Helt visst finnes ingen svensk man eller qvinna som sedan nämda vår icke har namnet Fårösund i minne. I orostull tid stod det då så ofta i tidningarnes telegramafdelning och dess ledande spalter, att det icke kan glömmas så lätt.
Då spred det sig så underliga rykten öfver det gamla nordanlandet, Efter en sjattioårig fred talades knappast om annat än krig och örlig. Man såg huru det mulnade i öster och vid horisonten, och man kunde i hvarje stund vänta, att vinden skulle föra dem samman i form af främmande örlogsflottor med krigets bemska förstörelseredskap och härar ombord.
Den engelsk-ryska tvisten, närmast berörande den afganska gränsen, vållade all denna oro och fruktan, så att vårt land, beläget mellan de tvistande makterna, kunde blifva ett Afganistan i norden.
Sedan ryssarne plötsligt den 30 Mars brutit den med engelsmännen nyss förut ingångna öfverenskommelsen om att ej vidare rycka fram och i en blodig batalj slagit deras allierade, afganerna, ur fältet, kunde man efter alla traditionella begrepp vänta ett stort krig när som helst, och visst är, att, om gamle Beaconsfield lefvat och styrt Enoglavds öden eller en om dess ära mån toryministär varit vid makten, det ej låtit vänta påsig i många dagar. Nu styrde ivrikespolitikern den fredsälskande Gladstone det stolta Britannia, men faran var öfverhängande i alla fall. Öfverallt inom vårt land insågs detra; och vår regering Var af samma tanke. Vår neutralitet måste ekyddas och vara så mycket ske kunde väpnad, – Det gick ej an att denna gång göra som under det förra orientaliska kriget, då den ena stridande parten utan motstånd tog den utmärkta hamnen vid Fårösund till operationsbas för sina företag i Östersjön. Skedde detta utan kraftigt motstånd nu, kunde ett fredsbrott med Ryssland väntas, och, man vill veta, att antydningar om detta från det hållet lemnats vår regering.
Samma dag som underättelsen om slaget vid Kursk-floden anlände till Stockholm, den 9 April, sändes derifrån order till Karlskrona om utrustandet af fartyg och till Karlsborg om en artilleri-afdelnings mobilisering, permitteradt manskaps inkallande m. m.
Vid flottans stationer i Stockholm och Karlskrona blef hastigt lif och verksamhet. Man arbetade snart sagdt part och dag, och när underrättelserna blefvo än mer hotande, ångade kanonbåtarne Rota, kapten Barklay, och S&uld, kapten Brusevitz, båda fartygen försedda med pansarbrytande 27 centimeters kanoner, ut i Östersjön och bort till Gotlands farvatten. Skuld tog posto vid inloppet till Slitehamn och Rota vid Södra inloppet till Fårösund. Till sistnämda ställe anlände omsider från Karlskrona och Stockholm monitorer, kanonbåtar, minfartyg, så att derstädes i början at Maj var samlad en eskader under v. amiralen Virgins beföl, sammansatt at följande fartyg: schefstartyget Drott, monitorerna Tirfiog, kommendörkapten Lind af Hageby, och Tordön, kommendörkapten Ulft, kanonbåtarne Rota, Alfhild och Astrid, minfartyget Ran, minbåtarne Sejd och Rolf, två ångkranpråmbåtar för minors pedläggning, en mineka, en mindre minbåt och fem logement-fartyg för minafdelningen, f. d. korvetten Lagerbjalke.
I slutet af April hade artilieri-detachementet från Karlsborg, 100 man under betal af kapten Bratt vid Göta artilleri-regemente och löjtnanterna Theander och Bruno, blitvit överfördt.
Kapten Bratt och löjtnant Bruno stannade med 65 man som garnison å Enholmen vid inloppet till den berömda Slite hamn, der befästningar, 2 kassematterade verk af sten, blifvit anlagda under senaste kriget i Östersjön, bestyckade med hvardera 12 kanoner.
Sålunda var Enholmen bestyckad af tilllsammans 24 kanoner, deraf 8 granatkanoner och resten slätborrade bombkanoner.
Löjtnant Theoander med 35 artillerister och 2 underofficerare detacherades till Fårösund, hvarest ej tans ett spår till befästningar.
Ännu tidigare hade mobiliseringsorder ut färdats till Gotlands natlonalbevärings norra bataljon. Så fort fara Hotade, skulle uppbrottstecken gilvas medels ringniug från kyrktornen, en del kompanier marschera till Fårösund och ställas under msjir Carlstedis betäl, de öfriga till Slite under majoren frih. Kruses kommando. Alla från ön permitterads oficerare vid beväringen voro inkallade till tjenstgöring.
Så saart minafdelnivgen unger den i yrket skicklige kapten Herman Caristedt anländt, begyute den genast spärra hamnens södra inlopp med sina hemska förstörelsemaskiner, och offierarne vid fortifikationen kapten Munthe och löjtnanten frih. Leijonhufvud begynate samtidigt med all flit å gotländska stranden uppföra batterier vid detta inlopp till miuliniernas skydd. Härtill kommenderades manskap fråu flottan ; artilleristerna gjorde god vytta, kunnige som de voro uti att förfärdiga flätverk samt torfsätta skyddsvallar, och från trakten samlades allmoge enligt pålysning i kyrkorna, dock ej i så stort antal som arbetsscheferna önskat.
