Till 2 års tvångsarbete dömdes i går af härvarande länsstyrelse Oskar Herman Timgren härifrån staden.
Gotlands Allehanda
Fredagen 14 December 1888
N:r 100
Från landsbygden.
Södra Gotland, 13 Dec.
Från sjön.
Under den på tisdag i förra veckan rådande sydvestliga stormen iakttogs af kustbor å östra kusten af Vamlingbo och Hamra ett fartyg långt ut till ejös drifvande vind för våg, som man säger, ty än låg det med förstäfven emot vinden och än dref det alldeles för förlig vind och girade än hit och än dit, Närmast land var det utanför Hamra, sedan bar det åter längre ut till sjös enligt hyad mig berättats.
Ilandbergning
af lasten i förskeppet å ångaren Eskdale, som strandat utanför Vamlingbo, har under ett par dagari förra veckan pågått, äfvensom sprängning af skrofvet, hvilket arbete ännu pågår, för att såmedels åtkomma något af lasten i förrummet som ännu sitter hårdt fast, sammanbonad som den är. Bergningsångaren Poseidon har äfven varit på platsen och bergat en del inventarier och delar af skrofvet, men har — enligt min sagesman — afgått till Visby för att kola och torde så snart vädret tillåter åter komma att upptaga detta arbete.
En ovanlig explosion
ägde för några dagar sedan rum hos en hemmansägare i Sundre socken der man för tillfället eldat kaminen i boningsrummet med stenkol, ty bäst som de innevarar de sutto i allsköns ro och trefnad hördes plötsligt ett skott och kaminen gick totalt sönder under det eld och aska slungades rundt omkriog i rummet. Lyckligtvis blef icke någon af deinnevarande skadade utan undsluppo med blotta förskröckelsen. Explosionen antogs härröra från någon främmande kropp, som i sällskap med stenkolen blifvit inkastad i eldstaden. Som många i trakten begagna sig af detta bränsle torde detta vara en varning att handskas försigtigt vid begagnandet af stenkol som bränsle.
Extra kommunalstämma
hade till i går blifvit utlyst för att afgifva svar med anledningaf förslag till reglering af oregelbundenheter i den administrativa, eoclesiastika och kommunala indelningen i Vamlingbo m. fl. socknar medels öfverförande från enasocken till den andra af delar at hemman m. m. och blef stämmans beslut härpå atslag på den grund att vederbörande ansågo en sådan överföring medföra åtskilliga extra besvär och drygare utgifter, alldenstund man således finge betala en del at sina utskylder (för en del af hemmanet) i ep annan socken än hvad som nu är fallet. Socknarne Öja, Hamra och Sundre äro och skola äfven höras i berörda afseende.
Gotlands Allehanda
Fredagen 14 December 1888
N:r 100
Från sjön.
(Meddeladt af grosshandlare Molander.) Skeppet Moya, kapten Högberg, afseglade 11 dennes från Mardal till St. Malo. Allt väl.
— Skeppet Express, Larsson, hemma i Gefle, som ankrat på Köbenhavns yttre redd, har i närheten af Bornholm varit i kollision med skonerten Henrik, hemma i Slite, och derigenom ofvan bord erhållit någon skada, som dock icke befans vara till hinder för att fartyget fortsätter resan till Newcastle med sin i hemorten intagna last.
— Jakten »Rhea», kapten Christian Madsen, hemma i Kjerteminde, på resa från Halmstad till Danmark med timmerlast, kantrade i Sundet mellan Hallands Väderö och Torekov 10 dennes. Lotsbåten lyckades rädda besättningen, men måste låta jakten drifva.
— Natten till 7 dennes strandade i Strömstad hemmabörande skonertskeppet Hoppet, kapten Hans Knutsson, destinerad från Goole dit med kollast, på Vikertangen, norska Valöarne. Fartyget blir antagligen vrak ;besättningen är räddad. Såväl fartyg som last voro försäkrade.
