skrifver om sina resor på Gotland till landtbruksakademien och Gotlands hushållningssällskap:
På kallelse af Gotlands Hushållningssällskap och med anslag af statsmedel för hållande af landtbruksföreläsningar och meddelanden af enskilda råd och upplysningar till jordbrukare inom länet instälde sig undertecknad 23 sistlidne Mars i Visby för att efter inhämtad kännedom om resplan m. m. fullgöra nämda uppdrag.
Den 26 i samma månad skedde början i Follingbo; omkring ett trettiotal landtbrukare hade då infuaunit sig, hvilka alla med synbarligt intresse afhörde och togo del af den hållna föreläsningen, som afhaudlade åkerjordens afdikning, bearbetning, gödning och utsädet samt ängens skötsel. Denna församling, såväl som de 3:ne derpå följande, Barlingbo, Roma och Björke, äro att hänföra till de bättre lottade socknarne hvad jordmån angår, emedan den i allmänhet utgöres af godartad mylla på ler och mergelbotten. Om denna åkerjord på lämpligt sätt atdikades, som enligt mitt förmenande borde vara med 3,s fot djupa täckdiken lagda med rör eller klappersten, der sådan passande finnes, eller ock af stänger och ris, samt på ett afstånd från 30 till 40 fot, skulle dessa fält obestridligt lemna lika afkastning med Sveriges bästa jord. Ett mål värdt att eftersträfva !
Inom Roma m., fl. socknar finnes s. k. Roma myr, hvilken som jag hoppas, inom en ej allt för långt aflägsen framtid, kommer att torrläggas, och en gång väl torrlagd samt odlad och rätt skött skall lemna den yppersta afkastniog af allehanda sädes-, foder- och rotfruktsskördar, vida öfverträffande den usla afkastning af dåligt myrfoder den hittills lemnat. 100 till 150 kronors skörd på tunnlandet och deröfver är vida mer än den nu inbringar: värd 10 til 15 kr. på samma areal.
En verklig vän till alla gamla »Gotlands ängar», att de må bibehållas och förbättras, är jag, och kommer fortfarande att så vara, ty hafva de icke varit några frostnästen för närbelägna åkerfält, men väl myrarna. Ensamt detta borde vara ett nog Märke skäl för deras odling.
Eno myckenhet af den jord som för närvarande finnes odlad på Gotland, har aldrig lemnat och kommer ej heller att lemna så rika skördar som dessa en gång odlade myrar; detta bevisas tydligen af de utomordentligt vackra skördar som grosshandlanden V. A. Malmros å Ihre i Hangvar årligen erhållit. Men skall, som önskligt är, detta företag kunna realiseras, så fordras kraftigt understöd af statsmedel, emedan folket sjalft saknar medel härtill. Gotland äger i sina 100,000 tunnland godartade myrar en del af de slumrande milliarder som man säger Sverige äger i sina mossar. Väl förtrogen med fastlandsmossarna och deras beskaffenhet, vågar jag bestämdt påstå att Gotlands myrmarker, hvilka enligt mitt förmenande till största delen bildats af genom förruttnelse sönderdelad hafstång (släke), äro till sin beskaffenhet vida förmer än det öfriga Sveriges. Deras rikedom på kalk, likaledes jämförd med fastlandets, är ojämförligt större. Kommer så dertill att mångenstädes, såsom händelsen är kring Martebo, Roma, Davide, Stånga och Aklause m. fl. myrar, rika tillgångar på grus ochsand finnas, hvilka ämnen äro i hög grad egnads att fysikaliskt förbättra och göra dem fruktbara, hels: i förening med det billiga tomasfosfatet och kainiten. Sättet är blott att få dessa sanningar så hastigt som möjligt förstådda och praktiserade, ty gotländingen tillstår gerna om sig sjelf att han är — trög. Men får han ge exempel och något litet fondera på saken så griper han sig an, och när han så gör, är han ihärdig nog. Kna liten mönsterfarm om 40 till 50 tunnland i hvarje af de 10 gillena torde vara det enda och säkra att på det mest praktiska sätt lösa frågan.
Alltså 10 mönstergårdar på Gotland!
Detta förslag ingick till en början i min föreläsningsplan, men då jag fattat min uppgift som föreläsare, att jag bordei första hand gifva akt på och behandla de ämnen, som för dagen äro mest brännande, måste jag, ju mer inblick jag fick i den totalt försammade ladugårdsskötseln, söka först att på alt sätt tillgodose densamma. Så skedde. Detta blef i omkring 40 församliogar hufvudämnet för föreläsningarne. Men som svårligen någon lönande ladugårdsskötsel kan tänkas, mycket mindre realiseras, med mindre lämplig afsätt ning samtidigt beredes för den mjölk som produceras, så måste af helt naturliga skäl mejerifrågan komma upp, alldenstund på Gotland endast fans ett bolagsmejeri, förlagdt i Visby, hvilket med de anspråk man nu med rätta ställer på sådana, måste anses högst otillfredsställande. Detta har också ganska riktigt insetts och har med auledning häraf bolag bildats på många ställen. Att anlägguivgskostnaden blifvit ringa, är att helt och hållet tillskrifva de erfarenhetsrön som hämtats från fastlandet och, i olikhet med hvad fallet är der, en bestämd önskan att verkligen spara med bolagets medel.
