Dag: 12 oktober 2023

firade i onsdags i Etelhem sitt årsmöte, hvilket gynnades af det härligaste väder. Föregående aftons mulna himmel och väldiga regnskurar bade tydligen afskräckt en del Visbybor från att medfölja det från staden särskildt arrangerade extratåget, hvilket begagnades af endast ett 70-tal personer. Vid mellanliggande stationer ökades emellertid deltagarne, så att de vid ankomsten till Etelhem uppgingo till ett par hundra. Från Hemse och Stånga hade ett nästan lika stort antal infunnit sig, och lägger man härtill alla dem som anlände gående eller med skjuts, torde mötesdeltagarnes antal kunna beräknas till mellan 6 och 700.
Klockan straxt efter 9 på morgonen var Etelhems lilla vackra kyrka alldeles öfverfyld af väntande åhörareskaror, hvilka dessutom stodo i kö långt nt på kyrkogården vid båda ingångarne. En ej ringa mängd hade i lugn och ro slagit sig ned i trakten kring kyrkan.
Gudstjensten inleddes med afsjungandet af psalmen 268, vers 1—3, hvarefter kyrkoherde Enequist i Roma förrättade follständig altartjenst. Sedan ytterligare psalmen 56 v. 1—6 sjungits bestegs predikstolen af biskop von Schéele. Till ingångsspråk hade predikanten valt Apg. 16:12 samt till text Filipperbrefvet 1: 30. f. Med anoledning häraf utvecklade talaren, med syftning på missionssaken, apostelns ord: »Den ett godt verk i eder begynt hafver, han skall ock fullborda det.»
Gudstjensten var helt kort och efter den samma sjöng Endre sångförening en af Wennerbergs Davids psalmer, hvarvid man hade nöjet höra ett särdeles vackert barytonsolo för tenor.
Omedelbart härph företogos till behandling de i stadgarne vid årsmötet föreskrifna ärendena.
Ravisionsberättelsen upplästes först. Densamma omfattade på grund af det förut fattade beslutet, att räkenskaperna skola afslutas med kalenderår, endast tiden 1 Juli—31 Decemcer 1888. Inogående balansen vidrevisionstidens början utgjorde 402 kr. 62 öre och inkomsterna under halfåret 454 kr. 36 öre, eller tillsammans & kreditsidan 856 kronor 98 öre. Iutgifter hade sällskapet under samma tid haft 43 kr. 33 öre, hvadan behållningen till innevarande år utgjort 813 kr. 65 öre.
Vid härpå företaget val efter två i tar afgående styrelseledamöter omvaldes kontraktprosten Budin och kamrer O. Melin, Revisorer blefvo hrr R Vallér och O. Jeurling samt deras ersättare hrr Berglund och Pallin.
Förhandlingarna i kyrkan voro härmed afslutade och man samlades omedelbart härpå i den vackra ängen midt emot jernvägsstationen. En estrad för talarne var uppförd och från den samma höll nu kyrkoherden Uddin i Sanda ett föredrag med anslutning till Jesu ord till Simon Petrus i Joh, 21: 15: »Föd mina lam».
Talaren frågade först, hvad som här menades med lam. Jo, i allmänhet de svaga här i verlden, sedan och särskildt de små barnen. Dem har herren befalt att vi skola föda åt honom, ty de äro hans. Hvilka äro då de som skola föda barnen? Jo, först och främst föräldrarne i hemmet, så läraren i skolan och slutligen presten i kyrkan. Mellan dessa trenne in titutioner måste finnas enig samverkan för att uppfostringsverket skall kunna blifva till något.
Talaren påpekade i ett målande språk och med slående bilder, huru det låge vigt uppå, att uppfostrarne först lärde sig att uppfostra sig sjelfva. Barnen läsa i far och mor som i en uppslagen bok. Hvad förä drarne göra, det göra barnen efter vare sig det är godt eller ondt. Föräldrarnes ansvar är således stort, ty de ha att böja barnen medan de ännu äro små. Sedan ha skola och kyrka att bygga på den i hemmet lagda grunden.
