Man behöfger ivgen stor inbillningskraft för att föreställa sig de känslor som besjäla en person hvilken i hopplös ensamhet sväfvar kögt uppe i en luftbalongs gondol samt, framdrifven af stark vind stiger allt högre och högre.
Knapt hade luftseglaren Louis tryckt sina vänners hand förr än hans ballong prinsessan Vilhelmina steg bilxtsnabbt i laften. Luftseglaren ökade ytterligare hastigheten i det han kastade ut ännu en säck med sand, och snart var han försvunnen ur synkretsen… Nu synes honom jorden med allt hvad derpå är som en liflös massa. Redan visar höjdmätaren i gondolen 3,000 meter, och allt jämt stiger balongen. Slutligen blir det för högt till och med för den förmätne luftseglaren. Han griper efter det vid ballongen fästa rep som leder till ventilen. Ett ryck, men utan resultat. Han bleknar ock, förstelnad af fasa, släpper han tåget i det han modfäld låter händerna falla. Ett ögonblick stirrar han liksom frånvarande framför sig på golfvet till den lilla korggondolen som uppbär honom — men så kommer lusten att lefva åter igen öfver honom. Liksom en rasande griper hän efter det hit och dit fladdrande repet och hänger sig med hela sin kroppstyngd deri. Gnisslande tänderna försöker han med ett starkt ryck slita ned det, under det en evordom går öfver hans bleka läppar. Men förgäfves. Tjocka perlor af kall ångestsvett betäcka panna och kinder, halsen tillsnör sig, det breda bröstet häfver sig våldsamt flämtande upp och ned. Rådlös låter han slutligen repet falla och stirrar nedåt öfver kanten af den lilla gondolen. Det oöfverskådliga djupet förskräcker honom så, att han tumlar till baka och måste fatta i något stöd för att icke sjunka på knä.
Med ryggen stödd mot gondolens kant, med båda händerna kramaktigt knoutna, stirrar han med vidöppna, utspärrade ögon ut i den oöfverskådliga rymden, som sträcker sig framför honom i ett oändligt fjerran, och långsamt känner han sig genomträngd af en känsla att han är förlorad. Hans spännkraft slappas, medvetslösheten smyger sig öfver honom, ögonen sjunka i hop, en domning genomgår honom från hufvud till fötter, händerna släppa gondolkanten och liflös sjunker han i hop på golfvet.
Allt jemt högre stiger ballongen.
Sålunda förblifver den olycklige en stund liggande, derp& slår han plötsligt upp ögonen. En gaslukt fyller hela farkosten. En af de medförda brefdufvorna är redan nästan qväfd och ligger i de sista dödsryckningarna i den den lilia låda der hon är ionesluten. Luftseglaren bemannar sig; med en våldsam kraftansträngning rätar han på sig och sticker ut hufvudet genom gondolen. Så hänger han mera död än lefvande, en stund tills den friska vinden återgifvit honom medvstandet. Ballongens siden är spändt som ett äggskal.
De öfre tunna luftlagren gifva icke mera något tillfredställande mottryck, gasen har vidgats på ett våldsamt sätt och tränger sig utåt. Allt snabbare blir den fart, med hvilken ban ilar uppåt. Ett ögonblick uppstiger hos den förtviflade mannen en tanke på hans hustru, baro, på hans vänner och anförvandter, som afbida hans återkomst, och tårarne blanda sigimed den ångestsvett som betäcker hans anlete. Med fördubblad kraft återkommer sjelfbevarelsedriften, åter griper han till repet, och ett rop af: »hjelp, bjelp !» klingar genom rymden. Förskräckt släpper han snöret och ser sig om. Det förefaller som vore det en annan som ropade; till den grad har ångesten förändrat tonfallet, så att han icke mera känner igen sin egen stämma. »Hjelp, hjelp!» klingar ännu en gång med en hemsk klang, men blott ekot från molnen svarar honom — och allt jemt stiger ballongen.
Han beräknar inom sig huru länge det skall dröja innan ballongen skall brista sönder, och derp& griper han efter sin revolver för att göra slut på saken. Ännu en gång ser han nedåt, och då han änou urskiljer jorden, der han qvarlemnar allt som var honom kärt, då börjar den modige mannen att gråta som ett barn. Han skriker högt af smära, slår sitt hufvad mad knytnäfvarno och sliter håret af sig.
Han förbannar sitt öde och allt som drifvit honom att företaga denna uppstigning. Derpå griper han &ter med darrande hand efter skjutvapnet. Och mer och mer blir han förtroge, med den tanken att det vore bättre att icke afvakta det förskräckliga sista ögonblick, då han med söndersplittrad ballong måste störta ned, utan att hellre påskynda döden genom ett revolverskott. Hans hand som omfattar vapnet blir fastare blicken i havs öga är icke mera stel, läpparne pressas mot hvar andra; men då erinrar han sig att han ännu några timmar innan han uppsteg hade biktat sig, och han låter den redan lyfta handen falla. Han sjunker på knä och beder.
Hvilken lättnad! Han kan åter tänka, och nu är hans första bekymmer att, hvad än måtte hända honom, åtminstone skapa någon utsigt för att hans anförvandter måtte erfara hans öde. Han fattar den låda hvari den qväfda brefdufvan ligger. På trälocket skrifver han med fast hand: »Ballongen stiger fortfarande, jag kan icke komma ned emedan, det är ett fel i ventilklaffen. Lefven alla väl!» Sedan denna sista pligt är fullbordad ser han med ett stilla lugn omkring sig och på få sekunder draga alla fröjder och alla lidande som han haft i sitt lif förbi hans tanke. Bilderna af hans hustru, hans barn, hans goda vänner sväfva framför honom, och till och med länge sedan aflidne personer, såsom hans ungdomsflammor, på hvilka han icke tänkt sedan flere år till baka, stå i denna dödsstund plötsligen lefvande för hans blick. Sig sjelf ser han åter som en ung pojke, och deobetydligaste tilldragelserna under hans lyckliga skoltid träda fram för hans minne, som om de nyss passerat. Bilden försvinner, och han ser sig som yngliog, som man, som far och slutligen som — luftseglare. Med en kall rysviog vänder han tillbaka till den mörka verkligheten.
Blåsten har biifvit häftigare, ballongen flaxar vildt hit och dit, det nedhängande tåget på ventilklaften slår den ensamme mannen i ansigtet. Ofrivilligt fattar han tag i det och håller sig med lyft hand fast deri; han försöker hålla sig upprätt medelst detta tåg, ty hans skälfvande knän vilja icke mera uppehålla honom. Piötsligen sjunker hanshand, zom håller i tåget, ned, och klaffen flyger upp. Tåget hade genom någon slump invecklat sig i ballongens snören och hade nu genom blåsten åter igen frigjorts. Med svindlande snabbhet rusar ballongen nedåt motjorden, men långt innan den uppnådde denna, hade luftseglaren sjunkit ned på bottnen af gondolen, det stumma vittnet till hans dödsångest, och aldrig har en upprigtigare tacksägelse till den högste framhviskats än i detta ögonblick 3,000 meter öfver jorden.
(N. A.)
Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Juli 1889
N:r 85