(Föredrag af riksantiqvariea Hildebrand.)
Kyrkorna utgöra ett märkligt drag i det gotländska landskapet. Redan på afstånd göra de ofta med sina höga, smärta och prydliga tornspiror — ofta märken för sjöfarande — ett särdeles vackert och anslående intryck. Träder man närmare, öfverraskas man af detaljernas finhet i de gotländska kyrkobygnaderna, och det inre af dem visar i regel en förvånande smak och djerfhet.
Under sina resor förra sommaren på Gotland hade riksantiqvarien på 41 1/2 mil träffat på 55 kyrkor; så tätt ligga dessa. På afstånd äro nästan alla kyrkorna hvarandra lika, och man är derför böjd att påstå, att de göra ett enformigt intryck. Men man bör akta sig för att uttala ett sådant omdöme; ty om man närmare studerar de gotländska kyrkorna skall man finna, att de i anläggning, i utsmyckning och i en oändlighet af detaljer äro hvarandra olika. Man tröttnar ej på att studera dem.
Fordom besöktes Gotland hufvudsakligen för sin rika växtverld; dess kyrkor hafva förat i en senare tid utgjort en dragningskraft. Men numera locka de både svensk och utländing. Förra sommaren utkom ett stort och dyrbart engelskt planschverk öfver Gotlands kyrkor — tyvärr lemnade det dock åtskilligt öfrigt att önska —, och en svensk arkitekt är för närvarande sysselsatt med ett större arbete öfver Visby ruiner. Det är att hoppas, att tvänne häften af detta arbete skola hinna utkomma under instundande sommar.
Stånga kyrka med det halfrunda koret, det högre långhuset och sist det resliga torvet lemnar ett exempel på den äldsta formen af gotländska kyrkobygnader — med absis — något som blott finnes hos en del af öns kyrkor.
Träder man närmars öfverraskas man af det synnerligen konstnärliga i kyrkans portar och fönster. På alla Gotlands kyrkor, äfven de enklaste, finnes nämligen alltid en portal. Ofta förvånas man öfver den djerfhet och smak, af hvilken den tidens kyrkobyggare varit mäktige.
Här och der träffar man också ganska egendomliga kyrkoformer. Ej här men ofta annars förekommer att långhuset gerom en — i större kyrkor två — pelare midt i kyrkan är deladt i tvänne lika höga skepp, en form af kyrkobygnad, som endast återfinnes — betecknande nog — i Westfalen. Köpmännen i städerna på Östersjöns sydkust, med hvilka Visby stod i så liflig beröring, härstammade ofta från Westfalen.
En vanlig form på de gotländska kyrkorna är, att tornet är högt och resligt, korhuset högt och bredt, men långhuset lägre och smalare. Flere omständigheter gifva vid handen, att dessa kyrkoformer uppstått så, att det funnit; en tid, då man ansett den ursprungliga kyrkan böra vidgas; man hade då börjat med korhuset, men sedan ej haft medel eller intresse att fortsätta.
Från en tidigare tid än 1100-talet äga vi ej några gotländska kyrkor, och senare än på början af 1300-talet bygdes knappast kyrkor på ön; Gotlands makt och välstånd bröts, då Visby föll. Nästan alla de gotländska kyrkorna, till antalet 90, äro såluuda bygda under loppet af tvänne århundraden. Det intressanta dervid är, att knappast en enda af dem är bygd färdig på en gång. Allt efter som konstsinnet utvecklat sig, haf man ändrat och förbättrat kyrkan, och man kan derför i hennes bygnad följa ett par århundradens arbete. Man kan se konststilens utveckling, se huru epetsbågen smyger sig in och så småningom avtar den form, som han har i de gotiska bygnaderna; man äger här de utmärk taste exempel på öfvergången från romansk till gotisk stil — något som man annars endast har i norra Frankrike. Af Sveriges landskyrkor äro Gotlands de vackraste. Till stor del beror detta på materialet, hvaraf de bygts. Man äger ju som bekant på ön en ypparlig kalk- och sandsten.
Riksantiqvarien Hildebrand slöt sitt föredrag som han börjat det, eller med att framhålla Gotlands utmärkta egenskaper som turistland. Särskildt för dem, som ej äga tillfälle eller medel till långa och dyrbara resor, är Gotland att rekommendera, Kommunikationerna äro lätta och billiga, och ön äger sevärdhoter i mängd.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 21 Februari 1890
N:r 28