Dag: 15 oktober 2023

å sällskapet D. B. V:s sjuttiofemte årsdag, hvilket tillen del återfinnes på annat ställe i dagens nummer, hade lockat en särdeles talrik publik, hvilken öfverfylde läroverkets stora sal. Festligheten inleddes med Hör oss svea, sjungen af en dubbelqvartett och afslutades med Vårt land i Josephsons sättning.
Till sist försiggick den sedvanliga utdelningen af sparbanksböcker åt flitiga skolbarn, hvilkas namn vi redan omnämt i sammanhang med afslutningen i stadens folk- och småskolor.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 10 Juli 1889
N:r 77

Som vanligt, när man skall fira en fest ute i Guds fria natur, är det första man gör, då man låter upp sitt öga i arla morgonstund, att låta blicken spanande öfverflyga himlahvalfvet för att se, hvilken ställning den som makt hafver i vädret möjligen kan vara sinnad att intaga till dagens glada förhandlingar. När derför solen igår morgse strålade oss till möte ur molnfri luft, fyldes våra hjertan med glada känslor, och inte minst steg humöret hos de af sällskapet D. B. V. ut sedda värdarne för samqvämet ute i Snäckgärdet.
Men som det ibland går här i verlden: en klar morgon ger ofta en mulen dag, så gick det också nu, ehuru dock en och annan hoppets solstråle då och då trängde fram mellan de för frisk sydvest framilande mol en.
Den så att säga officiela delen af D. B. V:s 75-årsjubileum var slut redan strax efter kl. 2 på middagen och härefter förunnades medlemmarne lugn och ro till kl. 1/2 5. DR skulle de samlas på paviljongsplanen för att i tvåspända, möbelkattunsklädda vurstar kuska ut till Brunbergs betning.
Just som man litet hvar med sitt hvita och röda festmärke på venstra rockslaget raskade på ner till samlingsplatsen, började det regna. Hu! Himlen såg verkligen hotande ut ech farhågorna för att vattnet från ofvan skulle bli mer än nog att späda punschbålarne med voro ganska stora. Men Jupiter Plurius roade sig bara litet med D. B. V:isterna den här gången, ty snart såg man litet hvar att all fara för den här gången var öfverstånden.
Det var derför man glad i hågen begaf sig i väg ut till det vackra Snäckgärdet, en kavalkad på omkring ett tjog skjutsar. Och så for man första gången den nya af sällskapet utefter sjöstranden anlagda vägen, som säkert kommer att förvärfva sällskapet många generationers tacksamhet. Ty en härligare promenad än denna med det brusande hafvet på ena sidan och lodrätä, på krönet skogklädda klippvägar å denna, torde man ha svårt att finna.
Grindarne intill festplatsen äro behängda med friska kransar, hvilka sqvallra för oss att här är vägen.
Ett stycke bortåt öfver tufvor och snår skymta vi svajande fanor i brokiga färger, och när vi komma närmare se vi inom en med linor omhägnad plats silfverbålarne trona mellan hela batterier af glas på de med snöhvita dukar höjda borden. Här skola D. B. V:isterna fira sitt ärorika sällskaps sjattiofemte årsdag.
Musiken från paviljongen har följt med hit ut och speiar så opp en liflig marsch.
Under dess toner samlas man kring de fylda glasen, :så helsas man välkommen af en; bland värdarne och festen är i fall gång. Man dricker inbördes, man gör sig bekant med sällskapets gäster, man beundrar naturen samt super in skogsdoft och hafsluft med cigarren i munnen.
Det smattrar en lystringssignal. Tyatl Nu skall det hållas tal. Vi samla oss kring den med grönt sirade talarestolen, som nu bestiges af dagens talvärd, borgmästare Een. Han utbringar en skål för sällskapet. Han visar tillbaka på dess kära minnen, han pekar framåt på kommande segrar med fredliga vapen, han höjer ett lefve för sällskapet D. B. V., hvilket besvaras med trefaldigt hurra och jublande fanfarer.
Emellertid har det blifvit lifligt ute i betningen. Skaror af folk ha samlat sig. Ty D. B. V:s högtidsdagar bibehålla ännu något :f sin karaktär som verkliga folkfester. ås
Taflan är snart synnerligen liflig. Det vimlar af ljusa, färgrika damtoaletter.
