsatte svenske konungen. Han var enkling, ty hans första fru, Margreta Laxmand, var död. Han anmälde sig som friare till konnngadottern Magdalena, hans anbud antogs, och nu uppträdde Tottska sliägten öppet på konung Karls sida. ; Ivars och Magdalenas bröllop stod 1466 i September på Nyköpingshus, som hans broder Erik innehade. Hela partiet var här samladt, det mönstrade sin styrka och utsåg den tappre Erik Axelsson till riksföreståndare, Erkebiskop Jöns Bengtsson, motpartiets hufvudman, var bjuden till bröllopet, men aktade sig att efterkomma bjudningen. Äfven han samlade sina anhängare tilll ett möte och der blef han vald till riksföreståndare; det inbördes kriget utbröt.
Bondar, Sturar, Bjelkar och Tottar m. fl. ätter stodo mot Vasar, Oxenstjernor, Trollar m. fl.
Ivar Axelssons djerfva företag att uppsäga konuog Kristjan tro och lydnad, att öppet träda öfver på konung Karl sida och äkta hansidotter, väckte ofantligt uppseende i både Sverige och Danmark, stor harm i det senare landet. En folkvisa, förmodligen öfversatt på svenska, ty den är tydligen urspruvgligen författad i Danmark och afsedd att förhärliga Kristjan 1, fin Des ännu i behåll. Ivar Axelssons frieri och den uppsägning, som ban tillsände Danmarks konung är ämnet, som deri besjunges, men författaren bar ej varit rätt bekant.med de svenska förhållandena, hvar för visan innehåller flere historiska misstag.
Den lyder i Afzolii sagohäfder sålunda: Det var Herr Irar Axelsson han sitter på Gotlands skär,
Han säger: Jag vill mig till Sverige tara och hämta mig bjertans kär.
Herr Ivar han bryter den starka bölja för Gotland.
Herr Ivar han seglar till Stockholms by Karl Knutssons dotter att gästa
Det säga alla, som det hör eller spör: Det blifver icke till hans bästa.
Herr Ivar han bryter den starka bölja för Gotland.
De vinda deras silkessegel allt upp i förgyllande rå
Så segla de sig till Sverigas land fast mindre än veckor två —
Kasta de deras ankar på sand och gånga de sig i land,
Det aktade Sveriges råd uppå, de togo Herr Ivar om hand
Och midt nti den borgagård der axlade han sitt skinn
Så gångar han på Stockholms hus*) för Sveriges höfding in
Det var Herr Ivar Axelsson haninför dörren går
Och det var konung Karl Knutsson han upp för honom står.
»Hell, sitten I, Herre Karl Knutsson en höfding öfver Sveriges rike
Och vill I gifva mig Eder dotter Om jag kunde vara hennes like»
»Och skall jag Eder min dotter gifva, som för Edert bo skall råda
Då skall I drifva konung Kristjan ut och biskopparna **) båda»
Det svarade jungfru Magdalena, hon svarade så brådt:
»Viljen I drifva konung Kristjan af land jag sofver hos Eder i natt» ***)
Det var Herr Ivar Axelsson, han låter de brefven skrifva
Sänder han dem till Dannemark, konung Kristjan dem att gifva.
Och bort så red det sändebud, det bref att konungen bringa
På klostergården i Malmöby, der månd han honom finna.
Och in kom der det sändebud, han stäldes för bredan bord
Han hade så väl en tunga och kunde väl foga sin ord
»Hell sitter I konung Kristjan, en herre gild och gäf
Helsar Eder Herr Ivar Axelsson, här hafven I hans bref.»
Mälte det konung Kristian, när han de brefven såg:
»Aldrig hade jag det någon tid trott, Herr Ivar skull skicka sig så
Och både slott och fäste jag hafver honom fått i händer,
Men aldrig kom i mitt sinne han skulle så snart omvända
Och lefver jag konung denna vinter och än en kortare tid
Den sjelfgjorde konung och hans måg skola tigga mig om frid» +)
Och det var konung Herr Kristjan han kaster det sölf på bord ++)
»Det ger jag dig trogne Herr Jörgen, som aldrig bröt dina ord».
Konuog Krijan kallar på liten smådräng: »I stuga fö!j detta bud
Dn låt honom spisa som sig bör, kom icke hans herre ihog.
I tjenen hohom som sig bör och icke med annat än godt
Havs herre skall ock betala det lag, som gjorde oss detta till spott.
I följer detta bud till skräddarestuga och låter honom kläder skära
Sjelt skall betala den skräddarelön Ivar Axslason hans herra»,
»I hafven tack konung Kristian! I ären herre god och gill
När jag kommer ut af detta landet, Eder gålva jag prisa vill.»
Herr Ivar han bryter den starka bölja för Gotland.