— Till Malmö har inkommit briggen »Oskar», kapten K. L. Rundberg, från Vestervik, efter en ganska besvärlig resa, Då den för något öfver en månad sedan var på väg till Aarhus med trälast, öfverseglade den i Kattegat en tysk brigg »Alicc», från Memel, och fick dervid sin klyfvarbom bräckt, hvarjämte den led några andra obetydliga skador. På hemfärden utsattes den för så svåra stormar, att den måste ankra på Helsingsörs redd, som ej kunde lemnas på tio dagar och der den kom i kollision med en dansk brigg utan att likväl någotdera af fartygen tog någon skada. Då den derifrån skulle fortsätta resan hindrades den af motvind och ström att komma förbi Falsterbo ref, hvarför den vände för ztt ingå i hamn längre upp i Sundet, I lördags e.m. kl. 1/2 3 kom den emellertid på grund på Saltholm, hvarifrån den drogs flott af ångaren »Kastrup» från Köbenhavn och ingick till Malmö, der den antagligen kommer att öfvervintra.
Gotlands Allehanda
Fredagen 14 December 1888
N:r 100
Väghinder.
Onsdagen 19 i denna månad kommer den bro å allmänna vägen från Hemse till Rone kyrka, midt för Hulte gård i Hemse, att omläggas, till följd hvaraf sagde väg då blifver ofarbar; i stället kan vägen från Alfva skolhus till Rone begagnas.
En bro å allmänna vägen emellan Burge och Boxarfve gårdar i Levide socken kommer att rifvas och omläggas torsåagen och fredagen 20 och 21 dennes, under hvilka dagar nämda vägstycke blir ofarbart.
Gotlands Allehanda
Fredagen 14 December 1888
N:r 100
Valdemar Atterdag.
1361.
Bland de många stora namn, som stå tecknade i Gotlands häfder, är danske konungen Valdemar Atterdag\’s ett af de mest märkliga. Men det är icke med kärlek eller vördnad som vi minnas det namnet. Han kom ju till våra fäders stad och land såsom fiende, såsom eröfrarare, snart sagdt såsom röfvare, ty mellan Danmarks rike och den med sin köpenskap sysslande, fridsamt blomstrande svensk-tyska hansestaden fanns det icke någon misshällighet, ej heller hade någon krigsförklaring föregått det för Gotland så ödesdigra öfverfallet.
Rättvist torde det om Valdemar IV Atterdag kunna sägas, att han var en öfverlägsen herskarenatur, med stora både fel och dygder. Slughet och list, girighet, opålitlighet i löften, hänsynslöshet i förhållande till de medel, han begagnade, samt grymhet och våldsam enväldighet kastade ofta öfver hans karaktär mörka skuggor, Men han var en tapper kung, en ridderlig idrottsman, en skarpsynt statsman med vidtfamnande tankar, en vän af saga och sång och sjelf musik-idkare, i sina later stolt och ståtlig, i sitt hof och på sina resor praktälskande, ifosterlandskärlek alla sina undersåters öfverman, och i växlande öden härdad till hjelte. Hans vanliga tillnamn Atterdag härleder man från det ordstät, som han ofta, i farans och bekymrets mörka stunder, begagnade: Åter dagl, hvarmed han menade: snart kommer en annan dag, ljus ochlyckosam, Ett annat vedernamn erhöll han af sin samtid: folket kallade honom Valdemar den onde, ty det var tunga skattebördor, som han lade på sitt folk, det var hårda kraf, som han stälde på både hög och låg. Men tidens bisterhet kräfde utomordentliga &tgärder. Och att det vid hans tronbestigning (år 1340) sönderstyckade, förhärjade, delvis pantsatta, af inre och yttre fiender omhvärfda Danmark återfick nästan alla sina gamla gränsmärken, och att det sålanda slapp att utplånas ur kretsen af sjelfständiga stater — det var hans väldiga konungagerning. Redan på 1600-talet och alltsedan hafva danske häfdatecknare frejdat hans minne och gifvit honom ett rum bland sitt lands störste och pyttigaste konungar.
