2.
På Stora Karls-ön.
Hallå! ropas det, och expeditionen samlas efter en stunds hvila på Stora Karlsö strand, der några af medlemmarne uppfriskat sig med ett bad i den salta böljan. Vi styra kosan rakt upp till »Stora Förvar», den grotta, der de intressanta fornfynden förut gjorts.
Den lilla truppen, till hvilken redan vid landningen äfven slutit sig den förutnämde fornforskaren, direktör Nordin, vandrar nu, anförd af hr Wöhler och grottans undersökare dr Kolmodin, uppför den branta sluttning, som ligger invid bergets fot. Der uppe vid foten synes redan på afstånd den ganska rymliga, ungefär koniska ingången till grottan.
För att nå fram måste vi tränga oss igenom en tät skog af stora brännässlor och för att komma in i grottan måste vi först låta nedrifva det höga stängsel, hvarmed mynningen sistliden höst tillbommats till förekommande deraf att skattesökare och andra nyfikna besökande skulle kunna genom gräfningar förstöra fältet för den blifvande vetenskapliga undersökningen. I orten gå sedan gamla tider dunkla rykten om dolda skatter, bl. a. om ett guldsvärd, som skall vara förvaradt någonstädes å ön. Man visste ock att förmäla, att vår färd hit gälde finnandet af detta guldsvärd.
Sedan stängslet nedrifvits, hade man en vacker inblick i den djupa och i sin yttre del ganska höga och breda grottan, i hvars öppning nu solens strålar trängde in, utan att kunna nå dess innersta, ty grottan går djupt in i berget. På dess golf ligger ett mäktigt lager af jord, blandad med lösa kalkstenar. Det är midt i denna yttre afdelnings bottenfyllning som hr Wöhler fann de misstänkta djurbenen och här har dr Kolmodin sedan gräft en djup fyrkantig grop. Å gropens sidoväggar såg man de omväxlande lagren af jord, kol och aska med inmängda stenar och ben af de redan i förra brefyet nämda djurslagen, svin, får, oxe, häst samt djupast ned säl, äfvensom växtlemningar af tång, vch särskildt, såsom det synes, Zostera, som antagligen användts till hvilobäddar.
Det var ock här, som flintskärfvorna funnits och djupt ned den omtalade benprylen.
Rikedomen på djuroen är i ögonen fallande.
Att fåret här funnits bevisar föga, ty Stora Karlsön har, liksom »Lillön> sedan gammalt och ända till för några år sedan varit ett tillhåll för skaror af betande får, tillhöriga öarnes ägare och särskildt jordägande bönder i närmaste socknar å Gotland. Dessa får, ända till 300 st., som lefde här i ett slags förvildning och t o. m. qvarblefvo under vintern, letande under snö och is efter sin knappa föda, hafva uppenbarligen just i grottorna haft sina tillhåll under nätterna, sitt skydd under storm och bitande köld. Då de om höst och vår med stor möda fångades dels för slagt, dels för klippning, släptes de öfverlefvande åter fria på ön, ty de försök, man gjorde att föra dem till Gotlands ladugårdar, visade städse, att de förvildade djuren icke uthärdade civilisationens fångenskap. Men under kalla vintrar fröso och hungrade ej sällan många får ihjäl å ön. Och det är derför icke underligt, att så väl ute bland klipporna som inuti grottorna ofta hittats kolstelen af får.
Annorlunda är det med de ganska talrikt i grottorna funna benen af svin, oxe och häst.
De måste i aflägsna tider hafva blifvit ditförda af menniskohand, så mycket mer som man icke har sig bekant att i historisk tid dessa öar varit bebodda af menniskan och hennes nämda följeslagare bland djuren. Från de tidtals å Stora Karlsön försiggångna stenbrytningarne och senare tiders fiskarefärder dit kunna de svårligen härröra. Men det vore förhastadt att ännu söka förklara denna gåta, då det förra årets undersökning må betraktas endast såsom förelöpande, och dr Kolmodin just står i begrepp att i öfverensstämmelse med det program, som riksantiqvarien Hildebrand faststält, taga itu med forskningen på allvar. Huru det än må förhålla sig, är det, så vidt man af nu föreliggande omständigheter kan se, i hög grad antagligt, att denna grotta, — åtminstone Roe -varit redan under stenåldern bebodd så menniskor, som der haft sitt tillhåll, ditfört sin föda, der tillagat den och qvarlemnat dess rester, hvilka bildat de »köksafskräden», den »kökkenmödding», som nu anträffats i grottans\’ bottenfyllning.