Vidare gaf talaren en mängd goda och prakti:ka råd till fäder och mödrar, hur de skulle uppfostra sina barn, huru de skulle vara måna om att taga vara R de smås såväl kroppar som själar, hur de skulle vänja dem vid sanning, lydnad, ordning och arbetsamhet, hur de skulle låta dem leka och fröjda sig medan de ännu voro barn och huru de ej genom sina ord borde hos barnen väcka tvifvel på eller agg till de lärare, som i sinom tid komme att taga deras uppfostran om hand.
Jesu uppmaning »föd mina lam» ansåg talaren bäst uppfyllas genom enighet och samarbete mellan föräldrar, skollärare och prester.
De skulle slw\’a sig tillsammans i en ogenomtränglig ring för att värna de små barnen för andligt och lekamligt ondt.
Och till sist — slutade talaren — varea barmhertiga mot dessa små — varen barmhertiga!
Föredraget, som var kärna och ej granna fraser, Åbördes med spänd uppmärksamhet af den talrika menigheten, och att predikanten talat så, att han med sina ord gripit kraftigt tag i hjertats strängar, derom vittnade de tindrande tårarne i ögonen på såväl män som qvianor.
Det var sann, verklig, praktisk kristendom, som rycker upp och förädlar, ej ord, ord, ord, som klinga, men som också förklinga.
En kort middagsrast hölls sedan strax efter kl. 1 e m. och under denna lät den förut omnämda sånvgföreningen Ånyo höra sig med några nummer.
Klockan var framemot 2, när man ånyo hunnit samlas i ängen, der samtal nu började öfver några uppstälda frågor.
Den första handlade om »vigten af kyrklig ordning såsom omhägnad kring Kristi viogård.» Den inleddes af kontraktsprosten Alfvegren.
Toledaren frågade först hvad som menades med Kristi vingård, Både i gamla och nya testamentet förekom bilden såsom betecknande Guds kyrka och församling. Under gamla förbundet rer denna af Israels folk. I tidens fullbordan och till straff derför att de ej ville anamma frälsningen togs så Guds rike ifrån judarne och gafs åt hedningarne.
Hvad man nu särskildt hade att fästa sig vid, var den vingård Gud behagat plantera i vårt land, vårt svenska Zion. Skulle vi vädja till vårt folk rörande vår lutherska kyrkas vara eller icke vara, skulle med en förkrossande majoritet uttalas: denna kyrka vilja vi ha, den passar bäst för oss.
Hvarje vingård är omhägnad. Så måste också Kristi vingård vara. Och denna omhägnad är den kyrkliga ordningen. Om ordning i allmänhet är vilkoret för ett lyckligt lif, skulle det då ej vara vigtigt att ha ordning på det heligaste af alla områden? Gud är ju ordningens Gud, och hans bud bryter ingen ostraffadt. Derför har Gud också omgjordat sina stiftelser med vissa heliga band. Sädana band äro äktenskapsbandet, föräldrabandet, husbondebandet, statsbandet; det är brott att slita dessa. Skulle det nu icke finnas äfven kring kyrkan ett sådant band, som sammanlänkar lärare och åhörare? Jo, visserligen.
Men hvad är då orsaken till att i våra dagar så många splitringar uppstå i denna kyrkans inhägnad? Den första och största är, att man oriktigt betraktar den kyrkliga ordningen. Många veta ej ens hvad den innebär, andra — och de flesta måhända — betrakta den från jorden, med ett hvardagligt sinne, som om den vore ett presternas påfund, utan att besinna att den är en gudomlig instiftelse, som med alla sina skröpligheter måste ses ofvanefter. Det är samma förhållande med kyrkan som med hemmet, likasom föräldrarne äro Guds målsmän i hemmet så äro församlingslärarne det i kyrkan. De ha fått detta uppdrag af Gud, och man bör mera se till embetet än till personen. Frälsaren har sjelf uppmanat sina åhörare att lyssna till dem som sitta på Moses stol, men varnat för att följa deras exempel. Hurudana än föräldrarne äro, barnen äro dock alltid skyldiga att visa dem vördnad för Guds skull. Ja, till och med en ogudaktig öfverhet skall man älska, lyda och bedja för — för embetets skull. Likaså inom kyrkan. Äfven den har ett af Gud instiftadt heligt embete och emot dess innehafvare är man skyldig visa aktning, heder och kärlek, om de ockeå ej motsvara, hvad man af dem skulle vänta. Men ettsådant betraktelsesätt är så långt borta från vår tid som himmelen är från jorden.
