Från landsbygden.

Norra Gotland, 8 Dec.
Iakttag nödig försigtighet
vid handterandet af hackelse- och andra maskiner!
Häromdagen råkade en tjänstedräng å Kyllej i Helvi att vid arbstet med hackelseskärning få venstra handens tumme emellan veafven och lådan å maskinen med den följd, att allv skinn och kött bokstafligen slets från benet å tummen; af smärta och blodförlust föll den olycklige i vanmakt, i hvilket tillstånd han en stund efter fans af pigan på stället.

Stormen.
Under samtal mel personer, bande vid kusten, om stormen, som rasade här den förra månaden, sade de sig ej kunna minnas en dylik storm; de påstå denne var svårare än Novemberstormen den 13 och 14 år 1872. Som ett exempel på den förstes styrka kan vämnas att många halmstackar blefvo förda långa vägstycken, derunder mötande vägfarande, som på så sätt hindrades i sin resa. På ett ställe fattada vinden i en under ett skjul stående vagn och förde den ett långt stycke med sig. I hafsvikarne var vattnet som i en kokande gryta, och närliggande holmar voro omöjliga att skönja för, det yrväder af vattenpartiklar, som stormen uppdref. Ramponerade tak, kullblåsta gärdesgårdar oci afbrutna träd bära öfverallt vittne om stormens raseri.

Drunknad.
I lördags 1 Dec. eller fredags 30 Nov. passerade jakten Adolf från Slite, förd af styrman O. Ahnqvist, då den sorgliga händelsen inträffade, att bästemannen Berg gick öfver bord och omkom. Han hade en god stund hållit s\’g uppe; utan att kuuna lemna någon bjelp måste de ombord qvarvarande 2 männen se den nödstälde försvinna. Den omkomne var gift.
Vraket efter å Rute Misslauper strandade norska barkskeppet »Alfen> inropades i gå å auktion af Neptunbolaget för ett pris a 300 kr.; af samma bolag inropades i vraket varande och i land bergad last för omkring 2.000 kr.

Det minsta »krypin»,
som funnits här på norra Gotland, har nu försvunnit från sin plats, i det att ägarinnan till detsamma låtit ändra om det. Den bostad jag menar, upptar en yta af omkring 16—20 qv.-fot och var ej högre under takåsen än att man godt kunde stående på golfvet, nå den med handen. Intet loft fans der förut.
Maken till na nämda bostad var till fionandes för några år tillbaka någonstädes vid vägen, som går till Visby från Fårösund. I denna bygnad bodde då en broder till en rik och mäktig man, hvars bostad var ett slott mot (RR kurra. Så olika kunna ödets lotter alla.

I ett hyble
i en socken vid ofvan nämda väg bor en qvinna, som — litet smått idiot har en egen vurm för får. Ej ägande en bit jord, på hvilken hon kan ha sommarbete till något djur eller få vivterfoder till dém, föder hon mellan 8—12 får, som om vintern instäugas i ena ändan af bostaden och om sommaren få gå på gatbrinkarne eller hänvisas att genom bästa öppaing på någon gärdesgård söka gig föda på klöfvervallar och iärgarne; blir hon tillsagd att derifrån borttaga sina kreatur, är hennes tal alltid: »di olyckliga kräkän, nå ha di kummi in igär, hva ska\’ man göre bi dem da, så här ska ja ränna u ha ett evinnerlit bestyr» o. s. v., oaktadt hon sjelf gifvit dem anvisnirg på bästa stället att komma in. Att slagta ner någon af dem kan hon på intet. vilkor; derför ock, om någon vill köp: något får af henne, så får han det, endast mot löfte att aldrig slagta det. — G>nom samma dörr gå både qvinnan och djuren ut och in, de sistnämda genom hennes rum till sitt. Det är rent af vämjeligt att komma in för hennes dörr. Genom två små blyinfattade fönster kommer dagern in i rummet, der ett höns vanligen stoltserar i sängen eller på bordet, katten i spisen; matvaror, kokkäri och några tå gångkläder ligga huller om buller på stolarae eller under sängen och bordet.
På hvad sätt hon får foder till sina djur, är nästan en gåta; det oaktadt äro de vid godt hull. Es idiot — till yrket lappskomakare — har hon äfven boande hos sig.

