hade i lördags årsexamen, mycket talrikt besökt af elevernas anhöriga samt skolans gynnare och vänner.
Till examensvittnen voro af eforus utsedde skolans inspektor landshöfding Poignant, komminister Söderberg samt skolans styrelse, bestående af landssekreterare Hambreus, borgmästare Een, lektor Bergman häradshöfding Valdenström, grosshandlare Axel Ekman och handlande Klingvall.
Af skolans 100 lärjungar tilllhöra alla Gotlands län med undantag af en från Vesternorrlands län. I Visby hafva 75 sitt hemvist, de öfriga 25 på landsbygden.
Skolans första läsår 1876—77 uppgick lärjangeantalet till 72; högsta antalet eller 111 bevistade skolan läsåret 1884—85.
Lärarepersonalen utgöres af fru Albertina Öfverberg, skolans föreståndarinna, fru M. Klintberg, fröknarna Å. Vesterberg, A. Smitterberg, J. Öberg, M. Bergman, J. Söderberg, A. Bolin, A. Cramér och E. Moberg samt lektor Höjer och adjunkt M. Klintberg.
Sedan en vacker såoguppvisning ägt rum, höll skolans eforus biskop v. Schéele ett längre afslutningstal.
Talaren framhöll huru i det gamla Hellas och Roma de kristna qvinnorna voro högt ansedda. Den grekiske vältalaren Libanios yttrade: Hvilka qvinnor hafva dock ej de kristna! Detta vore ett stolt ord. Fjärran vore dock för talaren att vilja bringa qvinnan i stolthetens elände. Man kunde dock väl säga : hvilka qvinnor hafva ej och hvilka qvinnor borde ej de kristne hafva, Det vore väl lätt att göra en motsatt teckning med framhållande af mörka skuggor. Äfven hedendomen hade dock mycket godt, liksom hos kristendomen funnes mycket af mörker. Det vore ej rättvist att måla den gamla tiden endast i svart, ty äfven då framstod qvinnans höghet samt skymtade fram qvinnans stora höga bestämmelse. De äldre af talarens åhörare kände godt till namnen Ifigenia och Antigone. Dessa bilder vore i sanning ej låga, ej fula. Stort vore då Ifigenia gaf sitt lif, ty, sade hon, »finnes ej något högre än lifvet», och stort vore, då Antigone offrade alla sina intressen för att helga sin broders stoft. Dock ett dunkel låge öfver dessa offer. Ifigenia sade nämligen, att en mans lif, äfven den ringaste, vore mera värd än en qvinnas. Hvilken missaktning och hvilket underkännandeaf qvinnans personliga värde! Sofokles lät de helleniska qvinonorna yttra, att man sålde dem, hvari de funne sig, ty det knnde ej annorlunda vara. Detta vore den dödskalla resignationen. — Blickade man vidare åt vester, | syntes Jjuset något klarare om qvinnaus bestämmelse. Den romerska matronan åtnjöt nämligen allas aktning. Häri stod Rom framför Hellas. Dock uttalades i Rom, som hade en Lukretia: skulle vi ej kunna vara af med qvinnorna, om vi kunde utaa dem erhålla barn, Romarne anslöto sig för öfrigt till de store grekerna, en Sokrates, Plato, Aristoteles och Demostenes, Hvad sade nu, desse store tänkare om qvinnan! Sokrates, kanske den ädlaste bland menniskor, förklarade, att qvinnan förhölle sig till mannen som mannen till staten, Plato, som ville taga barnen från mödrarna för att uppfostra dem i allmänna anstalter, yttrade dessa hårda ord : qvinnan är af naturen mindre skickad till dygd än mannen. Aristoteles ansåg, att qvinnan och mannen förhölle sig till hvarandra såsom kroppen till själen, Och slutligen förklarade Demostenes, att qvinnans enda bestämmalse vore att föda barn till verlden . — Kärt vore tänka, att våra förfäder, en af naturen kristnad folkstam, högt satte heder, tro och kyskhet. Eaviget, huru rysligt det än vore, vore dock ett, om än oförståndigt uttryck af nordbons hederskänsla. Tro och lofven höllos i helgd:; Och hvilken renhet afspeglade sig ej i det naturliga förhållandet mellan man och qvinna, hvilket stadfästes genom äktenskapets helgd. — I några af Salomos uttryck gömde sig något, som visade en höjning af qvinnans värde, såsom »många döttrar göra en fader rik» och »en dygdelig qvinna är härlig» m. fl. I Israel föddes sedan i jungfru Maria urbilden och typen för hvad qvinnan borde vara. Och hvilken ljusare tafla kunde man se än Kristi förhållande till qvinnan! Han gaf ej blott i ord utan i handling uttryck åt det nya åskådningssättet af qvinnans bestämmelse. Qvinnans lott i verlden vore gifven genom Jesu ord. Den store Paulus sade, att alla, såväl män som qvinnor, voro lika i Jesus. Här vore den stora lösningen af denna fråga. Qvinnan erkändes som menniska och såsom menniska likberättigad med mannen.
