Direktör Nordins undersökningar i gotländska »kämpagratvar».
För kännedomen om Gotlands forntid hafva direktör Fredrik Nordins undersökningar varit af stor betydelse. I öfver tolf år har han nästan hvarje sommar egnat några veckor åt arkeologiska undersökningar i sin hembygd, mest gräfningar i förhistoriska graffält från olika perioder. För att fatta betydelsen af de grafundersökningar, som sedan 1876 regelbundet pågått med anslag af Antiqvitetsakademien, bör man ihågkomma, att: dessförinnan, utom de tidigare gräfningarna af past.-adj. Ekdahl, som helt naturligt ej utfördes med den noggranhet, som nutidens vetenskap fordrar, samt några mindre omfattande af hrr B. E. och H. Hildebrand, O. Montelias och S. Ulfsparre, inga systematiska undersökningar på Gotland blifvit utförda. Den som känner, af huru stor vigt dylika gräfningar äro för ett rätt uppskattande af de mera tillfälligtvis anträffade fornsakerna, inger lätt hvilket rikt materiel på dessa senare år kunnat framkomma, äfven med mindre anslag. Frukter af arbetet hafva ej heller uteblifvit. Ena hel rad af årsredogörelser äro publicerade och åtskilliga ligga i manuskript i Akademiens arkiv. Men framför allt må hänvisas till riksantiqvarien Hans Hildebrands serie af afhandlingar i Akademiens Månadsblad rörande den gotländska jernåldern. Man må hoppas, att efter handen nya afhandlingar i denna serie kunna väntas af den förnämste forskaren i Gotlands forntid.
Direktör Nordin har dock medhunnit äfven annat. Han har uppmätt, granskat och beskrifvit en mängd af öns fornborgar samt undersökt och afbildat många af de ytterst intressanta bildstenarne. Hans senaste arbeten röra de s. k. kämpagrafvarna.
Dessa träffas, som hvarje gotländing vet, ofta i våra ängar och bestå som bekant af en låg vall, som innesluter ett aflångt fyrkantigt rum; på ena kortsidan är oftast en öppning i vallen. De ådraga sig alltid uppmärksamheten, klädda som de numera vanligen äro med träd och buskar. Mången varm sommardag hafva glada skaror i den vackra ängen under sina muntra ströftåg upptäckt en sådan egendomlig kämpagraf, och sedan de trängt igenom det täta buskaget funnit sig stå i en skuggrik och sval, frisk och grönskande löfsal. »Men hvad har det varit», ljuder det då alltid ifrigt och undrande. På den frågan har Nordin gifvit oss svar.
Man hade redan tidigare förmodat, att man här hade för sig lemningar af forn: tida bygnader. Men antagandet var icke bevisadt, och från hvilken tid de härrörde, derom var man fullkomligt okunnig.
Vid Mattsarfve i Hörsne började 1883 undersökningarna, men först 1886 blef frågan klar vid genomgräfning af en grupp »kämpagrafvar» vid Rings i Hejnum.
Det visade sig här att man verkligen hade för sig grundvalar till hus, och de anträffade fornsakerna gjorde det klart att dessa hus varit bebodda under den äldre jernåldern, men blifvit förstörda af eld och för alltid öfvergifna vid början af den följande förhistoriska perioden — låt oss för tydlighetens skull säga fyra eller fem hundra år efter Kr. f.
Man inser lätt vigten af denna upptäckt. Man kan nu hoppas genom undersökning af dessa ännu lyckligtvis talrika fornlemningar komma att närmare lära känna det dagliga lifvet för halftannat årtusende sedan här på Gotland, närmare än man kunde hoppas af grafondersökningar. Och hvad som ökar intresset är, att dylika ruiner af bostäder från så gammal tid ej äro kända från något annat håll i vårt lanå. Endast på Öland lära, så vidt man nu känner, liknande minnesmärken förekomma.
Många vigtiga resultat hafva redan vunnits, ehuru undersökningarne blott äro påbörjade. Af stort intresse är sålunda, att som hr Nordin uppvisar, anordningen af den gamla gården vid Rings i så mycket påminner om förhållandet under vikingatiden och de isländska sagornas tid. Bondgården var i många afseenden lika bygd öfver hela Norden och under långa perioder af den förhistoriska tiden.
Bland de vid Rings gjorda fynden äro särskildt märkliga: två romerska silfvermynt och en efterbildniog af dylika, en s. k. betalningsring af guld med en mindre upprullad på den större, en ringklocka af jern, en »islägg», yxor, kuifvar, pilar o. s. v. af jern, 7 handqvarnar med 34 sädkrossningsstenar, talrika bitar af minst 50 lerkärl, massor af djurben och mycket annat.
På Vestergötlands fornminnesförenings årsmöte har hr Nordio, som är denna före nings sekreterare, hållit ett populärt föredrag om dessa undersökningar. Han skildrade då på ett synnerligen lifligt och intressant sätt »en bondgård för 1500 år sedan» och uppdrog en färgrik teckning af lifvet derstädes. Gårdens rikedom och talrika befolkning, arbetet på åker och äng, jagten och fisket, nöjena inom och utom hus, männens vapen och qvinnornas prydnader, allt får i mån af det tillgängliga materialet sin belysning.
Sådana sammanfattningar af den arkeologiska forskningens resultat äro till mycken nytta för den stora allmänheten, som fioner de vetenskapliga afhandlingarna alltför torra, och de mottagas också vanligen med lifligt bifall. Men man har då äfven rätt att fordra, att hvad som bjudes icke är lösa bugskott utan verkliga forskningsresultat.
I ett nyss utkommet litet häfte har fröken Ellen Key gifvit skildringar »från menniskoslägtets barndom». Som ett litet prof på tonen i denna skrift må anföras att hon låter qvinnorna draga ut på jagt, och under tiden hängdes »de små barn, som de icke dödat, i träden, med en bit märg i munnen».
Vi hehöfva icke betona att dir. Nordins skildring af den tid han behandlar i det nämda föredraget, är af helt annan art. Det är icke fria fantasier, utan bakom den lätta skildringen ligger allvarlig forskning. Det vore helt säkert för allmänheten på Gotland af intresse, om han vid tillfälle ville i Visby upprepa sitt föredrag.
G. A. Gn.
Gotlands Allehanda
Fredagen 28 December 1888
N:r 104