Om anledningen till Valdemars krigsföretag mot Gotland heter det, att han var afundsjuk på och orolig för Hansestädernas stora och alltjämt växande makt, och ville i tid försvaga och stäfja deras inflytande i Norden, samt att han för den blifvande kampen med dem behöfde mycket penningar, äfvensom att han på samma gång ville vinna herraväldet öfver Östersjön och en beqväm »nyckel tilll Sveriges rike», såsom en af hans efterträdare, konung Kristian III, sedermera uttryckligen kallade ön Gotland. Och i nämda hänseenden skulle hans djerfva planer mäktigt befordras genom eröfringen af Visby, hvars rikedomar voro vidtbekanta, och af Gotland, hvars förmånliga läge nästan midt i Östersjön redan gjort det till en handelns hufvudstapel i norra Europa.
För ett snart hotande anfall hade man i Visby redan på våren 1361 blifvit varnad genom ett d. 1:a Maj nyssnämda år dateradt, till borgmästarne, rådsherrarne och borgerskapet stäldt bref från svenske konungen Magnus Eriksson, deruti antyddes, att en granne och ovän förehade pla: ner att med väpnad hand bemäktiga sig deras stad, hvadan de med all möjlig försigtighet, dag ech natt, borde hålla sina murar och sin hamn i försvarstillstånd. Men varningen föraktades. Det för sin rikedom och lycka öfvermodiga köpstadsfolket litade på sin höga ställning inom Hanseförbundet såsom en af dess trenne hufvudstäder, litade på sina handelstraktater med mägtiga ryska, tyska, flandriska och engelska städer, och tog för afgjordt, att ingen skulle våga störa dem inom deras väldiga, tornprydda murar. Trots den erhållna varningen, hånade man ti!l och med vid sina gillen den danske konungen med spevisor och danslekar. Men ingen holde en fiende for spott, anmärker härom Strelow i sin gotländska krönika.
I början af Juli ofvannämda år 1361 satte Valdemar sin flotta isjöp. Hanfåtföljdes af sin son Kristofer, några tyska farstar, många riddersmän samt vapenöfvadt manskap. Först styrdes kosan till Öland, som eröfrades. Derpå gick färden till Gotland, och han lät tillkännagifva för sina krigare, att de snart skulle komma till ett land, der det rikaste byte väntade dem. Den 22:a Juli landade han vid sydvestra kusten af Gotland, enligt några uppgifter vid Kronvalls fiskläge i Ejsta, enligt andra vid Garna hamn eller Vestergarn. — Redan vid landstigningen sökte traktens modiga, men illa väpnade allmoge att göra motstånd, men besegrades med lätthet af de krigs-öfvade trupperna. Derefter kom det till en större strid på Fjäle myr och vid Grens\’ gård i Mästerby: här kämpade allmogen oförskräckt tvänne dagar & rad, förmodligen d. 24 och 25 Juli, men måste med stor manspillan vika för öfvermakteo. Nu låg vägen öppen till Visby. Sydost om och nära intill staden stod d. 27 i samma månad den hårdaste striden med Gotlänningarne: den slöt med fullständig seger för Danskarne. Här stupade 1800 man.
Strelow\’s krönika (tryckt 1633) är den enda urkund, som uttryckligen nämner, att äfven stadens män deltagit i striden. Derom nämnes dock intet i 1300-talets korta anteckningar; men mer än troligt är, att staden med ett utfall understödt landsboarna, enär Medeltidens borgare voro vapenvane och dertill frihetsstolte män. På valplatsen restes till de fallnes åminnelse ett vackert ringkors, på hvilket den Korsfästes bild är inhuggen jemte en latinsk inskrift, som i öfversättning lyder: »I vår Herres år 1361 tisdagen efter Sankt Jakobs dag föllo framför Visby\’s portar Gotlänningarne i Danskarnes händer. Här begrafne. Bedjen för dem.»