Här har man slagit sig ned i det frodiga gräset under lummiga furor, der låter man pärkbollen eller varpstenen beskrifva sin båge i luften. Och så klinga tonerna af, frisk hemlandssång, man lyssnar och applåderar.
Och så, hvilken ram omkring det helal Denna leende, skuggrika dal, som på ena sidan sköljes af grönhvita böljor, på den andra skogklädda höjder, der den gråa kalkhällen förgäfves söker dölja sig bak grönskan.
Men festen fortfar. Talens rad är ännu ej slut. Än gäller det den nitiske ordföranden, än dagens grånade högtidstalare, än de inbjudna gästerna. Bland dessa nämna vi särskildt rektor Humble, advokatfiskal Linde, lektorerna Afzelius och af Sillén, adjunkten Ihre, revisor Kinberg, konsul Grubb m. fl. Skålar för dessa drickas med entusiasm, fanfarer och såog, och så svarar rektor Humble enkelt och varmbjertadt. Så fåsångarne och värdarne sin välförtjenta byllning.
Musiken har emellertid dragit sig ifrån sjelfva festplatsen och spelar nu ett stycke derifrån upp en gungande vals. Och snart går dansen öfver tufvorna. Dans golfvet är visserligen inte det bästa, men det betyder mindre. Dagen är glad, och musiken så elektriserande, att ingen märker, att man gång efter annan snubblar rätt försvarligt.
Tiden har gått fort, värdarne mana till uppbrott. Äunu ett sista glas, och så sätter man sig i marsch, under det unisont sjunges den ena »skränsången» efter den andra.
Klockan 9-tiden är man i paviljongen. Den är riktigt ståtlig. Smakfulla dekorationer af guirlanderfanor och sköldar. Stället är för aftonen utrymdt af alla andra gäster än D. B. V:ister. Nu var skarornas lösen: här skall det ätas! Och det får man inte undra på: sjöluften suger och supén var läcker från smörgåsbordet till kycklingen och glacen med jordgubbar. Den tillställningen hade såväl värdarne som källarmästare Geismer heder af.
Från läktaren tonar musiken, under det man nere i salen gör sitt bästa för att sköfla borden. Dessa rödjas slutligen af och så samlas man vid kaffekopparne med avac\’en till ett gladt nachspiel.
Kors, hvad det sjungs! Det är förvånande, att sångarne stå ut, att deras strupar ej för länge sedan nekat att ge ifrån sig ett ljud. Men tonerna klinga lika friska, fast det nu börjar lida mot småtimmarne. Så håller en af värdarne tal för en utlandsgäst, en tysk, doktor Goldschmidt, hvilken ligger här nere på Gotland för att studera våra åldriga minnesmärken. Det är ett humoristiskt tal än på tyska än på svenska. Dr Goldschmidt svarar ledigt och fint. Han säger att i sitt hemland hade han hört mycket talas om Gotland och Visby och hade om vår stad fått den föreställningen att den var ett slags Herculanum och Pompejii, der man endast skulle träffa på märken efter det som varit. Så mycket mera kärt hade det nu varit för honom att finna, att inom dessa åldriga, förvittrade murar, bland dessa ruiner lefde ett gladt, bjertligt och gästvänligt folk, som så mottog en främling att man kände sig som hemma här, Sent skulle han glömma minnet af sin vistelse på Gotland. Jubelrop och kraftiga hurra från gotländingar, och så, slag i slag, den ståtliga sån gen Wie mit grimgen Unverstand. Det var stil i det der.
Men »de gamle» ha redan troppat af; ungdomen har ännu svårt att bryta laget; man dröjer så länge man kan. När slutligen nattens mörkaste timmar äro förbi och månen lyser ur de ilande molnen, då dricker man det sista glaset till ära för det sjuttiofemåriga D. B. V.
Innan man skiljes åt på allvar efter den glada och lyckade festen, följer man sångarne till stranden, der de låta stämningsfulla toner fara hän öfver vågen.