Sedan Ivar 1467 uppsagt Kristjan tro och lydnad, uppförde han sig som sjelfständig furste och ingrep i det irbördes krig, som uppstått i Sverige. Hans broder Erik hade lyckats sätta sig i besittning af Stockholms stad och slott, der han blef belägrad af erkebiskopen. Ivar kom öfver från Gotland med en här; på gränsen mellan Nerike och Södermanland slog han en motpartiets anförare, Erik Nilsson (Oxenstjerna), samt tvingade erkebiskopen att upphäfva belägringen. Derpå drog han till Skåne, der Kristjan låtit belägra haas borg Lillö. En dansk här, anför af. höfvitsmännen Johan Oxe och Olof Get, mötte honom för att hindra borgens uvdsättning. De blefvo slagne, Oxa drifven på flykten, Get fången, Lillö befriadt. Genom Ivars raska uppträdande fick det fosterländska partiet öfverhand och Karl Knutsson steg för tredje gången på Sveriges tron, 1467 den 12 November. Påföljande året på en riksdag i Örebro svor Ivar, den 17 Mars, sin svärfader trohet och huldhet samt lofvade hålla Gotland Sveriges krona tillhanda, hvaremot riksens råd lofvade att vara Ivar lydige i allt hvad han på konungens vägnar befalte, lofvade att alla rikets slott skulle stå öppna och han vid konuugens död blifva riksföreståndare. Det var detta mål Ivar syftat till. Kriget var dock ej slut. Ännu stod motpartiet i vapen under sina höfdingar: Erik Karlsson (Vase), Erik Nils son (Oxenstjerna), Trotte Karlsson af Eka m. fl. Karl Knutsson var nära att blifva tillfångatagen under en resa till Vadstena, konungen lyckades slippa undan, men hans dotter, Fru Magdalena, blef tagen till fånga, mentyckes snart blifvit frigifven.
Karl Knutsson slutade sin växlingsrika lefnad 1470. Hans trötta hufvud sjönk ned för alltid och fick evig ro den 15 Maj.
| Ivar väntade pu, att, enligt Riksrådets löfte, få riksföreståndarevärdigheten, men rikets råd och rikets allmoge voro ej desamma. Erik Karlsson Vase eftersträfvade samma höga värdighet. Ingendera af dem erhöll den. Folkets kärlek gaf den åt Sten Sture, den aflidne konungens systerson; men Ivars varma nit för Sverige svalnade nu och han började närma sig Danmark, dock ingalunda i afsigt att ånyo blifva dess vasall. Han tyckes nu fattat beslutet att bibehålla sig som ep sjelfständig furste och ej underkasta sig hvarken Sverige eller Danmark. Planen var beräknad på att den evinnerliga hätskheten mellan svenskar och danskar skulle hindra dem från att gemensamt vända sig mot honom. Denna beräkning höll streck en låog tid. Båda rikenas regenter drogo sig för att angripa honom af fruktan för att han, såsom Erik den 13:de gjort, skulle kasta sig i den andres armar.
Ivars makt blef betydligt förökad, när han 1482 blef efter bröderna Erik och Laurits innehafvare af de stora besittningar som de innehaft. Sten Sture, gift med hans brorsdotter, Ingeborg Åkesdotter Tott, gjorde allt för att draga honom på Sveriges sida, ty om Ivar lemnade sina finska län till Ryssland och Gotland till Danmark, kunde faran för Sverige blifva hotande. Han fick tid efter annan stora förläningar i Sverige. Uti Småland hade han Kalmar, uti Östergötland Stegeborg, Vadstena, Söderköping med flere härader och kungsgårdar, äfven sådana i Uppland jämte Enköpiog, i Norrland, Gestrikland och Ån germanland samt slutligen Borgholm och Öland. Hans svenska besittningar, de största någon svensk man, näst efter Bo Jonsson Grip, innehaft, gåfvo honom i årlig inkomst 12,000 mark, eller minst 48,000 kronor. Han ägde äfven Lillö i Skåne och Sölveshorg i Blekinge. Sedan han 1476 den 15 Januari i Åhus åter blifvit vän med Kristjan, fick han staden Vä samt Gärds och Villands härader. Men med hans rikedom och makt växte hans stolta sinne och högmod. Han erkände ingen för sin öfverherre. När riksföreståndaren Sten Sture samt svenska riksrådet kallade honom att infiona sig hos dem i Telje, svarade Ivar, att de skulle komma till honom, som då vistades på Stegeborg, samt utlät sig: »>Riksföreståndaren kan komma med sitt råd och om de tala sakta och beskedligt, så vill jag höra hvad de hafva att säga.> De måste underkasta sig den stolte herrns vilja och komma till honom, men till allt hvad de föreslogo svarade han ett spotskt nej.

*) Karl Knutsson var icke då i Sverige eller på Stockholms hus; hans barn och han vistades den tiden i Finland och vågade sig visst ej till Stockholms hus, der Ture Turesson MR?) till Kråkerum, konung ök br medhållare och Marsk i Sverige, var befälhafvare och slottshöfding.
**) »Biskopparna båda» skall vara Erkebiskop Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson Vase, men denne dog 1465 i Augusti.
***) Ett groft försök attskymfa både konungen och konungadottern, jungfru Magdalena.
+) Denna spådom, som are nog torde yttrat, slog icke in, ty Karl Knutsson dog som konung 1470 och äfven Ivar Axelsson bibehöll sig så länge Kristjan lefde.
++) Kristjan var just icke känd för att hvarken hafva godt om »sölf», eller vara gifmild. Antingen var det för att skryta och visa sitt förakt för uppsägelsen som sändebudet blef så frikostigt begåfvadt, eller är det för att berömma Kristjan visans författare uppdiktat detta.

Gotlands Allehanda
Måndagen 27 December 1886
N:r 104.