Men grottan är, såsom nämdt, ganska djup och den är i sitt inre mörk, För att trefva sig fram der bör man vara försedd med ljus i hand. Det befinnes då, att den afsmalnar betydligt i sitt inre och att den med sin innersta del viker af åt venster. Väggarne äro här klädda af fuktdroppar, som i belysningen glänsa likt perlor och ädelstenar, och å taket och öfre delen af väggarne ser man stalaktitartade bildningar hänga ned.
Den som sett de grottor i södra Europa, i Frankrike, Belgien och norra Italien, hvilka bebotts af menniskor under den äldre stenåldern, kan ej annat än finna betydande likheter, -åväl i grottornas eget utseende som ock delvis i fyndens natur. Men så länge inga säkra stenredskap och andra föremål från den äldre stenåldern blifvit funna i orubbadt lager och så länge man icke kan utesluta inmängning deri från senare perioder, är det för tidigt att afgöra frågan och rättast att afvakna resultaten af de undersökningar, som nu skola företagas.
Efter detta besök i »Stora Förvar», hvars namn tolkas på flere sätt — enligt en tydning skulle det härröra från en tid, då grottan användts till förvaring af smuggelgods fortsatte vi vår vandring till åtskilliga andra, mestadels något mindre grottor, »Jungfruhålet», »Lilla Förvar», »Getugnen» m. fl. Ien af dem hade man vid anstäld undersökning funnit benlemningar, likartade med dem i Stora Förvar. Det är riksantiqvariens afsigt att låta undersöka äfven dem af de öfriga, som kunna antagas innehålla några fornlemningar.
Men det är icke någon ofsrlig lek att arbeta i dessa grottor. I somliga blir man hemsk till mods, då man vänder blicken upp mot taket. Der hänga väldiga klippblock, till utseendet så utan fäste, att man icke kan fatta hvad det är som håller dem qvar deruppe i deras hängande läge. De se mera hotande ut, än sjelfva Damoklessvärdet bör ha gjort, falla de, så ve den, som då står derunder.
Vi vandra nu tillbaka rer till Norderhamn. På vägen visar direktör Nordin oss några stenrösen från jernåldern, hvilka han nyss öppnat. I ett af dem ligga ännu de der begrafna menniskoskeletten qvar, af hvilka tvänne äro ganska väl bibehållna. Ej mindre än åtta man äro under hans ledning f. n. å St. Karlsön sysselsatta med dylika stenrösens noggranna öppnande, men här finnas många, och flere af dem äro af betydande storlek, så att hela sommaren torde komma att åtgå, innan hr Nordin här hinner fullborda sitt föresatta värf.
Högt uppe på sluttningen, som leder från Norderhamn, står ett annat minnesmärke af egendomligt slag. Från afstånd sedt tror man det vara en runsten, men huru förvånad blir man ej, då man vid närmare betraktande finner denna sten på latin innehålla en inhuggen inskrift, som på svenska betyder: »Joh. Didrik Grönhagen, friherre, landshöfding på Gotland, besökte båda Karlsöarna 12 och 13 Juni 1732, i sällskap med sin maka och fyra barn samt landskamreraren Patrik Krabbe och kronofogden i södra häradet Erik Fjelström. Att för den lyckliga resan förklara sin tacksamhet mot Gud samt till hågkomst för efterkommande lät han på egen bekostnad uppresa denna minnes-sten.» Gotlands landshöfding måtte på 1730-talet icke varit mycket van vid att resa, då han kunde finna sitt besök å Karlsön så märkvärdigt, att han ansett det värdt att genom ett dylikt löjligt-pretentiöst minnesmärke förvara ras i efterverldens hågkomst!