Efter detta nederlag återstod för Visby intet annat än att öppna sina portar och underkasta sig segervinnarens godtycke. Men till ett tecken, att han vunnit Visby genom svärdsslag och icke genom underhandling, lät Valdemar, enligt gammal eröfrare-sed, nedbryta en sträcka af östra stadsmuren, och genom denna öppning höll han sitt intåg. Krönikan förtäljer, att han på stora torget lät uppsättatrenne de största öl-kar, som funnos i staden, med befallning, att de inom »trenne solmärken» (eller dagar) skulle fyllas med silfver, så vida staden ville undgå förstöring. Redan före den första dagens afton voro de stora laggkärlen fylda. 8edan detta skett, var dock den roflystne eröfraren icke belåten: han lät plundra hus och magasiner, kyrkor och kloster: äfven kyrkornas klockor togos ned och fördes ombord på de danska skeppen. Krigets gissel drabbade hårdt den olyckliga sta den, och skoningslöst begagnade Valdemar segervinnarens rätt.Sedan Valdemar d. 29 Juli stadfästat stadens gamla privilegier och medgifvit dess borgare handelsrättighet öfver hela Danmark, började plundringståg till olika delar af ön. »Landet blef så i grund förderfvyadt», säger en gammal krönika, satt det aldrig mer kom till sin förra välmakt.» Den 28 Augwtiafseglade han med ett oerhördt stort byte af guld, silfver, pelsverk och andra dyrbara handelsvaror. Men på hemresan öfverfölls flottan af en våldsam storm, och ett af skepden gick med sin dyrbara last förloradt.
Till bevis på, hur högt han skattade sin eröfring af Gotland, kan nämnas, att han ou till sin konungatitel lade orden: »Goternas konung» — ett tillägg, som de danske konungarne sedan bibehöllo. För några år var Visby uteslutet ur Hanseförbundet, blef dock snart åter opptaget deri, men icke mer såsom en af dess hufvudstäder. Den så hårdt hemsökta och utplundrade staden hade förlorat sitt stora anseende såsom en mäktig och trygg frihamn. Till dess fall hade Valdemars svärd gifvit den första stöten, och sedan tillstötte efterhand en mängd vigtiga händelser, i följd af hvilka Visby alltmer och mer. nedsjönk från sin höga plats såsom Östersjöns drottning.
Om de historiskt tillförlitliga uppgifterna om detta Valdemars krigståg, om styrkan af hans trupper och förloppet af de strider, han här utkämpade, äro torftiga och knapphändiga, så äro deremot de\’ berättelser, hvarmed folktraditionen och krönikorna omväft och utstyrt hans Gotlands-fård, så mycket rikare till antal och romantiskt innehåll. Här medgifver utrymmet endast att påminna om några af dem — om Nils Guldsmed med sin fagra dotter, som, förtretad på Visbyfolket, drog hän till Kjöbenhavn och der genom sina skildringar af stadens härligheter, om köpmanshusens kopparportar, om borgarfruarna, som spunno på guldtenar, om svinen som åto ur silfverhoar, med mera dylikt, äggade konungens af naturen starka förvärfsbegär; — om Valdemars spejare-resa till Gotland i en köpmans skepelse år 1360; hans kärleksförbindelse med Ung-Hanses vackra dotter, som förskaffade honom behöfliga uppgifter om sfadens och landets försvars-anstalter, och som slutligen, glömd och öfvergifven, blef inmurad i Jungfrutornet för att der med en qvalfall död försona sitt brott; — om Valdemars-dansen, en dramatisk sång- och dans-lek, hvarmed man i glada gillen håpade kungen; — om skeppsbrottet vid Stora Karlsö, der det fartyg, som hade ombord de rånade kyrkornas heliga skatter och de dyrbara karfunkelstenarna från Sankt Nikolai vestra gafvel, sjönk i vågorna, öfver hvilka glansen af ädelstenarna för strandboarnas ögon ännu unvderstundom dallrar i vattenbrynet — dessa och öfriga Valdemars-sägaer äro för gotländske läsare bekanta, och andra sagolystne kunna, om de så önska, finna dem utförligt återgifna i »Gotländska skildringar och minnen».
