När doktor P. A. Säve
kom ut på landsbygden, ut till folket, ut till de gamla minnesmärkena, sagorna, ordkastningarna (af gammaldags slag) då visste man att här blef en liten smula uppståndelse, men i all tysthet, Då togs fram utan tvekan hvad den vördade gubben ville se, höra och anteckna. Det må derför tillåtas att förtälja något om ett sådant hans besök.
Det var vid Mickels-messa 1879, Jag var tidigt uppe, kanske tidigare än vanligt, emedan jag hade flyttningsbestyr för dagen.
Plötsligt stannar en pinnkaret utanför dörren kl. mellan fem och sex på morgonen, Skjutsbonden var en gammal vän till doktorn, en odalman, född 1811, död 1887, och således född och död samma år som »Säven» (Höga och många titlar tar man icke så noga i betraktande på landsbygden i hvardagslag, ett godt och hederligt namn gäller ännu här och der först och främst).
Jag fick stor tack för min upptäck af en runsten, hvarom jag vederbörligen underrättat.
Detta var en af anledningarna till utresan den gången.
»Visa mig nu ditt fynd — hvar har du det?» — »Det är i prestgårdens brygghusspis, såsom jag sagt.»
Vi vandrade alla tre dit, blott ett stenkast från min bostad. Komne till grinden, springer jag före att underrätta pastorskan att »storfrämnes> ville stiga in i — brygghuset.
»Är du galem, sade hon, vi hafva ju så ostäldt der».
Man höll nämligen på med att slagta tiondelammen. >»>Hvad skall jag göra?» — »Ja, hvad skall jag säga doktorn? Skall jag säga honom att han inte den här gången får lof att stiga in i brygghuset?> — »Nej det går inte an, det kan då inte bjelpas.>
Och jag sprang ur köket, lika fort som jag kommit, ut till intendenten och sade honom huru det stod till. »Tror pastorskan det, att jag icke förr sett dem fylla pyls i en prestgård och annorstädes, och hur det då är med den goda ordningen !»
Så gingo vi in i det mera nämda brygghuset, lade oss på knä i spisen, sedan vi med mycket krus iått hvar sin gåsvinge af pigorna för att sopa rent i hvarenda runa, ty stenen utgjorde »häll» i spisen. Ja, det var brända bullar må man tro, när gubben fick se en slik vandalismen.
»Seså, du! Nu kuana vi se att en kristen menniska legat begrafven under den här. Du ser korset der i midtelpartiet. Men för öfrigt få vi icke mycken reda på de ristade runorna: det mesta är uppbrändt» Med harm och grämelse erfor gubben detta.
»Nå, hur har den stenen kommit hit och fått en så snöplig plats — Jag började stammande säga att jag icke visste det, ty inte var jag med när den lades dit, fastän jag visste hvem som var kyrkoherde när det skedde, Så fick jag liksom en ingifvelse. Jag erinrade mig hvad kloskaren på stället för flere år tillbaka berättat. Han hade en »dusig» (dimmig) Oktoberdag varit ute i socknen för att bjuda till begrafning, Kommen hem sent på qvällen i »pik» (becksvarta) mörkret, hör han något »esla» (köra, arbeta, häfva) på kyrkogården. Han måste plkiten likmätigt, »dåtligt» (nödvändigt) gå dit för att undersöka om det var röfvare och tjufvar, som »eslade> med kyrkans kassakista. Men det var det inte, utan prosten med ett par drängar och ett par oxar JEn grafsten skulle hämtas (i tysthet) för något ändamål. »Annammin-go\’, du», sade prosten till klockaren, »kom och hjelp till, du…»
»Men om det nu är samma grafsten, som prosten den qvällen tagit, kan jag icke veta», sade jag till doktor Säve.
»Hva\’, sa\’ du tagit?» genmälde doktorn med stark tonvigt på sista ordet.
Jag började då tänka på att jag sagt för mycket. »Nej, du skulle sagt stulit» — sa\’ »Säven» — ty ser du, — n var en oxe, som var van att förstöra mer än så.»
Jag ville ursäkta prosten. Om han hade lefvat på vår tid, med den anda, som nu lifvar fosterlandets oegennyttige män, och som har sinne för att bevara minnet af förfädrens storverk, hade prosten aldrig gjort så.
Ifrån prestgården reste doktor Säve till en bondgård för att med ägaren underhandla om en plog, som Kristofer Polhem förfärdigat och skänkt bort.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 21 November 1887.
N:r 93.