Men vi lemna nu de nämda äldre och nyare minnesmärkena efter menniskohand och följa kusten utefter mot norr och nordvest. Snart påträffa vi här en med frisk grönska smyckad dalgång, Hien kallad, som från stranden höjer sig upp mellan tvänne praktfullt vilda klipp-partier, vid Mids-nabb och Spangände. Här i denna dal finnas tvänne af öns bästa källor, med ett ypperligt, kallt vatten. Här är ock under uppförande en ny byggnad vid sidan af en äldre stuga. Den nya bygnaden är afsedd att herbergera öns nuvarande ägare. Och hvem är då den lycklige? frågar ni. Stora Karlsöns ägare är ett bolag, men icke ett vanligt sådant. År 1880 bildades på initiativ af hr W. Wöhler, i samband med landshöfdingen grefve Horn, öfversten friherE. v. Vegesack och häradshöfdning Lagerberg ett bolag, kalladt, »Karlsö Djurskydds- och jagtförenings aktiebolag med ändamål att der skydda djurlifvet samt äfven, i den mån vildstammen sådant medgifver, der under lämpli-ga tider anställa jagt. Man började inköpa böndernas lotter i St. Karlsön och för ett par år sedan blef bolaget slutligen ensam ägare af ön för sammanlagdt 16,000 kr. I första rummet lade man an på ejderns skyddande.
Denna dyrbara fågel hade genom jagt och äggplundring äfven här så minskats till antal, att i början af 1880-talet föga mer än 50 häckande par funnos &å ön. Nu hair den genom det införda skyddet ökats till innemot 300 häckade par. Derjämte är det meningen attvårda tördfågeln och andra fågelarter, som icke skada ejdern. Och slutligen har man med rat gripit an planteringen och sådden af träd.
På ön finnas flerestädes enstaka större träd, synnerligen alm, men äfven ask, hvarjämte oxel och hagtorn här törekomma i stora trädartade exemplar. I jorden finner man här och der stubbar och rötter af träd, hvilket tydligen angifver att förr i tiden en rikligare trädvegation förefunnits å denna ö. Hr Wöhler har redan planterat flere hundra lönnar tallar m. m. samt sått trädfrö, många tusen stycken. För att möjliggöra deras fortkomst har man redan å Stora Karlsön fullständigt upphört med fårskötsel. Men det är ej blott från fårens sida fara hotade för den nya vegetationen. På ön finnas äfven harar, som här länge utgjort föremål för jagt. Det har visat sig, att dessa små fyrfotingar i hög grad skadat de planterade trädens tillväxt, i det de afbita dessas späda stammar. Det vore derför högeligen önskligt, att den del af lottägarne i bolaget, som hafva jagten till syfte, ville tillåta dem, som vilja förbättra ön genom en trädvegetation, att under några år utrota de skadliga hararne. Stora Karlsön skulle, om den blefve åtminstone delvis beväxt med träd, betygligt vinna i värde och behag.
Det är nu detta »bolag» som vid Hien låtit uppföra en ny liten bygnad af trä, en jagtpaviljong, »Hiheim» kallad, der medlemmarne kunna någon gång under året samlas för sina jagter på hare och tördfågel.