På tal om elände
får jag ej underläta att omtala ett fall, men af helt annat slag, och der menniskobjertat måste känna sig beklämdt. Å Lärbro sockens fattiggård bor en f. d. båtsman Walla, hvars verkliga namn är Nygren, med familj. Bland en talrik barneskara hatva de tvänhe söner, som af försynen blifvit så vanlottade som möjligt. Den äldste af dem — omkring 30 år gammal — är född blind och för öfrigt krymfling. Dag ut och dag in sitter ban på en stol, hållande i händerna en sten, som genom gnidning mellan dem blifvit helt och hållet blanksliten, oroligt vaggande med hufvudet under ett beständigt mumlande.
Den yngste af dem, omkring 27 är gammal, har ständigt sin plats vid kakelugnen; kan är också blind men på samma gång döfstum och äger ingen tillstymmelse till förstånd; noder evängningar med kroppen och vridning med hufvudet iramstöter han ett läte, liknande vissa djurs stönande och qvidande. Kol, kalk, sten, eller hvad han får fatt i, för han till muupen, tuggar och sväljer det.
Här är ett fålt för den menskliga barmhertigheten ått ingripa. — I vårt land finnas många stiftelser och inrättningar för den lidande menskligheten, Då mensklig skröp\’ighet och eläuvde äro vilkoren för inträde på dasaa anstalter, så äro väl ofvan nämda varelser mer än någon annan berättigade dertill, för att få en passande vård, hvaraf de nu äro i saknad, tillföljd af föräldrarnes fattigdom.
En friplats på Gotlands sjukhem fiunes, s.m vi se af en annons i Gotlands Allebanda, ledig; för den ena af Nygrens vanlottade söner Sue detta vara ett tillfälle tå en passande vård.

Biten
i högra handen, som nog en längre tid blir oförmögen till arbete, blef en person i Stenkyrka i förra veckan. Djuret, som alltid visat sig folkilsket, nedsköts samma dag, olyckan skedde.

Försäkra kreaturen!
För en tid sedan förlorade en arbetare sin enda häst. I dagarne kringgår lista för tecknande af bidrag till en ny, enär det döda djuret som vanligt var oförsäkradt.
Jämlikt med hvad vi gjort en gång förr, anhålles det djurförsäkringsbolaget ville en gång i månaden t. ex. i tidningen tillkännagitva priset på försäkringar. Man fruktar vanligen det är för dyrt och vågar derför ej försäkra.

Gotlands Allehanda
Måndagen 10 December 1888
N:r 99

Passagerarelista.

Från Stockholm med Klintehamn 6 Dec. Baron Åkerhjelm, grosshandl. Månsson, handl. Odin, målar Pettersson, herrar Blanche, Rohland, Magnusson, Lilljeqvist; friherrinnan Åkerhjelm, fru Blanche, fröken Blanche, Engvall, Bachér samt 2 däckspassagerare.

Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98

Folkundervisningen på Gotland i forna tider.

