Dag: 13 oktober 2023

— Nå, nu äro både tjurar, kor och qvigor premierade, så nu spänna vi för och ge oss i väg till Slite.
Och kusken svarade alldeles som den danske rekrytep, när man kommenderade »skyldra gevär»:
— Skal det vere strax?
— Naturligtvis, vi måste hinna fram till middagen.
Och snart sutto vi båda instafvade på framsätet i trillan, vederbörligen insvepta i damrockar.
Det bar i väg, så dammet yrde om oss, och snart sågo vi inte skymten af Angelbos i Lärbro. Så togo vi af till venster och befunno oss på Slitevägen.
Det är en ganska vacker väg denna. Inte precis så omväxlande, men skogig och skuggig, och här och der mötes ögat af en treflig bondgård, som ligger trygg bland träden.
Soligt och varmt är det utan den minsta vindpust. Men så småningom börjar det draga litet om öronen. Härliga fläktar! Vi börja närma oss hafvet!
Ja, mycket riktigt. Der dyker upp bakom träden, nedanför de gulnade rågfälten en blå strimma, hvilken vidgas allt mer och mer.
Nu köra vi nästan utefter sjöstranden. Vi sakta farten för att riktigt njuta af den stärkande brisen och låta den blåsa landsvägsdammet ur näsa och öron. Och så för att se. Ty den tafla vi ha framför oss är ganska egendomlig, för en Visbybo åtminstone, som hela sitt lif vederqviekt sin åsyn med himmel och vatten.
Framför oss ligger nämligen en verklig redd, utåt hafvet begränsad och skyddad af långsträckta öar, en verklig liten skärgård.
— Det är Slitehamn det här — säger min körsven.
Jo jag tackar jag! Den skäms inte för sig. Stor och rymlig är den. Der midtöfver ha vi lastageplatsen Barläst, som ser ut som en hvit punkt på grön botten och så utåt hafvet St. Olvfsholm med dess gamla tornlösa kapell.
— Men hör nu, ba vi inte något utlopp eller inlopp till den här bamnen?
Den ser ju nästan ut som en insjö.
— Det fins inte mindre än tre stycken, upplyser man mig, och vid närmare efterseende får mitt öga också fatt i dem.
— Ja, trånga och bra äro de, inte släppa de in mycket af storm och sjö.
— Ne-ej; men djupa ä di så det förslår, och det är det allra bästa. Vill herrn inte titta litet åt andra sidan också? frågar min kusk och ger mig en liten knuff.
— Hvad är det nu då?
— Jo, der är raukarna.
— Raukarna?
— Jaa, ser herrn inte de der stora stenarna der uppe på backen. Ä\’ de iote konstiga kanske?
Han har rätt. Jag vet inte hvad jag skall likna dessa underliga klippformationer vid; än afsmalnande vid basen och vidgande sig uppåt, än sockertoppsformiga, än raka och styfva, än böjda och liksom knotiga. Det är en hel samling i spridd ordning, som gör ett egendomligt uttryck, erbjuder en pittoresk anblick.