Och så lyktade festen på sällskapet D. B. V:s trefjerdedelssekeldag.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 10 Juli 1889
N:r 77

Tal på jubeldagen 1889
af
C. J. Bergman.
Så berättas det i gamla grekiska skrifter om den store atheniensiske statsmannen och fältherren Themistokles, att då han i följd af sina landsmäns otacksamhet biltog och olycklig irrade i främmande land;; kom till honom en dag en lärd man och erbjöd sig att meddela honom mnemonikens nyss uppfunna konst. Och när den i vexlande öden pröfvade atheniensaren frågade mannen, hvad nämda konst kunde åstadkomma, svarade denne: hågkomsten af allt hvad du upplefvat, allt hvad du gjort och lidit, allt hvad du sett och hört skall derigenom blifva din själs outplånliga egendom: den konst, jag vill lära dig, är konsten att minnas.
Men Themistokles svarade: det vore mig mera kärt, om du kunde lära mig konsten att glömma.
Om i dag uti detta vårt samqväm, der vi skola fira vårt samfunds. 75:te årsdag och aflägga räkenskap för många flydda år — om här nu inträdde en lärd man, som ville erbjuda oss konsten att minnas, skulle vi väl svara, liksom Themistokles:\’ lär oss hellre konsten att glömma?
O nej! vi skulle svara: lär oss att tacksamt och kärleksfullt minnas de grundsatser, som vid Sällskapets stiftande ledde och lifvade våra fäder, låtom oss minnas deras arbeten, deras fröjder, när Gud åt deras stiftelser gaf växt och mognad och skörd, — låtom oss också minnas våra egna sträfyanden och framgångar, för att derigenom . manas till fortsatta ansträngningar, — låtom oss minnas äfven våra misstag och lidna förluster, för att derigenom undervisas om behofvet, vid hvarje menskligt företag, af försigtig beräkning och samvetsgrann, pröfning, — ja, låtom oss minnas till och med våra fredliga strider, ty den ärliga meningsstridens vinning blir ju till slut erkännandet af det rätta, och äfven åt den engång besegrade kommer, förr eller senare, rättvisa att skipas genom erfarenhetens, det är högsta domstolens, ofelbara utslag. Med ett ord: låtom oss minnas, att vårt samfund har ädla anor, och att det för oss alla är en helig. pligt, att vara dessa anor och de förpligtelser, som de medföra, i allo underdånigst hulde och trogne!
Må således vårt samqväm i dag blifva en redogörelsens, en minnets högtid! Och måtte den af Eder utsedde\’ högtidstalarens ålder och försvagade krafter vara en ursäkt för ofullständigheten och de öfriga bristerna i redogörelsen, vid hvars nedskrifvande han alltjemt har erfarit, att han, för att riktigt kunna minnas och värdigt kunna skildra vackra minnen, beklagligen icke haft en lärare, sådan som den, hvilken erbjöd sig åt Themistokles.
När Sällskapet; år 1864 firade sitt halfsekelsjubileum, hade 16 år förflutit, sedan dess fri- och fattigskola för gossar slutat sin 34-åriga verksamhet. Orsaken till skolans upphörande var, såsom bekant, ingalunda ett minskadt intresse, å Sällskapets. sida. Omsorgen omfolkundervisningen hade år 1842 genom allmän, lag blifvit kommunerna ålagd. Emellertid hade Sällskapet haft äran, att på enskild väg och liksom i förväg till en del åstadkomma hvad som snart befanns vara ett för Staten högvigtigt åliggande. För de äldste D. B. V.:isterne var och för de äldre bland oss är friskolan med dess årsfester i kretsen af skolbarnen ett af Sällskapets skönaste; minnen. Här må i korthet nämnas, att skolan på förslag af d. v.:stadskomministern Georg Herlitz stiftades 1814, och var sålunda årsbarn med Sällskapet. Skolan räknade i början blott 12 lärjungar, utvidgades alltmer, fick hufvudsakligen: genom en gåfva, stor 1;000 rdr banko af Timotheus Segerdahl, fader till en af Sällskapets istiftare, ett eget nybygdt hus på Kyrkberget, och lärjungarnas antal var det sista året 120. Vid skolans upplösning hade från dess början 857 lärjungar der erhållit sin första, många bland dem kanske sin enda undervisning om pligterna mot Gud och samhället, äfvensom erhållit de färdigheter, som i hvarje lefnadsställning äro oumbärliga, Att flere bland dessa barn sedan . erhöllo en mera bemärkt ställning, derför hade de kanske D. B. V:s skol-undervisning att tacka: af dem blefvo tretio handtverksborgare, fem blefvo handlande, fem skeppare, åtta tjenstemän (bland dessa sistnämda två kyrkoherdar, en konsistorienotarie, en lektor; en läkare, en tullkontrollör, en folkskolelärare och en militär.