Men vi passera nu förbi Hiheim och vandra på en här och der ganska äfventyrlig stig under den väldiga tvärbranta klippan vid Spaugände, Öfver oss kretsa stojande och skrattande måsar. Tyst! Hvad är det der för en fågel der högt uppa vid klippans krön, han med det gnällande obehagliga lätet och som klipper så snabt med vingarne?\’ Se der ännu en af samma slag. Det-ser ut, som om de öfriga fåglarne vore rädda för äem- Icke underligt. Det är ett par Pilgrimsfalkar, den starka, snabba roffågeln. De hafva helt visst sitt bo högt upp på den otillgängliga klippans brant, men de väsnas nu, som om de vore rädda för oss. Onödigt! Icke kunna vi på deras rede deruppe, hur gerna vi än ville komma åt dessa skadedjurs ungar och befria de andra stackars luftens invånare, som nu utgöra falkarnas säkra rof. Se här vid våra fötter ligga just resterna af en stare som de slukat, här de spridda lemningarne af en annan fågel. Jag har sett ägg af Pilgrimsfalken, hvilka min morbror Johan Wahlberg, »afrikanaren», en gång tagit på Karlsöp, men huru han — så vig och djert han än var kommit åt dem i dessa klippbranter, är mig oförklarligt. Der högt upps å bergväggen växer en murgröna, oåtkomlig, men rik och yppig, bredande sina grönskande grenar vidt ut öjver den tvärbranta klippväggen. Väldiga klippblock i fantastiska former ligga strödda här nedanför. Vi krångla oss småningom fram bland dem och fortsättande vår väg finna vi slutligen en stig uppför berget, till dess stora breda platå. Här från dess kant få vi en praktfull utsigt öfver det skimrande hafvet och Karlsöns klippbranter. Der framför oss ligger den väldiga »Stornå\’ar>, som med sina vidunderligt brutna öfverhögande formationer af folket ansetts likna en stor näea., Denna klippa hänger ut öfver hafvet, utan någon strand derunder, I dessa springor och afsatser bo massor af tördfåglar. De ha just i skaror lemnat sina oåtkomliga hemvist i klippan och flyga flockvis omkring eller ha lagt fig likt en slivgrande kedja af svarta punkter på hafsytan. Hvilket lif, hvilken rörelse. Försök att räkhå dem, om du kan! Omöjligt. Innan du hinner till första hundratalet, har redan en del af de svarta punkterna försvunnis och nya kommit till. De dyka ned i djupet och återkomma först efter en stund. Långt, långt ut öfver hafsytan kan du spana det böljande bandet af dessa egendomliga fåglar. Öiver dem kretsa måsar i mängd stora och små, Larus fuscus, argentatus och cavus, någon gång morivus: De föra sitt vanliga muntra oväsen och slå sig ned midt på Storvåsars ut: språng. Här hafva många af dem sina reden med ägg och ungar. Der böra de få vara i fred. Helt visst. Och ändock sökte en oförvägen man för några tiotal år sedan att göra dem ett besök. Han klättrade ned för klippbranten och var just sysselsatt med att plocka måsägg i sin mössa, då foten slant och han störtade ned i djupet, och dermed i evighetens djup. En annan man, som dagen efter såg hans mössa ligga qvar på klippbranten, hade då våghalsighet nog att stiga ned efter den och »rädda» mössan och måsäggen, som den döde samlat.
Här nere under våra fötter bland strandens klippblock är det något som rör sig. En bare skuttar der fram och åter bland stenarne.
Men hvad är detta för slags fåglar, de der stora, mörka, underliga gestalterna med sina långa halsar? Vi kunna räkna tio stycken iden flock, fom der kommer seglande i luften.
Det är »pelikaner», som folket här kallar den, kormoraner, Phalacrocorax carbo, den egendomliga simfågeln. Den vistas här, men tyckes ej häcka å Karlsön; dess hemort är eljes nordligare trakter.
Och här se vi skrakar och svärtor, ejderbonor med ungar och de ståtliga grafänderna klyfva luften och hafsytan. Det är ett fågellif, så intressant, så lockande, i all sin enslighet ständigt så växlande, så måleriskt, här just i denna eljes så ödliga natur, bland de underligt sönderbrutna, vildt majestätiska, branta klipporna, med en i attonsolens strålar skimrande himmel derofvan och ett i återglansen än mera skimrande haf derinunder, Endast motvilligt är det man sliter sig ifrån anblicken af dessa underbart gripande naturecenerisr, som med oemotståndlig kraft för elltid ivpräglas i ens minne. Och man gömmer i sitt inre en känsla af tacksamhet mot dem som genom energiskt skydd vilja åt efterverlden bevara detta stycke ursprunglig natur med dess friska, rörliga, rika fågellif.