Ordning måste finnas i ett hem, i staten, Vilja alla handla efter sitt hufvad, går det snart sönder. Förhåller det sig annorlunda med den kyrkliga ordningen? Vår tid är i många afssenden en oordningens, en upplösningens tid. Allt går i negativ riktning: bryta ned utan att bygga upp. Mot allt bestående löper man till storms. Skulle då kyrkan få vara i fred? Man kallar detta frihet, men det är tygellöst sjelfsvåld. Hur skulle det t. ex. taga sig ut, om hvilken som helst fick för sig att han var af Gud kallad till domare och utan kallelse eller förutsättningar höll trivg och afgjorde rättstvistar? E\’ler om några gjorde sig sjelfva till militärer och påstode sig vara Sveriges armé? Hvad skulle man tycka om detta? I kyrkan gör man dock så, utan att man undersöker om ens ljus lyser klarare än andras. Hvem som helst predikar, döpar, ger nattvarden, begrafver och beseglar äktenskap. Är detta ordning? Kyrkans innehafvare synas dömda att frånröfvas allt. Hvad är nu att säga om följden af allt detta? Månne man ej genom detta bereder väg för »laglöshetens ande>, Antikrist, För honom arbeta fritänkare och rationalister i förbund med många af dem, som vilja nämna sig kristpa. Men dessa tänka ej på, att först bort med kyrkan, sedan med kristendomen. Och på detta arbeta de genom sin likgiltighet. Ljumheten är det förtärligaste. Man sofver öfver orden i tredje artikeln: en, helig, allmännelig kyrka.
Af hvad vi sagt framgår nu tydligt, hvarför den kyrkliga ordningen är så vigtig. Vigtig är den ock för det allmänna. Ty när alla vilja hålla i tömmarne, blir det idel oreda, ett allas krig mot alla och friheten blir tygellöshet. Om separatisterna vilja försöka sina krafter på egen hand, upprätta skolor, läroanstalter m, m. fingo de snart se hur de redde sig. Nu äro de kyrkans parasiter, lasta alltid kyrkan, man kunna ej vara den förutan.
Den kyrkliga ordningen är vigtig äfven för den enskilde, Osäkerheten föder tvifvel, slutligen på kristendomen sjelf. Vigtig är den slutligen derför att krafterna genom densamma hålla tillhopa mot de gemensamma fienderna. Men huru skall denva enighet uppnås? Jo, dertill behöfves nåd och nöd. Vi veta hvad vi ha, men ej hvad vi tå. Hafförbarmande med oss prester och med vår kyrka, hon är dock din gamla moder.
Det vidare samtalet öfver denna fråga öppnades af
pastor Ahlander, hvilken ansåg den kyrkliga förvirringen ha sin rot i okunnighet.
Man måste upplyga folk om hurudana de rätta förhållandena äro och dervid hade talaren för sin del funnit godt att använda den historiska metoden, d. v. s. han hade påvisat huru de äldste kristne hade det.
Pastor Lagerman: Det är både stora och små räfvar som vilja na bort skrankorna kring Kristi vingård för att få äta upp drufvurna.Man sträfvar efter att göra kyrkan och Guds församling till två motsatta begrepp. Men på allt detta vinna endast tvänne stormakter och le i mjugg; dessa äro påfven i Rom och djäfvulen i helvetet.
Kyrkoherde Uddin: Kyrkan är den himmelrikets not, som församlar fiskar både goda och onda, eller en åker med både hvete och ogräs. Trots ogräset är dock åkern herrens.