Flere af dessa forna lärjungar hade Sällskapet.sedan glädjen att återfå såsom ledamöter, 2:ne af dem innehade ordförandeplatsen. och 2:ne andra, boktryckaren i Stockholm, vasariddaren, Carl Fredrik Björklund och ; körsnären derstädes, likaledes yasariddaren Per Niklas Bergström blefvo icke blott ledamöter utan ock frikostige stiftare af fonder, tillsammans 1,500 kronor, hvaraf räntan var bestämd till fattiga skolbarns beklädnad. Från en af desse forne lärjungar, Hans Peter Gustafson, hvilken från att hafva varit lärjunge i friskolan och sedan under sin studietid vid lärdomsskolan härstädes några år för sin medellöshets skull tjenstgjort såsom vaktmästare vid Sällskapet och dess sparbank, och som slutligen blef ledamot och ordförande från honom kom förslaget om anläggandet af den botaniska trädgården, i hvars ordnande han också, jemte ledamöterna O. A. Vestöö och R. V. Mölér, tog den verksammaste del. Och de öfrige blefvo, ehuru i obemärkta lefnadsförhållanden, nyttige arbetare i olika yrken. Sällskapet hade bevisat dem alla en för deras framtid vigtig välgerning, och de hafva till tack gjort heder åt Sällskapets goda gerning. Goda gerningar äro ingen förkastlig afföda, säger Geijer. När man i forntiden beklagade den döende thebanske hjelten Epaminondas, att han skulle dö barnlös, svarade han leende, såsom vi minnas, att han efterlemnade tvenne odödliga döttrar, segrarne vid Leuktra och Mantinea, D. B. V. har haft glädjen, att äga mer än 850 fostersöner, i hvilkas händer Sällskapet satt fredliga vapen för att de skulle kunna åtminstone börja kampen mot okunnighet och mörker, mot lättja och fattigdom.
Ehuru Sällskapets skola längesedan hade upphört, glömde Sällskapet dock aldrig sin första kärlek, omsorgen om samhällets fattiga barn; Förutom den utdelning af kläder och sparbanksböcker, samt af stipendier åt trädgårds-elever, som ännu årligen fortfar, har Sällskapet begagnat hvarje tillfälle, att ådagalägga denna sin huldhet. I flere år var det forna skolhuset kostnadsfritt upplåtet till en af församlingens småskolor och till bostad åt en lärarinna. Och år 1874 föreslog ledamoten C. J. Bergman att Sällskapet skulle i sitt skolhus på nytt börja en skolverksamhet genom slöjdundervisning åt stadens och landsbygdens ungdom. De, jemte motionären, utsedde komiterade, som skulle bereda 7 frågan, ledamöterne Vilhelm Klintberg, Fredrik Georg Hallenberg, Per Fredrik Ihre och Ernst Leijer, tillstyrkte varmt förslaget såsom varande i full öfverensstämmelse med Siällskapets traditioner och syften. Men, då Sällskapet öfverräknade sina tillgångar, fann det sig ännu icke i stånd att på alldeles egen hand kunna anordna en fullt ändamålsenlig arbetsskola, och antog derföre ett af Hushållningssiällskapet gjordt anbud, att ombesörja sjelfva underyisningen; hyvadan Sällskapet år 1875 beslöt, att för sagda ändamål öfverlåta nyttjanderätten till huset, och anslog till behöflig inredning 725 kronor, När sedan slöjdskolan inom kort kom i behof af större lokaler, beslöt Sällskapet enhälligt år 1881, att bekosta husets. förlängning med 10 fot och höja det med en öfre våning, hvartill och till behöfliga förändringar i det inre åtgingo 5,820 kronor. Och talrika skaror af folkskolans och elementarläroverkets lärjungar samt af ynglingar och. unge män från landsbygden hafva der fått sysselsätta sig med de lika uppfriskande som praktiskt fruktbärande öfningarna i kroppsligt arbete. Så fick Sällskapet glädjen, att för 3:e gången öppna det forna skolhuset till gagnrik undervisning. Och D. B. V. kan med försynt glädje på sig lämpa några ord ur det Gamla Testamentet: Si, du hafver undervisat många, och du hafver gjort många händer starka.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 10 Juli 1889
N:r 77