Anteckningar för Gotlands Allehanda af
A. T. S.
Hvad man på äldre tider förstod med folkundervisning var ej alldeles detsamma som det begrepp man nu fäster vid samma benämning. Liksom studisroa vid lärdomsskolor och akademier fordom förnämligast afsågo bildandet af prester och derför hufvudsakligast omfattade teologi samt bibelns grundspråk grekiska och hebreiska, men först och sist det då förherskande latinet — den lärda verldens universalspråk, den lärda undervisningens A och O —; så förstod man med folkundervisning inhämtandet af salighetsläran jämte innanläsning eller att kunna »läsa i bok», hvartill kom att lära sjunga »ur bok», d. v. s. att efter gehör kunna sjuoga ur psalmboken samt att utantill kanna »Catechismus». Hvad derutöfver gick var, om just icke af ondo, dock öfverloppsverk för massan af folket. Folkundervisningen omfattade få ämnen, men man var fullt belåten dermed och vid de årliga husförhören samt de söndagliga kyrkoförhören höllo presterna sträng hand öfver att ungdomens undervisning i dessa stycken ej försummades, särdeles att ingentiog lärdes och troddes, som ej fullt öfverensstämde med hvadkyfkan och dess män lärde och trodde. Till och med när fästfolk infunno sig hos presten för uttagande af lysning till äktenskap, kunde han, ifall han ej kände deras kristendomskunskap, anställa förhör med dem deruti och vägra lysningen, ifall han fann dem underhaltiga, tills de »märkligen förkofrat sig.» ) Vid reformationstiden hörde Gotland i verldsligt hänseende under Danmark, i kyrkligt under Sverige. Biskopen i Linköping, till hvars stift Gotland hörde jämte hela Östergötland, hela norra och östra Småland samt Öland; hade sällan tid att besöka och visitera härstädes och vågade knappast under denna oroliga tid besöka Gotland, som således var så godt som i saknad af ett gemensamt andligt öfverhufvud. Tredingsprostarne, hvar i sin trading, voro landets högsta andliga myndigheter. I Danmark genomdrefs reformationen 10 år senare än i Sverige, först 1537 utkom i förstnämda rike den nya kyrkoordningen. Under denna tid af oro och splittring både i det yttre och i folkets sinnen, lär väl föga.gjortsyför folkundervisningen, utom presternas predikningar, vanligen långa, kraftiga och stundom förenade med dundrande utfall mot dem, som ej voro sadelfasta »i trona» efter reformatorernas lära. Uti Stettinerfreden 1570 måste Sverige afstå alla anspråk på Gotland, som nu blef helt och hållet skildt från nämde rike, äfven i kyrkligt hänseende. Följande året fick ön egen styresman och blef sett eget stift. Biskopstiteln var då aflagd. De andlige öfverpresterne eller scheferne kallades superintendenter, så äfven här; men under tiden från och med 1599 t. o. m. 1631 kallades de »Generalprobst over Gulland. » Kristian 4, som i 60 år (1588—1648) var Danmarks och Norges konung, utgaf flere nyttiga författningar för prestarnes utbildniog, för deras noggranna tillsyn öfver ungdomens undervisning och anskaffande af barnalärare. Desse lärare för folkets barn kallades »Degne» (djeknar = scholares), men fingo snart titeln skolmästare, d. v. s. skolmagistrar, skollärare, ty magister heter på gammal svenska mäster. På svenska fastlandet kallas folkskollärarne skolmästare. I början gick det svårt och långsamt att få barnaundervisningen allmänt i gång. Uti en år 1608 till konungen ingifven »föreställning» klaga Danmarks superintendenter och akademiprofessorer öfver allmogens »pérversa oscitantia» (förvända efterlåtenhet) och »supina negligentia» (vårdslösa försummelse) ifråga om barnaundervisningen samt andraga, att der voro »voxne paa 40 till 50 Aar, som ikke kunde noget af katechismen og ikke vilde läre den.» Det måtte ock varit mindre behagligt att vid 40 till 50 års börja plugga med att lära katekesen utantill. Omkring år 1630 när »Mester Thor Rasmussön», som han sjelf skrifver sitt namn, eller Magister Theodorus Erasmi, som det skrifves på latin, var Generalprost over Gulland, blefvo »Degne» tillsatte på Gotland, hvilket stadfästades ge nom ett kungabref af 23 Oktober 1641, hvaruti stadgas, att de äfven skulle svara för sången och tillsättas af superintendenten och behålla klockarens »residens» eller bostad samt dessutom njuta klockarens eller skolmästarens lön.) Klockare- och skolmästarelönerna på Gotland utgingo af hemmanen och voro följande:
Klockarens 1) af hvar gård 4 kappar (1/2 lop) råg, 2) matskott (»matskut») till jul, hvilket vanligen bestod af ett bröd, ett stycke kött (för det mesta ett fårlår), 2 kannor öl eller 1 kappe malt samt stundom ock ett ljus, 3) en årlig kollekt och af kyrkokassan en liten ersättning för mess-skjortans tvättning, pb äldre tider af kyrkans »taflepenningar» (hofmedel) 1 daler silfvermynt (50 öre), men på som liga ställen 24 öre, 4) stuga och fähus, som församlingen bygger och underhåller, 5) ersättning för graföppning. Slutligen någon bit af åker eller äng från Breg bordet mot särskild godtgörelse till pastor.