Men solen sjunker soart. Det är tid på att intaga sin aftonvard och gå till ro. Det är icke blott måsarne som bli hungriga i denna nejd. Vi stiga utför berget en annan väg ned tll Hiheim, Här är på en stor bordskifva af cemont af vår gästvänlige värd uppdukad en präktig supé af sill och potatis, fårxött och kyttling, smör och bröd, te och åtskilligt annat godt. Här i sommarqvällens ljusa skymning, under bar himmel, med hafvet framför vss och de präktiga; vilda klipporras fantastiska linios-— ser du t. ex. der på Spangändes klippa den skarpt markerade qvinnoprofilen md. den fiut tecsnade munnen, den ädelt formade näsan och pannav?1) — här, i denua stämningsfulla omgifnivg, efter dagens strapatser smakar i aftonsvalkan maten förträffligt. Här hvila vi ut en stund i angenämt samqväm, under glam och skämt lyssnande till glada! minnen och dunkla sägner från Karlsöns forntid.
Och så bryta vi upp, en hvar till sitt, Vår värd far åter under sommarnatten till Klin tehamh, vår »skeppare» söker upp kojen i sin kutter, för att sofva ombord och för att vara redo, ifall nordlig storm skulle inträffa, då han genast måste lyfta ankar och ge sig till sjös ur den öppna hamnen. Riksantiqvarien och artisten stanna i Hiheim. Jag antog dr.
Nordins vänliga anbud att tå hvila i hans rum å fyren der uppe på högsta punkten af öns platå. Ty Karlsön har sedan ett par år tillbaka en präktig blänkfyr, den nyaste och enligt uppgift den bästai Sverige. Hittills faus blott ett sjömärke å denna för seglare så vigtiga ö i hafvet. Vi gå under fyrmästarens ledning upp i fyrtornet och beundra den prakifulla, af idel stora glasprismor sammansatta, väldiga fyrlyktan, som upplyses af en inuti densamma anbragt stor och stark gaslåga. Lyktan, som af ett urverk i jämn afmätt takt föres omkring sin vertikala axel, är en dyrbar apparat, inköpt från en fransk fabrikant för, enligt uppgift, 16,000 k. Fyrens med vissa mellanrum inträdande blänkning och fördunkling bero af prismornas olika placering. Här måste fyrmästaren och hans biträde nätterna igenom vaka öfver verkets jämna gång och lampans sken. Ty af deras vaksamhet kan mången sjöfarandes öde bero. Det går väl an nu, under den vackra lugna sommarnatten. Men tönk er här i dunklet under höst, vinter och vår, då stormen rasar, hafvet gungar, bränniogarha slå upp mot brantrn eller då tjeckan faller tung öfver hela nejden, snön yr i flockar och kölden är så stark, att äfven inne i fyrtornet skägget fryser till is, händer och fötter stelna. Då bör det vara ett underligt lif att lefva här ute på Karlsö fyr, afstängd från hela verlder, ett vittne blott till elementérnas lek och ej spanande andra varelser än dem man i fjärran kan ana ombord på de skepp som fyren skall vägleda förbi de koterde farorna. Då är äfven fågellitvet borta. Törden har åragit vid Larsmässotiden bort till annat land, annat haf. Hvarthän, det vet ingen.
Han har icke röjt sin hemort om viutero, men han hittar dit utan hjelp af fyrar och han bittär åter i början af Maj, äfven utan fyrar. Han känner så väl igen sina kära klippor på Karlsön, der hans förtäder i tusen sinom tusen år haft sitt sommarhem, fiskat sin födai hafsdjuper, lagt sina ägg och fostrat sina ungar i klippbranternas gömslen. Kanske kan det roa er att i morgon bittida följa mig på en klätterfärd i dessa klippor och biicka in något närmare i Tördernas hem.
1) Om man stiger upp ett stycke uppför sluttningen här ofvan, ser man till sin häpnad, huru det vackra ansigtet försvinner och i dess ställe framträda först Bismarcks karaktäristiska bistra drag.
A. B.
G. R.
Gotlands Allehanda
Fredagen 12 Juli 1889
N:r 78