Vi ha nu köpingen Slite framför oss. Nu åka vi förbi en brinnande kalkugn, som hvitmenat hela sin omgifning, och så befinna vi oss snart på Slite storgata.
Här bor doktorn, här veterinären, der är apoteket — upplyser mig min välvillige kusk — det der höga, gamla, grå huset som påminner om apoteket i sta\’n, det är gästgifvaregården och den stora, hvita bygningen derborta, der man flaggar, herrn ser, det är varfsbolaget.
— Godt.
— Hvar ska vi hålla?
— Hvar får man sig en bra middag?
— Hos Myrsten på gästgifvaregården.
— Nå, då kuska vi dit.
Det smakar godt att äta, helst när man har trefligt sällskap och dertill bjuds på de delikataste kokta flundror. Här fick man både det ena och det andra och mycket mera godt dertill och så under skuggiga träd nere i trädgården kaffe med »avec», som värden inte behöfver gå smygvägen för att tjuda på, ty an har rättighet han, om också länets alla länsmän stodo och sågo på.
Med cigarren i munnen göra vi sedan vår promenad genvm köpingen. Hvad som för tillfället intresserar oss mest är varfvet. Ute på redden ligga några fartyg och vid den långa bryggan: se vi en »Neptunares» svarta skrof och hvitringade skorsten. Det är Eol.
I sällskap med varfvets nuvarande ägare, hrr Degerman och Bachér »inspektera vi etablissementet» — som en amerikansk tidning skulle säga. För värvarande ligger intet fartyg under arbete. Det är lugnt och stilla med affärerna, hvilkas tid i denna bransch egentligen äro höst och vår.
Det är visserligen inga vidlyftiga inrättningar vid Slite varf. Men det behöfs heller inte. Det hufvudsakligaste är att invid de låga bryggor, der arbetena å fartygen verkställas, finnes tillräckligt djupt vatten för att införa och lägga omkull äfven mycket stora fartyg. Förarbetets bedrifvande äger va-fvet dessutom nödiga verkstäder.
Som sagdt är det nu lugnt vid Slite varf, men det fins tider, då detär lif och rörelse så det förslår. Nu tömde endast ett par af varfvets kolskutor sitt svarta innehåll rasslande ned i magasinens hungriga innandömen.
Det hade blåst upp en angenäm och behaglig bris, Det var derför med tacksambet vi mottogo en inbjudning att göra en segeltur öfver till Enholmen för att ta dess befästningar i betraktande.
I trots af att våra artillerister först efter det besök, som nu skall skildras, anländt till holmen, saknade den ingalunda försvarare. Nej, en amazon i hvitbrokig uniform utstötte riktiga stridsrop, då vi stego i land, retirerade några steg, stälde sig i position, rullade vildt med ögonen och gjorde blixtsnabt »anfall med bajonett».
Nåja, anfallet gälde nu inte precis oss, utan snarare Boy eller Kastor eller hvad vår fyrbente brune följeslagare hette, och det var egentligen honom den brokota kossan inte tyckte om; men hade vi inte i bland varit så flinka på benen som vi voro, kanske äfven vi råkat få en släng af slefvep. Ty amazonen var i högsta grad intensiv i sina anfall, förföljde oss öfver hela backsluttningen ända upp på öns platå och kunde endast med en skur af stenar förmås att ändtligen retirera. Vore Enholmen alltid — sans comparaison föröfrigt — lika väl försvaradt, då skulle det inte vara värdt för vare sig ryssar eller engelsmän att titta dit.
Enhbolmens befästningar äro emellertid vär man ser dem på nära håll betydligt större än de på afstånd förefalla. De innesluta hela rader af kasematter och sjelfva batteriet utåt sjön är så långt, att ej mindre än 12 kanoner få plats i rad, om vi ej missminna oss.
Murarne synas vara af försvarlig tjocklek och kanonerna af aktningsbjudan de kaliber, ehuru just ej af nyaste konstruktion. Snart skola de börja att smälla.
Befästningarna utgöra Enholmens enda sevärdheter; annars har den lilla ön ingenting egendomligt att bjuda på, om inte vi möjligen få räkna dit den stridslystna koskrabban.
Det var ljamt i luften, när vi för sa xade segel gåfvo oss i väg till Slite igen. Ljum var också sommarnatten, när vi sömniga kuskade i väg åt Visby till, efter att ha tillbragt ännu några timmar iden trefliga köpiogen, der vi i solnedgången vjöto af den vackra atsigten från Slitebacke med vatten på ömse sidor och öfver allt ovanligt leende stränder.
Att Slite är en särdeles avgenäm plats, det ger äfven ett flygtigt besök vid handen och en härligare plats kan man väl näppeligen finna här på Gotland för att riktigt få njuta af sommardagarnes dolce far niente.

Gotlands Allehanda
Måndagen 1 Juli 1889
N:r 73