Skolmästarens 1) en lop (8 kappar), råg, 2) af hvarje kyrkas »taflepenningar» 1/2, 3/4 eller ???aler s. m, (svarande då mot 10 kappar råg,) 3) fritt hus, som hela pastoratet underhåller, när nämligen skolmästaren, såsom oftast förhållandet var, hade hela pastoratet till skoldistrikt, 4) en liten ersättning i penningar eller natura-prestationer för hvarje barn han undervisar.
Klockarena tituleras på Gotland merändels för skolmästare, ehuru nu mera förre och lärarebefattningar oftast äro åtskilda, Klockaretjensterna och klockarenamnet äro lika gamla som kyrkornas.*) När kyrka blifvit bygd skulle jord anvisas åt henne, men med tiden fick rätt ofta, genom gåfvor och testamenten, kyrkan andra och flere fastigheter, så att i fordom tid många kyrkor voro rika. Under katolska tiden hade hvarje kyrka sin särskilda »kyrkeprest» (curatus eller plebanus), men äfven sin särskilda klockare (2dituus) som ansvarade för riogning med kyrkans klockor, hvaraf namnet klockare, och äfven skulle vara presten till handräckning och uppassning vid embetsförrättningar, men någon undervisningsskyldighet hade klockaren icke då. Både presten och klockaren hade boställen på kyrkans jord och fingo nyttja dessa sina anlotter såsom utgörande en del af deras löneförmåner. På sådant sätt hafva uppstått både prestgårdar (prestbol, äfven, mon orätt, kallade prestbord) och klockarjordar; men kyrkorna hade äfven jordar, som ej hörde till prestbolet eller klockarejordarna, utav stodo under kyrkovärdarnes förvaltning och desse (kyrkovärdarne) ägde hålla uppsigt äfven öfver att de jordar, som presten af kyrkans fastigheter innehade, ej vansköttes och prestbordets skog ej ödelades, helst som denna skog äfven skulle användas till underhåll och reparationer af kyrkaps och prestgårdens bygnader.
Ännu i detta århundrade lär, efter hvad antecknaren hört uppgifvas, Öja kyrka ägt en skog i Hejde socken. Flere kyrkor tyckas på äldre tider ägt fastigheter, som ej hört till prestgårdens ägovälde, Men hvart hafva dessa kyrko- och klockarejordar tagit vägen? De kunna ej hafva sjunkit eller brunnit. Hafva de, liksom klosterägorna, blifvit kronans gods?
Och hur kommer det till att somliga prestgårdar äro så stora, såsom Vamligbo 2 falla mantal, Lärbro 2 1/2, (annexhemmanen inbegripna)? Hafva kanske, när Gotlands socknar och hemman i början af 1700-talet uppmättes och kartlades, kyrkooch klockare jordarna kommit att upptagas på prestgårdarnes kartor och sedan kommit att auses för att tillhöra prestgårdarnes ägovälden? Dassa frågor kan antecknaren ej besvara, men säkert är att klockarena sadan lång tid tillbaka, man ofter man, alltid haft sig upplåtna jordar från pastorsbostället och att sådant ansetts tillhöra klockarelönen, ehuru klockaren måste godtgöra pastor för att få nyttja dem. Före reformationen var förhållandet nog annorlunda.
Gotland har i 200 års tid förr än folkskolorna inrättades haft offentliga, af öfverheten anbefalda skolor för folkets barn, med bestämda löner för lärarne. Visserligen voro läroämnena få, men så mycket allvarligare inpluggades de; visserligen voro lärorumumen små och mörka och lärjungarne fingo sitta trångt hoppackade, icke förty voro den tidens barn lika raska, friska och duktiga som vår tids. Iönerna voro, åtminstone när läraren hade hela pastoratet till skol- och klockare-distrikt (då han naturligtvis höll ett substitut I annexförsamlingen för ringning och gräfning) ej obetydliga efter den tidens tarfliga och anspråkslösa lefnadssätt. Bestod distriktet af några och 20 fulla mantal, så hade läraren, jämte bostad, 8 till 9 tunnor råg, 40 till 50 goda matskott (ty dessa utgingo af halfva som af hela gårdar) samt andra små inkomster. En skolmästarbefattning var då en god och säker plats, som söktes af mången som gjort en insats till studier, men måst upphöra dermed af ett eller annat skäl och afstå från tanken på predikstolens beträdande eller andra höga vyer. Föratt vara kompetent att söka skolmästarebefattning måste man vara välkänd och ärbar, kunna läsa och skrifva, jämte stark och god sångröst hafva godt gehör (säkert öra). Hade dertill mannen en eller annan termin gått på »stor-skolan» och kunde, till de olärdes förbauselse, rabbla upp en eller annan latinsk glosa, så ansågs han för »haaglérd», ja »till hälften prestlérd» och slejk kluckare hejter dugä, u värd till ha».