Emellertid har dramatisk, episk och lyrisk pcösi i kung Valdemars gotländska äfventyr funnit ett tacksamt ämne för konstnärlig behandling. Johan Jolin har för skådeplatsen skildrat Ung-Hanres dotter\’s kärlek och grymma död, dansken H. F. Evald har i en större historisk roman, återgifven i Gotlands Allehandas följetongsafdelning, målat »Valdemars tåget» i dess helhet, yogre lyriske författare hafva besjungit »Visby fall», Och en svensk historiem&lare af framstående rang, O. G. Hellqvist framträdde år 1882 vid konstutställningen i Wien med en väldig tafla, hvars ämne var: kung Valdemar med sina höfvitsmän och knektar öfvervakande verkställigheten af påbudet om brandskattens hopsamlande i de stora öl-karen. Den storartade målningen väckte vid utställningen stort uppseende, vann guldmedalj, inköptes för utställningslotteriet, och pryder nu ett utländskt muséum. Det hvilar öfver denna taflas detaljer en flägt af äkta Medeltid — så troget tecknade äro kostymer, vapen, smycken och prydnadskärl. Om bygnaderna äro hållna i verklig Visby-stil lemna vi dock derhän. — Till höger (för åskådarep) ses konungen sitta, hård och hotfull, på en, invid muren af gråbrödraklosterkyrkan Sankt Katarina uppförd tron, och kring de trenne öl karen trängas män, qvinnor och barn, munkar och utländske handelsgäster, framsläpande dyrbarheter och silfverskatter. Vemod och undergifvenhet, jämmer och förtviflan, hat och förbannelse framlysa ur de olycklige skattskyldiges blickar och hållning. I bakgrunden tågar en trupp jernklädde lansknektar, liksom erinrande stadens folk om sakernas vya ordning i det gamla Visby. — Taflan är utomordentligt rik på figurer, rik också på tankar och fantasi. Det hette fordom och det heter ännu om eröfrade städer: »Væ victig» det är: ve de besegradel Och denna hemska sanning är i Hellqvist\’s tafla åskådliggjord i kraftigt gripande drag.
C. J. Bergman.
Gotlands Allehanda
Fredagen 14 December 1888
N:r 100
Handel och Sjöfart.
Inkomna fartyg: Till Visby, 6 Dec.; skonert Augusta Maris, Österberg, Stockholm, tegel; skonert Augusta, Levander, Kiel, skoks.
Gotlands Allehanda
Måndagen 10 December 1888
N:r 99
Passagerarelista.
Från Norrköping med »Gotland» 8 Dec: fröken Bergström.
Gotlands Allehanda
Måndagen 10 December 1888
N:r 99
Rättegångs- och Polissaker.
Visby rådhusrätt.
Målet mellan fiskaren O. Toftén, Dyple i Tofta, kärande, och kapten J. Walferona, svarande, angående de, förut omnämda öfverseglade fisknäten förevar i dag ånyo. Käranden instälde sig personligen, svaranden genom notarien J. H. Bachér, hvilken påpekade att Klintehamn vid ifrågavarande tillfälle gått den inre utprickade farleden mellan Skarlakans grundet och land. Käranden genmälde att båtarne vid tillfället varis öfver 1/2 sjömil fran land, samt att om kapten W. gått endast 25 alnar för om Toftéas båt i st. för lika långt akter öfver, hade han gått klar näten, som ännu ej sjunkit.
