Dag: 29 september 2023

Montelius: ett fynd från Eskelhems prestgård på Gotland.
Man är vanligen benägen att tro, att fornforskaren så strängt är bunden af sitt forskningsmaterials beskaffenhet, att han icke kan draga några, eller högt obetydliga, slutsatser rörande det andliga tillståndet under de aflägsna tider han behandlar. Ofvannämda afhandling af professor Montelius är ett bevis, bland många andra, på att en dylik uppfattning är oriktig. Men det är visst icke alltid som de högsta sidorna af menniskolifvet förråda sig i de förhistoriska fynden; hvarje nytt bidrag är då så mycket värdefullare.
Föga anade man för någon tid sedan, att man skulle kunna framvisa en uppsättnivg fornsaker från Gotland, som ger oss antydningar om gndstjenstförbållanden för två och ett half årtusende tillbaka. Öskså är detta fynd ett bland de märkligaste som Gotlands rika jord på de senaste åren skänkt den förhistoriska vetenskapen.
Fyndet gjordes hösten 1886 på Eskelhems prestgårds ägor under gräfaiog i en åker. Man fann der två prydligt arbetade betsel af brons med tvärstänger och bakar; en stor bronsskifva i genombrutet arbete med vidhävgande skramlande hängprydnader, flere lösa hängen, prydnadsstyckep, rör m. m. samt tolf stora kupiga bronsbucklor — allt föremål tillbörande anvspannet för en vagn. Vidare förekomma i fyndet tre bronskärl, som tyyärr äro mycket fragmentariska. Så mycket är dock klart, att det ena är ett inhemskt hänvgkärl af ett slag som är väl kändt från Norden, de två öfriga deremot utländskt importeradt gods.
Fyndet är nu en prydnad för det skåp i Statens historiska museum, som innehåller minnena från Gotlands bronsålder.
På sista tiden hafva dessa på ett oväntadt och glädjande sätt tillökats med rika nya fynd; sedan undertecknad för två år sedan publicerade en förteckning öfver då kända gotländska bronser hafva flere-vigtiga fynd tillkommit.
En omständighet, som genast i Eskelhemsfyndet tilldrager sig uppmärksamhet, är, att det ena betslets munbett är af jern. Hade fyndet framkommit tidigare skulle denna omständighet möjligen ökat svårigheterna vid utredandet af bronsålderns kronologi. Nu är den saken genom prof. Montelius\’ stora arbete om tidsbestämning inom bronsåldern bragtphå det klara. Fyadet tillhör slutet af hans femte period eller början af den sjette, som är en öfvergångstid till jernåldern. Betslen hafva länge varit i bruk (man ser starka spår af slitning) och när slutligen det ena behöfde lagas, hade man tillgång till jern. Professor M. bestämmer fyndets tid till omkring 500 år före Kr. f.
Här kan jag icke underlåta att nämna ett ord om dylika tidsbestämningar af forntida föremål. Allmänheten mottager dem ännu alltför ufta med en viss försigtighet eller rent af misstro. Under mina gräfningar på Gotland har jag många gånger erfarit detta; ofta har jag då lyckats göra det klart för den intresserade, huru sådana tidsbestämningar åstadkommas och deremot äfven att de äro tillförlitliga. Allt för många tänka dock ännu på Bantastenii >bestämdt tusen år», och tro att den nutida fornforskarens årtal äro så der på en höft utslungade. Det är nog sant att så har det förr i verlden gått till; årtal blott vore skapelse af en liflig fantasi, uttades offentligt och tr.ddes. Men det var i fornforskningens baradom; det är helt annorlunda nu. Genom noggranna jämförelser, som ofta fått söka sitt material öfver hela vår verldsdel, genom mycket arbete, långsamt och försigtigt hafva de kronologiska förhållandena under vår förhistoriska tid blifvit klargjorda. De stora dragen äro redan fasstälda och allt vidare går forskningen framåt. Det skulle bli för vidlyftigt att så här i förbigående söka belysa forskningsmetoden; kanske kan jag en annan gång få tillfälle att framlägga något prof på hur arkeologien, härvidlag går till väga.
Den vagn, till hvilken dessa selbeslag o. s. v. en gång hört, har varit en tempelvagn eller en vagn för religiöst bruk.
De fanna föremålens dyrbarhet och prydliga arbete samt jämförelsen med åtskilliga andre fynd från främmande land göra detta högst sannolikt. Hur den användts är naturligtvis svårt att bestämdt afgöra. Mycket talar dock för att den varit bestämd att föra gudabilder omkring i bygden vid utförandet af åtskilliga religiösa ceremonier. Man känner från Södra Europa minityrvagnar med ännu qvarsittande heliga bilder och i Danmark bar man för ej länge sen funnit en hel vagn, som tro ligen haft dylik anvädning; gudabilden har der förts sittande på en ännu bevarad stol.
Professor Movtelins anför några ytterst intressanta antydningar om dylika bruk, som visserligen äro från en senare tid, men dock hafva betydelse för frågan; då man vet, huru segt gamla religiösa plägseder hänger fast hos folket. Tacitus berättar sålunda, hur gudinnan Nertbus dyrkades i Norden och hur hennes bild fördes omkring i trakten på en vagn samt slutligen tvättades i en helig sjö. En is ländsk saga berättar att i Svitjod guden kringkördes på vagp, och ännu 1826 brukade bönderna i Vestergötland bära en gammal helgonbild kring åkrarne om våren för att få god årsväxt. Det var en gammal hednisk plägsed som gick igen och den kristna helgonbiden kallades också kornguden i Vånga.
Det ligger nära tillhands att antaga, att de dyrbara kärl som funnos tillsammans med de i religionens tjenst använda föremålen, äfven varit offerskålar eller andra till gudstjensten hörande kärl. Det inhemska hängkärlet är visserligen en ovanlig varietet, men tillhör ett väl kändt slag af dyrbara och praktfulla bhängkärl som endast förekommer i Norden och Norra Tyskland. Från vårt land känner man ou mer än 50 stycken. För några år sedan var intet enda funnet på Gotland; ou förvaras i museet i Stockholm 3 stora och vackra exemplar som på sista tiden fannits på vår ö. Många förslagsmeningar hafva framstälts rörande deras an vändning, t. ex. att de varit lampor. Detta och några andra fynd tyckas nu antyda att de varit tempelkärl. Om de alltid och uteslutande tjenat dylikt ändamål är det dock för tidigt att afgöra. Man får afvakta nya fynd, som kunna besvara frågan. Och lyckligtvis har det visat sig, att jorden ännu gömmer mycket, som, när det af en händelse eller vid systematiska gräfningar kommer i dagen, plötsligen och oväntadt belyser en dunkel fråga, eller ger anledning till nya spörsmål af vigt för kännedomen om vår forntid. Detta har varit fallet ej minst med Eskelhemsfyndet.
G. A. Gn.

Gotlands Allehanda
Fredagen 21 December 1888
N:r 102