*) 1684 utkom förorduing att hvarje man och qvinna inom Sverige skulle kunna läsa innantill för att få begå nattvarden samt att dess begående vore vilkor för att få ingå giftermål.
*) Antecknaren vill härmed tillkännagifva, att de upplysningar om Dagnernes första tillsättande samt deras skyldigheter och lönsförmåner, som anföras, äro hämtade ur dr O. V.
Lemkes i Visby förtjenstfulla arbete: »Visby stifts Herdaminne», hvarutur äfven tagits jämte åtskilligt annat de utdrag ur Domkapitlets protokoll, som längre fram här intagas.
*) »Klukkare skall fyrst i kirkju vara ok irset ut!sbra.» Dala lagen.

Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98

Från forskningen om Gotlands forntid.

Karlsöfynden.
I Gotlands Allehanda lästes i somras en uppseendeväckande artikel rörande grottfyaden på St. Karlsön, hvilkas stora betydelse på ett synnerligen kraftigt sätt betonades.
Artikeln väckte uppseende äfven utom Gotland, den gick genom hela Svenska pressen och förmodligen äfven en stor del af den utländska. Nu får man emellanåt höra folk uttala några dunkla förmodanden, att den äldste Svensken blifvit hittad på Karlsön, efter hvad de tycka sig ha läst någonstädes. En italienare, som jag nyligen samtalat med, hade på något obegripligt sätt fått för sig, att hela Nordens befolkning härstammade från Bornholm, men då jag upplyste honom om, att atroglodyter nyligen funnits på en holme utanför Gotland, häpnade han, ty grottmenniskor — ja det är ju de allra äldsta menniskor vi känna, och de lefde ju, som hvar man vet tillsammans med grottlejon, grottbjörnar och andra längesedan försvunna kreatur!
Strax efter det de danska kjökkenmöddingarna blifvit undersökta och deras verkliga betydelse påvisad, svärmade alla för dylika minnesmärken, och hittade man en mödding, skulle den naturligtvis med nödvändighet vara från samma tid som de danska. En smula eftertanke bör dock säga oss, att en afskrädeshög i och för sig ej är något så karaktäristiskt, att den måste tillhöra en viss period, liksom ej häller en pålbygnad utan vidare får antagas vara samtidig med de bekanta Schweiziska, eller ett grottfyad nödvändigt sidoordnas med de fynd från en oerhördt aflägsen tid, hvilka vi isynnerhet från vissa ryktbara grottor i Frankrike och Belgien lärt känna. I några grottor i vårt land fianer man smidesslagg i mängd, men icke får man deraf draga den slutsatsen att jernet var kändt under qvartärtiden!
Men, kan man invända, i Karlsöfynden förekommer arbetad flinta, och de tillhöra således stenåldern. Ja visst, men vi måste komma ihåg, att stenåldern cmfattar oerbördt låvga tidrymder med olika grader af odling, alltifrån de ytterst lågt stående vildar, som nödtorftigt tillknackade de äldsta flintorna, ända till de åkerbrukande menniskor som isynnerhet i vårt land vid stenålderns slut huano en så förvånande skicklighet att tillgodose lifvetz behof utan kännedom om metaller. Redan vår vanliga »neolitiska» stenålder måste hafva omfattat flere årtusenden.
Rörande Karlsöfyndens ställning och betydelse är det naturligtvis ännu för tidigt att med bestämdhet yttra sig. Men med den ganska omfattande kännedom om förhållandena under stenålderns olika perioder i större delen af Europa, som numera stå forskningen tillbuds, kan dock redan nu Åtskilligt sägas, åtminstone med stor grad af sannolikhet.
Stenåldern, och med den vårt lands äldsta befolkning, har tydligen inkommit öfver Danmark; den har först kommit till Skåne och Sveriges vestkust samt derifrån så småningom utbredt sig inåt landet och uppåt Östersjökusten. Flintverktyg af de för Norden tidigaste formerna samt de efter hvarandra följande olika slagen af grafvar visa på ett afgörande sätt på hvilka vägar stepvålderskulturen utbredt sig. Östersjötrakterna spela hvärvid en underordnad roll. På Gotland förekommer ingen enda af de i södra och vestra Sverige så talrika äldre grsfformerna från stenåldern; deremot känner man der några greffyndaf det yngsta slaget. Allt talar således för att Gotland först mot slutet af sten&ldern erhållit sin första befolkning.
Är det nu troligt, att fynden i Karlsögrottorna skulle tillhöra den »qvartära», »paleolitiska» tiden, hvilken är ännu äldre än de danska kjökkenmöddingarna? Det är helt enkelt orimligt. Inga fynd från den tiden äro gjorda i det öfriga Sverige, inga i Danmark. Och hvad säga de ifrågavarande fynden sjelfva? Man har i de gamla lagren hittat ben af husdjur, under qvartärtiden voro alia sådana okända. Man har hittat fragment af lerkärl, qvartärtidens folk kände ej krukmakarkonsten. De anträffade djurbenen tillhöra (såvidt hittills är bekant) vår moderna fauna, som visar stora olikheter gentemot qvartärtidens. *)
Det torde således ej vara mycket tvifvel underkastadt, att Karlsöfynden äro minnen efter en befolkning från den neolitiska (yogre stenåldern) tiden och snarast från dess slut.
Oaktadt det som nu blifvit sagdt, är det klart, att Karlsöfyndens betydelse är mycket stor. Hvarje spår af stenålder är isynnerhet i de fattigare Östersjötrakterna af stort intresse, och så mäktiga lager, som de på Karlsö funna böra ionehålla mycket som kan bidraga att öka vår känvedom om denna aflägana tid. Härtill kommer att vi ännu känna så få fynd af dylik art från vårt land, att hvarje nytt bidrag är ytterst välkommet Utom de mera torftiga kust och verkstadsfynden bafva vi egeatligen blott en betydande boplats från stenåldern nämligen stränderna af Ringsjön i Skåne, som på de senare åren blifvit ifrigt undersökta af grefvarne Raventlow.
Alla vänner af vår förhistoriska forskning äro derför mycken tack skyldiga åt de personer som upptäckt Karlsöns betydelse för kännedomen om vår urtid, nämligen godsägaren W. Wöhler, professor G. Lindström och doktor L. Kolmodio, och det är att hoppas att de påbörjade undersökningarne till fromma för kännedomen om vår tidigaste forntid med snaraste må med all kraft fortsättas.
G. A. Gn.