Att dessa mejerier till en början icke kunna uppvisa höga koantal för dag inses lätteligen, då man betänker att i närvarande stund antalet bästar och oxar tillsammans ensamt öfverstiger koantalet med 5—6,000. Kommer så härtill att de förstnämde alltid i regeln erhållit det mesta och bästa fordret, är ej underligt att kornas hem varit det eländigaste man kunnat skåda, Många äro de, som på det bestämdaste lofvat ändring i sin förra hushållsplan, och åtekilliga gamla hästar torde derför denna höst utrangeras. Genom en större del af svenska pressen har mitt anförande vid hushållningssällskapets sammanträde i Hemse 5 Juli d. å. gått, då jag med statistiska siffror bevisade att en häst kom på hvar fjerde till femte person, ja ställen gifves der flere hästar finnas vid gården än personer vid densamma (14 hästar 4 kor och 12 parsoner med barn). I allmänhet ställer sig dragarnas antal till den odlade jorden som 1 till 10, d. v. s. ett par dragare till hvarje 10:de tunnland hos de mindre jordbrukarne, och dessa äro de flesta. Ea viss större herregård företer i det närmaste samma missförhållande, Som en jämförelse ber jag från andra orter få nämna: skåningen brukar 50 tunnland med ett par hästar, småländingea 25—30 tunland, mångenstädes stenig åker, med ett par oxar. Att de nämda missförhållandena inom kort i och med mejeriernas kommande till stånd skola hastigt nog upphöra har jag all anledning antaga, ty med detsamma jordbrukaren kommer att inse att den månatliga skördade afkastningen är för honom en god och säker inkomstkälla, som han ingalunda vill undvara, utan tvärtom önskar med hvarje månad och år göra större, minskas nog den nu uppenbara lyxen i fråga om dragare och åkhästar.
Man har framkastat det förslaget att andra kreatursracer måste anskaffas om mjölk skall erhållas, Mitt svar har varit: nej. Gotland har i sanning i sin egen inhemska kreatursstam den för orten aldra yppersta om den i likhet med främmande kreatursracar väl fostras och vårdas. Hushållningssällskapets välbetänkta åtgörande i den vägen, att hädanefter årligen vid gillesmötena prisbelöna öns kreatursstam, skal inom kort komma att visa hvad som i den vägen skall kunna åstadkommas.
Samma sorgliga förhållande som gör sig gällande på fastlandet i dess skogssköfling uppenbarar sig äfven på Gotland. Dess forna härliga skogar, om hvilka de qvarstående stubbarne böra vittnesbörd nog såväl som ånghvisslan från ångsågen (cirka 70 till antalet) tillika med de till ett par hundratal häst- och vädersågar besanna att skog funnits. Alldeles utblottad är ön detta oaktadt ännu icke. Må blott den ännu qvarvarande skogen omhnldas. Men skall äfven den sköflas, torde Östersjöns perla inom kort förvandlas till en obeboelig kalkklippa i det öppna hafvet, utsatt för nordanvindarnes hemska, förödande framfart, ett arf som kommande slägten skola vara föga tacksamma för att nödgas emottaga. Jag önskar i Gotlands välförstådda intresse att hågen måtte vända sig från skogarna till myrarna; dessas utdikning skall minska vårfrosterna och mildra öns klimat.
Att laod:bruk och ladugårdsskötsel för närvarande i det hela taget står efter fastlandets dertill finnas många bidragande orsaker, såsom den ännu till 1/3 af ön oskiftade jorden, öns frånskilda läge, som gör att gotländingen endast kommer i beröring med sina granna och blifver i följd häraf icke i tillfälle att se och taga kännedom om landtbrukets annorstädes gjorda framsteg på ena eller andra områder, hvarför farfarfars åsigter envist hållas fast, som innebär bl. a. spannmålsodling i 2—3 skiftesbruk.
Så konservativ gotländingen än annars må anses vara, är han dock tillgänglig för en vänligt, om än kraftigt framstäld motbevisning. Derom vittnar min egen erfarenhet från deona min resa, Samma uppmärksamhet och goda bemötande, som jag fått röna på fastlandet under mina 11 års resor som föreläsare har i rikt mått blifvit min lott äfven på Gotland i de 50—60 församlingar, hvilka underMars—Augusti besökts, och der föreläsningar hållits som i allmänhet varit talrikt besökta, vittnande om begär att få inhämta nytt vetande i modernäringen. Ja, tyckas det nu blott att få de enkla sanningar som i dessa föredrag framhållits att slå rot hos landtmännen der och bära frukt i verksam handling, så hoppas jag att mitt lilla samarbete med dem icke skall vara förspildt.
Gotlands Allehanda.
Fredagen 14 Oktober 1887.
N:r 82.