Tre vittnen hördes, nämligen fiskarena Nils och Viktor Björkauder samt Oskar Nilsson.
Af deras berättelser, som voro i hufvudsak alldeles sammanstämmande, framgics, att vinden vid tilltället varit ostlig och hafvet nästan lugnt så att Klintehamn ej för vädrets skull behöft hålla så nära land. Fiskarbåtarne lågo i en linie utom en, men den var så långt norr öfver att den ej kunnat hindra kursens ändrande. Från Tottéas båt hade först vinkats med årorna, sedan med en mössa och slutligen Sskrikits jjatt näten, som ej voro fullt utlagda, änvu ej sjunkit 2 famnar, hvilket af kapten W. besvarats med avt »det har ingen nöd». Då ångaren tog fast i näten, drogs fiskarbåten ned med fören, så att fara för fiskarenas lif kuunat vara, om ej nätkelnorna sprungit. Kuntehamu ha Ia hatt så god plats att den kunnat ändra kursen 1/2 streck, då den gått klar. Maskiven hade stoppats först då ångaren var så nära båten att det ej tjenade till något, ty farten minskades ej. Tre nät hade blifvit alldeles förstörda; af det ena fans endast en stump qvar, af de två andra återstodo endast kelnaraa. Målet uppsköts.
Polisen Karlbom hade, som nämts, anmält muraren Johansson-Samuelsson, enär denne skulle vid ett visst tillfälle gifvit honom några mindre vackra tillmälen, som Karlbom ansåg, emedan han måst anmäla svaranden för en oljudsförseelse.
Idag hördes vittnen, som intygade att det i stället varit Karlbom, som begått hvad han tillvitat svaranden. För vittnens hörande å kärandesidan uppsköts målet.
Snattande pojkar. Till rådhusrätten hade instämts gossarne Karl Karlsson, son till arbetaren Karlsson hos fabrikör Cedergren, samt Ture Henning Ferdinand Nygren, 8 år, och Gustaf Adolf Pettersson, 11 år, jämte de separes föräldrar hustru Anna Maria Nygren och skomakaren Joh. Pettersson. Karl Karlsgon, instälde sig ej, såsom varande aflyttad från orten.
Nygren och Pettersson hade onsdagen 30 September med knif förstört målningen å ytterdörrarne till allmänna läroverkshuset, dagen derpå från korridoren tagit en kartbok, en psalmbok och ett ritbestick, samt vid ett annat tillfälle inne i handlanden Erikasous bod vid torget under biträdets frånvaro ur kassalådan tillgripit sammanlagdt 1 kr. 30 öresamt 3 portmonnäer. De erkände tillgreppen och dömdes till aga i hemmet, föräldrarne att ersätta skadan på dörrarne.
För ärekränkning hade i två särskilda mål hemmansägaren Lars Bandelin, Bomarfve i Vall, och O. Björkander instämt hemmansägarne T. Lindahl, Lönnbjers i Roma, och Johan Pettersson, Linhattei Vall. Saken gälde, att svarandena i en besvärshandling till k. m:ts befhde härstädes yttrat om ett af Bandelin och Björkegren, såsom godemän vid landtmäteriförrättning, utfärdadt intyg rörande bortflyttandet af några bygnader vid ett skifte, ej var öfverensstämmande med sanningen, och ej bedrande för någondera parten. Intyget hade uppgifvit att annan person verkstält bortflyttvingen än svarardena sade sig kunna bevisa.
Kärandena fattade detta yttrande i besvärsskriften såsom beskyllning för utgifvande af falskt bevis och fordrade hvar och en 200 kronors skadestånd af hvarje af svarardena jämte åtskillig ersättning i målet. Utslag afkunnnas 31 December.
Till en månads fängelse dömdes i dag af rådhusrätten bagaren J. N. Lindbom för grof vårdslöshet mot borgenärer.
Gotlands Allehanda
Måndagen 10 December 1888
N:r 99