*) Att någon trott de på Karlsön gjorda fynden vara hänförliga till qvartärtiden och sidoordnade med dem i Frankrikes grottor, hvilkas »invånare» till tiden sammanfalla med nu utdöda djurarter, har icke kommit till vår kännedom. Men de gjorda fynden af klufna ben, flintskärfvor i tusental, mängden af genom eld och vatten sprängda stenar, tyda på ett så lågt kulvurstadium, att det helt visst torde kunna hänföras till det äldsta hittills upptäckta i vår nord, hvarom vittna bland annat fynden af oslipade stenredskap. Härtill kommer, att husdjursbenen i de gjorda försöksgräfningarna aftaga på djupet och slutligen alldeles försvinna för att lemna rum för ben endast af säl.
Gotl. Alleh.

Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98

Födda och Döda i Visby.

Födda:
Sjöman Niklas Herman Ludv. Nilssons dotter, arbetaren Salomon Johanssons son, kusken Niklas Otto Ang. Nybergs dotter.

Döda:
Gossen Johan Ernst Åkerblom, 9 mån., 10 dagar; bagareenkan Laura Maria Hernström, 76 år; arbetarehustrua Helena Fredr. Vesterlund, 64 år 3 mån., 20 dagar.

Vigda:
Handl. Carl Rudolf Strömbeck och Anna Cecil:a Charlotta Blanche.

Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98

HAVERIAUKTION.