Men iunau det vidare ordas om dessa neutralitetsrustningar och det säregna lif de medförde å denna bland berg och böljor aflägsna vrå af verlden, vore det ej utan intresse att först nämna något om den utmärkta hamnen, som af mången anses som den bästa i Östersjön.
Fårösunds hamn skiljer Fårön från det gotländska ölandet eller, som det af Fåröbor benämnes, storlandet, Man skulle tro, att Fårön erhållit sitt namn af dess rikedom på får.
Men så är ej förhållandet. Namnet härleder sig af Farö — de sjöfarandes ö — och Farösund — de sjöfarandes sund. Hamnen håller från Bungeör å yttre redden tlll norra inloppet 1 1/2 sjömil i längd och har en ovanlig rymd. I södra inloppet ligger Skartgrundet. – Mellan detta och Fårön är segelleden 22 fot djup. Mellan grundet och storlandet är sundet icke farbart till följd af grundt vatten. Redden mellan grundet och Bungeör är 30—36 fot djup. Vid lastbryggan framme vid Fårösunds by är 18 till 20 fots vatten. Det norra inloppet har deremot högst 11 fots djup. Segelleden der är endast några få famnar bred. Ioloppeat är dock djupt nog för mindre örlogsfartyg. Hawnens bredd är mycket olika; närmast södra inloppet är den 1,600 fot. Dess största bredd är nåra 13,000 tot. Vid färgstaden vid byn är den omkr. 4,500 fot bred.
Hamnens längdlinie går i norr och söder. Anukarsättningen är den utmärktaste, och oaktadt sin ofantliga vidd och det på tvänne sidor omgifvande hafvet ligger dock hamnen lugnt, till följe deraf att, dess stränder öfverallt äro skogrika, Norra Gotland och Fåröna äro knappast annat än stora skogsbygder. Fåröns s\’rand är flack. Den gotländska deremot höjer sig ej så obetydlist från hamnstranden upp åt den 1/4 mil från denna belägna, många sekler gamla Bunge kyrka.
Från höjderna vester om Fårösunds by är en härlig utsigt ötver den sällsynt ståtliga hamnen, den omgifvande mörka skogsbygden och hafvet så i norr som söder. Å Fåröstranden synas några få bygnader vid färgplatsen. Eljes är stranden obebodd. Det lilla Fårösunds samhälle ligger så soligt mellan hamnen och landthöjden der bakom. Den har väl omkring 100 invänare. Trenne handelsbodar och ett värdshus för resande finnas dock. Posttelegrafstation finnas äfven, hvilka .båda till följd af »kriget» stego för en kort tid betydligt i rang och värdighet. Posten kom ock gick denna märkliga tid 4 gåvger i veckan mot 2 gåvger, och telegratstationen uppflyttades från 8:dje klass till 2:dra. Byns befolkning består nästan uteslutande at sjömän, fiskare och lotsar, Vester om byn ligger en samliog gårdar, Stucks, och närmare södra inloppet gårdarne Utbunge. HEljest är äfven denna strand ödslig och obebodd.
Befolkningen, i denna trakt, synnerligast å Fårön, är ett sparsamt, gästfritt och vänligt folk. Deras kroppsbygnad är hög och stark, deras språk och lefnadsvanor erinra om ett oförderfvadt slägte. Det är en karlayulenhet i deras skick, som antyder något storslaget och genomfriskt. Det rinner ännu vikingablod i ådrorna hos många af dessa oförfärade fiskare och jägare. Språket är ett genljud af »norrena tunga» och lär myeket närma sig isländskan. Många af ortnamnen hafva bibehållit sig oförändrade sedan hedenhös, såsom Hanureflan, Marpes, Siglefs, Ala, Misslauper, Aurgrund m. fl.
Det gamla fornspråket är dock ej godt för fastländingen att förstå. De hitkommenderade artilleristerna visste nog, att Gotland tillhörde Sveriges krona, men funno förhållandet ändå något oklart, De hade blifvit föria hit öfver vida hafvet; landet var olikt hemorten, bygnadssätt och seder andra och i all synnerhet språket så främmande. Under första tiden satte de derför alltid under adressen på sina afsärda bref helt betecknande namnet Sweden, i likhet med hvad de sett antecknadt å från Amerika anlända skrifvelser.
*) En af »krigskorrespondenterna» från i fjor, hr Gustaf Thorsander, har utsändt »En knippa minnen från krig och fred», hvari han jämväl egnar en uppsats åt det militära lifvet vid Fårösund på våren 1885. De välvilliga omdömena jämte en och annan hittills mindre beaktad upplysning i sak torde motivera uppsatsens införlifvande med Gotlands dagskrönika.
Gotlands Allehanda
Fredagen 24 December 1886
N:r 103.
