höll den 2 Juni sitt sommarmöte hos kyrkoherden och folkskolinspektören R. Uddin i Sanda. Mötet, som besöktes ej blott mavgrant af alla kretsens medlemmar utan ock af omkring ett 10:tal utom föreningen stående personer, kännetecknades af den broderlighet och kamratanda, som lalltid gjort sig gällande inom denna krets. I kretsen ingingo 4 nya medlemmar, deribland komministern i Mästerby, Emil Ekman. Den äger nu 20 medlemmar, hvarförutom en skollärare från södra trediogen ingått i Klintekretsen utan att hafva ingått i Sveriges allmänna folkskollärareförening, till hvilken kretsen anslutit sig.
Med anledning af en lektion af småskollärarinnan i Sanda iinnanläsning med 1:sta årsklassen vidtog en liflig diskussion om ljudmetoden. Liksom vid förra mötet gjorde sig ock nu den åsigt mest gällande, att ljudmetoden vore\”att föredraga för dess förståndsbildning, dess naturlighet och säkrare förande till målet icke blott i rättläsning utan ock i rättskrifning. Mot det sista gjordes anmärkningar. En lärarinna, som i 10 år undervisat efter stafningsmetoden och ungefär lika lång tid efter ljudmetoden, yttrade, att hon skulle vilja slippa gå tillbaka till stafningsmetoden, ty ljudmetoden medförde dubbel nytta mot den andra.
Vid val till styrelseledamöter i den allmänna föreningen tillföllo alla de afgifna rösterna skollärarne Å. Dalin i Husqvarna, J. G. Söderberg i Lidköping och J. Johansson i Göteborg. Till revisorer omvaldes de förutvarande.
Efter en angenäm middagsrast, under hvilken man hade glädjen att äfven få höra åtskilliga sånger samt musik på kyrkoorgeln, utförd af en bland Gotlands mest musikaliske skollärare, böll ordföranden, skoll. Rosvall, ett föredrag om Arends stenografi, ur hvilket vi återgifva följande:
Stenografien har först i den allra nyaste tiden mera framträdt, oaktadt stenografiska system funnos redan hos de gamle grekerna och romarne. Orsaken har varit-behofvet af en referentskrift för riksdagsförhandlingarna. Bland dessa nyare system hade Gabelsbergers genom sina grafiska tecken varit mycket omtyckt och användbart. Det Arendska vore dock bättre, emedan det med sig förenade icke blott alla det Gabelsbergska systemets fördelar utan äfven många andra, såsom större lättlästhet och lättlärdhet samt vore en idealskrift, hvilken i möjligaste måtto afbildade ljudens och till följd deraf ordens karaktär.
Så afbildas det stela elementet i språket, konsonanterna, genom nedstreck, men det mjuka, sammanbindande elementet, vokalerna, genom mjuka, böjliga, uppåtskrifna bindestreck. Likljudande konsonanter eller vokaler få en liknande form, dock tillräckligt skiljaktig. Konsonanterna äro i sin öfre deloch så formade, att den med dem förbundna begynnelsevokalen får en olika karaktär, i det att den än blir mera tydligt skild från konsonanten såsom i at, än mera sammansmältande såsom i al. I sin nedre del äro alla konsonanter lika, nämligen tvärt afskurna eller stympade, men förbindas omärkligt med vokalerna på för hvar och en efterföljande vokal karaktäristiskt sätt och blir derigenom någonting afslutadt och fullbordadt. Diftonger betecknas ock med enkla uppstreck, emedan de med hvarandra sammansmält till ett ljud. En kort vokal betecknas med kort vokalstreck, en lång tvärtom. Äfven i öfriga fall betecknas ord, som hafva samma ljud, men olika betoning, på olika sätt, så att betoningen tydligen framträder. Da sammansatta konsonanterna hafva egna tecken, hvilka dock påminna om de konsonanter, som deri ingå. Endast stamstafvelserna utskrifvas fullständigt, emedan stammen är den betonade delen af ordet. Småord, förstafvelser och ändelser, tecknas med särskilda korta tecken, sigler- eller monogram. Sammansatta ord skrifvas alltid i sär, och detta behöfver man icke tänka sig till, det faller af sig sjelf. Vidare vore Arends stenografi oaktadt alla dessa egenskaper så kort och lättskrifven, att utan förkortning i Upsala skrifvits till och med 284 stafvelser i minuten. Inlärandet vore ej så svårt som man förestälde sig. 6—7-åriga barn hade kunnat lära sig den. Den praktiska nyttan låge i öppen dag. Ij skolan, äfven folkskolan, skulle den vara synnerligt nyttig, OA den till 1/5 förkortade det skriftliga arbetet.