Medels offentlig auktion, som förrättas vid Ronehanm Fredagen den 14 December 1888 kl.
10 f.m., försäljes för vederbörandes räkning fartyg och inventarier efter till Ronehamn inbergade kondemnerade Finska skonerten Sofi.
Fartyget med stående gods och detsamma. tillhörig väderpump; samt inventarierna bestående af löpande gods, segel, trossar, kettingar, båtar m,. m. säljes hvar för sig.
Betalningen erlägges kontant och närmare meddelanden lemnas vid auktionstillfället och kunna derförinnan erhållas af herr Gustaf Cramér Ronehamn samt på undertecknads kontor.
Visby i Kejserl. Ryska v. Consulatet d. 6 Dec. 1888.
C. J. Björkander.

Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98

Genom offentlig auktion,

som förrättas å Ljugarn onsdagen den 12 dennes från kl. 11 f.m. låta sterbhusdelägarne efter derstädes aflidne bandlanden Anton Kahl, till den mestbjudande försälja diverse: saker af guld, siltver, nysilfver, glas, porslin och lerkärl, en schiffonier, en bättre soffa, ett klädesskåp, ett bättre väggur, en antik ljuskrona, reskoffertar, en strykugn; liooe, sängkläder, filtar, nya stopptäcken, två-respelsar, mattor, säckar; en kälkrack, två bjellerremmar, sul- och bindsulläder, dofflar, kordrojer, norskt vadmal, krafttyg, mollskinn, bolstervar, klädniogstyg, verken, flanell, fodertyg, gardiatyg, dukar af ylle och bomull, bomaullsgarn, bomull, hampa m. m. Kl. 2 e.m. utbjudes till försäljning bälften i Luttemanska handelslokalen å Ljugaro. Med betalningen lemnas de af mig godkände köpare anstånd till den 1:sta västkommande Mars.
Stånga den 4 December 1888.
Efter anmodan,
VILHELM ÅKERMAN.

Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98

Auktion Ansarfves i Stenkumla.

Tisdagen den 11 instundande December låta arfvingarne efter landtbrukaren Hj. Smith; Ansarfves i Stenkumla, i anseende till boets utredning genom offentlig auktion: till den högstbjudande försälja boets fasta och lösa. egendom, beståender af guld-; silfver-, kopparmalm-, jern- och blecksaker, glas, porslin, träkärl betsade och oljemålade möher, sängkläder, linney kör- och åkerbruksredskap af hvarjehanda slag; kreatur såsom 1 par hästar, kor och får, något snickare- och smedjeverktyg m. m.
Fastigheten: bestående af 1/4 mant. Ansarfve är bebygdt och beläget utmed allmän väg, har goda ägor är fri från undantag samt har undergått laga skifte. Auktionen börjas kl. 9 f.m. och kommer fastigheten att försäljas. kl. 10 f.m. Köpe- och i betalningsvilkoren för fastigheten tillkännagilvas vid auktionen, för lösegendomen lemnas godkände inropare 4 månaders betalningsanstånd.
Rofvalds i Eskelhem. den 28 Nov. 1888.
Efter anmodan,
JOHAN OLSSON.

Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98

Utmätningsauktion.

Onsdagen den 9 nästkommande Januari kl. 12 middagen hålles här å landskansliet utmätningsauktion till försäljning af Olot Sandelius och Frans Johansson tillhöriga 97/352 mantal Sandäskes i Sanda socken; egande de, hvilka hafva fordran, som skall ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som bör vid auktionen iakttagas, att sin rätt dervid bevaka.
Denna fastighet, som är försedd med bonings- och ladugårdsbus; utgöres: af 114,37 qv.ref åker, 112,89 qv.-ref äng och 218,75 qv.-ref afrögningsjord samt bar blifvit saluvärderad till 6000 kronor.
Visby i Landskansliet 4 December 1888.
E. POIGNANT.
G. N. Donner.

Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98

Handel och Sjöfart.

Inkomna fartyg: Till Visby: 1 Dec.. galeasen Apollo, Carlström, Stockholm, fotogén. — Till Slite: 1 Dec., galeas Albertina, Viman, Libau; jakt Matilda, Lundberg, Liban; jakt Adolf, Falk, Stockholm, alla i barlast.

Utgångna: Från Visby: 30 Nov., jakt Sälla Hoppet, Siltberg, Burgsvik; brigg Cuba, Ståhle, Öskarshamn, stenkol (vinddrifvare); 1 Dec., jakt Ina, Carlsson, Vestervik, kalk.

Gotlands Allehanda
Måndagen 3 December 1888
N:r 97