Kyrkoherde Gadd: Kring kyrkan vill man SJ je stängsel, men väl kring sina egna vingårdar.
Kolportör Lindstedt: Vigten af att hänga tillsammans hade Jesus ofta uttalat, och god ordning borde man akta på för Herrens skull, \’Talaren tog i detta fall bilden af en qvast: så länge den hålles tillsamman är den nyttig; när den tages sönder blir den oduglig.
Pastor Yowngberg: Det är ingen rätt kristendom, som ej aktar på gudomlig och mensklig ordning.
Reseombudet| Neander: Tanken på edra ledare och följen dem efter.
Kolportör Johansson: Kyrkan har födt mig till lif; den skall ock bevara mig.
Skoilärare Enderberg: Man lyder helst sitt eget sjelfsvåld; derför vill man ej veta af kyrklig ordning. Men man bör fatta denna ej som ett tvång, utan som en plikt att böja sig under densamma.
Biskop von Sehéele: Månne den kyrkliga ordningen ej binder först presterna, sedan menigheten. I denna ordning ligger för folket en säkerbet för att presterna skola tjena i Jesu namnp. Och hvem är kyrkan? Är det blott och bart vi prester? Nej, kyrkan är hela församlingen.
Härmed var samtalet afslutadt, och efter afsjungandet af en psalmvers öfvergick man till behandling af det andra ämnet: »Husandaktens värde och anvisningar för dess lämpliga ordnande.» Inledare var kyrkoherde Reuser.
Med husandakt menas en enskild gudstjenst i hemmet. Den består i läsning af Guds ord, bön och sång en eller flere gånger dagligen.
I fråga om husandaktens värde, så har den sin grund i Guds ord, der vi finna at: den går tillbaka ända till syndafloden, då Noak vid utgången ur arken bad med de sina.
Abraham, Josua, David, Jesus och de första kristna församlingarna öfvade husandakt.
Den bidrager att förkofra insigten i Guds ord och att gifva stadga åt det andliga hemlifvet. Husandakten skulle hindra detta utelöpande sent och bittida på vägar och stigar under förevändning att gå på »förklaring».
Den skulle öfva ett välgörande inflytande på det kristliga lifvets husordning.
I fråga om rätta anordningen så kunde denna medföra stora svårigheter, hvilka dock ofta vore de obotfärdigas förhinder. Hur man kunde hålla husandakten vore ofvan antydt.
Presterna borde sätta sig i spetsen för dess införande genom sitt exempel.
Korta anföranden i samma ämne hade härpå hrr Lindstedt, Uddin, Lagerman, Johansson och von Schésle.
Den tredje frågan: »Betydelsen af aposteln Pauli förmaning i 2 Kor. 5: 20: Låten försoaa eder med Gud\’, sammanst Id med hans omedelbart föregående uttalande om försoningen såsom redan fullbordad» — hann man ej diskutera på grund af den långt framskridna tiden. Ett kortare inledningsföredrag hölls dock af pastor Söderberg.
Sedan härpå korta föredrag hållits af fosterlandsstiftelsens reseombud Neander och v. pastor Lagerman, samlades man strax efter kl. 7 i kyrkan, der kontraktsprosten Budin afslutade mötet. Först sjöngs från orgelläktaren Davids psalm »Gören portarne höga», hvarph efter en psalmvers predikanten besteg predikstolen. Till ingåogsspråk hade han valt: Fröjda dig och var glad, du innebyggerska i Zion, ty Israels helige är stor när dig», hvilket också blef ämnet för predikan, hvars text hämtades ur Es. 12: 4—6.
Till sist lyste biskopen från altaret välsignelsen öfver de närvarande.Det annars goda intrycket af mötet stördes något genom de bristande anordningarna af detsamma ute i det fria. Der fans nämligen icke en sittplats utan fingo folkhoparne stå och hänga på hvarandra i flere timmar, då markens fuktighet ej tillät att man slog sig ned.

Gotlands Allehanda
Fredagen 21 Juni 1889
N:r 70