Derefter diskuterades frågan om slöjden. Ioledaren, hr Stengård, påpekade, att man måste häfva klagömålet öfver, att barnens bristande arbetslust uppstod genom slöjden, ty den. ger lust till arbete. Han villa hufvudsakligen tala om gosslöjd. Denna bör vara renlig, gå från det lättare till det svårare, utbilda en allmän handfärdighet och uppodla skönhetssinnet. Träslöjden passade härtill bäst. Man bör låta barnen göra endast nyttiga hushållssaker, ty de måste utbildas till nyttige medborgare. Men man bör se noga till, att de blifva fiot och bra gjorda. Talaren hade gjort den erfarenheten, att gossar, som deltagit i slöjd, kommit att skrifva och rita bättre samt äfven i öfrigt blifvit mera tillgängliga för undervisning och uppfostran. Skolläraren bords sköta äfven slöjdskolan, emedan han bäst känner barnev, kan mera öfvervaka ordningen och förbättra sina inkomster samt kommer liksom i en annan verld. Det vore godt, om gosslöjden vore införd i alla folkskolor. — Flickslöjden hida kommit in på en oriktig stråt, i det flickoraa väl lärde sig virka en spets kring sin underkjol eller lintyg, men icke kunde sy sjelfva plaggen. väl lärde sig sy på siktdak både namn och granna saker, men ej stoppa en strumpa, utan att denna snörptes tillhopa till en tuta, eller sätta en lapp på ett kläde, utan att lappen liknade en vidfästad groda. – De borde kunna sticka och lappa sina strumpor, sy och lappa sina lintyg och kläder.
Skolläraren – Pettersson vore icke med om, att skolläraren vore den lämpligaste personen till slöjdlärare. Han vore i behof af den enda fria dag han hade i veckan för andra ändamål, om han icke skulle blifva brytare af sabbatsbudet. Det vore icke någon särskild fara förenad med att lemna slöjden åt en handtverkare. Lika stor fara ligger för barnen i hemmet och i umgänget med hvarandra att höra ord, som icke äro rätta. Handtverkaren vore lika bunden. af ordningen som skolläraren. — Ställningen i flickskolan vore ej allestädes så sorglig som hr Stengård skildrat.
Skolläraren Andersson trodde, att flickslöjden snart skulle komma i sitt rätta spår igen, om nämligen den metod komme att följas, som nu blifvit införd i Visby; undrade, om snickeri vore så praktiskt och nyttigt; tyckte, att skomakeri och skrädderi vore nyttigare för folkets barn.
Kyrkoherden Uddin: Slöjdskolan skulle icke vara fackskola, utan en uppfostringsanstalt att uppöfva uppfattnings- och iakttagelseförmågan samt bibringa noggrannhet i sammansättningen af en sak. Härtill lämpade sig bäst träslöjden. Den vore ock den nyttigaste, ty det vore väl mycket mera värde i ått kunna tillverka sina redskap för åkerbruket än sätta en lapp på en sko eller en rock. Gossar, hvilka genomgått slöjdskola, hade i sina hem skaffat hvarjehanda verktyg, hvilka förut ej funnits, och förfärdigat saker, hvilka förut måst inköpas. Är skolläraren slöjdkunnig, bör han sköta slöjdskolan, emedan han lättare lär sig att följa riktiga metoder. Skomakeri och skrädderi böra ej förekomma i skolan såsom varande mepliga för helsan. . Man bör låta sådana barn, som hafva anlag derför, lära detta hos handtverkare.
Sedan desse talare flere gånger förfäktat sina åsigter, afslöts mötet med bön och sång, och en stund tillbragtes i den trefliga och gästvänliga prestgården.
Nästa möte skall hållas i Vestergarns skolhus 7 Oktober kl. 10 med lektioner för folkskolan i naturkunnighet och för småskolan i bibl. historia samt samtal om katekesundervisningen, rättskrifningen, slöjden och välskrifningen.
Gotlands Allehanda
Fredagen 10 Juni 1887
N:r 46.