Nu vore man nästan på väg att springa öfver till en motsatt ytterlighet, hvarigenom målet ej vunnes. Luther hade här liksom i så mycket annat framhållit det rätta samt angifvit qvinnans kallelse och bestämmelse i att fylla sitt eget ändamål i arbete och möda. Nu stundade en tid, som förkunnade, att qvinnans frihet skulle nås på ett annat sätt. Det skulle egna sig till en tafla, målad svart i svart. Något dylikt som vår tids allramest fordrande] upplysningsmän begära kände talaren ej i historien. Denna fordrade frihet vore förfärande, den vore rättare ett slafveri. Något närmare härom ville talaren ej låta komma öfver sina läppar. De mera moderate bland ifrarne för qvinnans frihet ville, att någon skilnad mellan man och qvinna ej skulle göras i det jordiska. Skulle qvinnan då ej längre vårda hem och barn, liksom mannen skötte sin offentliga verksamhet! Skulle man och qvinna ej hafva något skildt lifsområde, då hade Gud misstagit sig vid skapelsen, vågade talaren säga! Qvinnan skulle nu sköta de volititiska värfven och mannen vårda barnen.
Talaren, som dock trott sig hafva blick för tidens kraf, måtte hafva blifvit litet gammalmodig, då han ej kunde förstå dessa läror. De innehöllo idel dårskap, rent af narraktighet. Hvad vore det då som kunde bringa qvinnan en frihet, så att hon lydde tritt och deri såge sin storhet samt tjenade fritt och deri såge sin ära? Jo, att både man och qvinna såge allt i Gud. Då vore det möjligt att se allt rätt. Dertill hörde ej blott intelligens utan äfven en sann uppfostran. Det vore nu en stigande förpliktelse att gifva en sådan uppfostran. Dette vore också meningen med denna anstalt, Man borde gå, sträfva, ila, jaga fram till det föresatta målet, att qvinnan måtte kunna å sin plats komma till sann frihet och sjelfstaudighet, liksom mannen å sin plats. Vi hade nämligen en skuld härutinnan att. betala till qvinnan med ränta, derför borde man af alla krafter sträfva att nå målet.
Till skolans inspektor landshöfding Poignvant framförde biskopen sin och öfriges tacksamhet för det nit och intresse, hvarmed han omfattade skolan. Att hr landshöfdingen med sina många skiftande vigtiga uppgifter velat åtaga sig inspektoratet, förtjenade djupt erkännande. För den vård som styrelsens öfriga ledamöter egrat skolan genom att åtaga sig samhällets gemensamma förpliktelse härutinnan frambar talaren till dem sitt och allas erkännande. Ett bjertligt tack framförde talaren såsom eforus och barnens taleman till skolans föreståndarinna, läraringor och lärare, för det nit, den skicklighet och trohet, hvarmed de vårdat sig om barnen.
Till de närvarande föräldrarne och målsmännen ville talaren rikta ett ord, ej det minst vigtiga. Skolan hade fått en stor bestämmelse. Men man hade spänt bågen för hårdt, då man i månget hem trodde, att skolan kunde uträtta allt i afseende på barnens uppfostran. Ihemmet skulle dock barnen i första rummet uppfostras. Skolan kände sig sårad, om föräldrarne ville öfverflytta allt ansvar på skolan. Talaren önskade att det af honom så högt aktade och älskade gotländska folket måtte erkänna, att hemmen voro de rätta plautskolorna i detta afseende, och uppfatta, att skolan skulle fylla sin bestämmelse, om en trogen samverkan mellan hem och skola ägde rum.
Och nu några ord till dig, älskliga ungdom, mina små kära blommor. Måtten I växa fritt och sundt. Måtten I aldrig komma in i d:ssa orena förpestade åskådnivgar, som äfven hunnit till vår ö. Sjunken ej ned i någon sjuklig uppfattning, som gör qvinnan till något annat än hon bör vara. Måtten I komma till insigt om eder såväl allmänna bestämmelse som menniskor och det särskilda sätt, som Gud anvisat eder som qvinnor. Må I vara qvinliga och häri sökaeder största berömmelse.
Sedan biskopen i en bön nedkallat den Högstes välsignelse öfver skolan och de närvarande, afslöts akten med afsjungande af psalmen 392, verserna 4 och 5.
Gotlands Allehanda
Måndagen 6 Juni 1887
N:r 45.
