Röda Kvarn: »Akta er för vatten»
En charmfull och blodig drift med den del av krigsmakten som, åtminstone under kriget i Finland, gick under benämningen hanlottor, dvs befäl och meniga bakom fronten, som visserligen bar uniform men som aldrig behövde se en fiende i vitögat. Kommendörkaptenen vid den stolta U. S. Navy, som sitter vid sitt skrivbord och leker med en sextant — och i övrigt den skriande bristen på sexiga tanter. Varenda flicka har hur många chanser som helst, men för de stackars soldaterna är det inte roligt.
Regissören har väl tillvaratagit alla dråpliga effekter, exempelvis den kvinnliga journalistens små eleganta svarta trosor som flagga på en väldig kryssare under strid eller scenen då filmens hjälte, den unge löjtnanten, för en från striderna nyss hemkommen soldat beskriver för honom vad han kommer att få vara med om på sin snart förestående permission hemma i Amerika. Även den s. k. Söderhavsromantiken blir välgörande illa åtgången, detta trots att filmen bjuder på en hel del vackra naturscenerier.
Slapp man bara dom i särklass högeligen träiga annonserna innan filmen så vore det ännu bättre. Men ni behöver inte ångra er om ni går och tittar på sjömännen som aldrig fick se något vatten.
S-man.
Royal: »Rock Pretty Baby»
John Saxon, Sal Mineo två unga trevliga skådespelare mötte publiken på Royal. Sal Mineo spelade med i Ung Rebell och är säkert känd av alla ungdomår i Sverige. Filmen var en rockfilm av ganska god klass, många bra bitar serverades. En av de bättre var »Can I steel a little love», »Rock Pretty Baby» svängde det friskt om och många andra bitar också. John Saxon är mycket snygg att se på, hans tonårsperiods ömsom veka och truliga sätt bra spelat fast de yngre årgångarna inte gillade att kännå igen sej själva då och då. Luana Patton det kvinnliga nya fyndet var söt och lite ovanlig. Filmen är värd att se men de äldre årgångarna kan lika gärna avstå.
YI.
Hansa: »Attack över havet»
En Alan Laddfilm, som kanske kommer att göra hans beundrare litet besvikna. Det dröjer nämligen väl länge, innen han får klippa till. Men så är han också en samvetsöm kväkarofficer till sjöss, som sent omsider får lära sig att man måste slåss för sitt land och sina ideal.
Man önskar sig faktiskt en rejäl krigsfilm i stärlet för ett sånt här hycklande misch-masch av kärlek, krig och propaganda, allt dessutom i färg. Erkännas måste dock, att färgen skriker betydligt mindre än vanligt och tillåter en abt njuta av den tyvärr alltid lika skrämmande sköna synen av ett krigsskepp till havs.
F.
Roxy: »Din kropps begär»
Det är alltid med blandåde känslor man sätter sig i en biografstol för att se en så kallad sexual-upplysningsfilm. Den behandlar ett mycket omtåligt ämne och kan lätt glida över till det sensationsbetonade. Filmtypen har säkert sitt berättigande, därför att det finns en skrämmande okunnighet och brist på förståelse hos båda könen, trots det ofta mycket fria umgänget i det moderna samhället.
I denna tyska film har regissören sökt undvika allt som luktar sensation och den som vill se något »spännande», måste se en annan film.
Filmen är upplysande, det svenska talet är övertygande, för att citera den kände svenske läkaren Malcolm Totti\’s ord i filmen: det är vars och ens plikt, att se den. Tyvärr är skådespelarna medelmåttiga och handlingen svag.
Ett roligt franskt förspel om »hur kvinnan måste lida för sin skönhet» ska övertyga alla män om hur modiga alla kvinnor verkligen är för att bli lite sötare.
Peter.
Gotlänningen
Fredagen 7 November 1958
N:r 258 B. Årgång 74.