I Gotl. Allehanda förekom häromdagen en parallel mellan den tid, som åtgår att få posten från Vestervik till Visby, och den tid som är erforderlig för postens forslande från Stockholne till Visby. Dervid framhölls att posten från Vestervik är klar att afgå hvarje dag kl. 1 e. m., men att det likvisst åtgår omkr. 24 timmar, innan den hinner Visby.
Härpå svarar nu Vesterviks Veckoblad med följande enfaldiga svammel:
»Polhem, som går från Stockholm kl. 12 midd., går följaktligen 4 timmar i skärgården vid dager, men för säkerhetens skull brinner dock en ledfyr, hvilken gör tjenst för att visa Polhem vägen under den återstående 3 1/2 timmars färden. Från Dalarö ut till sjös vid Landsort går Polhem alltid i mörker under den tiden dagen är som kortast, men den väglängden 28 är så beskaffad att en ångare vid rent mörker aldrig behöfver ligga stilla, enär farvattnet är ett af de bästa i Sverige som kan trafikeras. Och dertill kommer att hufvudsakligast för Polhems räkning brinner ännu en ledfyr emellan Landsort och Dalarö, nämligen Viksten, förutom Måsknufven, som alltid brinner så länge farleden är isfri.
Den i saken mindre invigde kan med skäl tycka att då ett ångfartyg går 28 skärgård i mörker, ett annat ångfartyg äfven borde kunna gå 10, men skärgårdarna äro så olika att på vissa ställen kan en kabellängd krångligt farvatten vara nog för att stoppa ett fartyg då det är mörkt och på ett annat ställe, vid samma mörker, går det mer än väl för sig att komma fram.
Då vintrarne äro så milda som denna hittills varit, så att gotlandsbåtarne utan svårighet kunna ingå till Stockholm, tycka de goda Visbyborna att de kunna morska sig, men då den vägen är stängd, torde Sofia, om den än inte vill riskera att nattetid söka sig fram i ett krångligt farvatten — för att inte tala om det kinkiga uti att nattetid inlöpa i Visbys svårtillgängliga hamn — vara god att ha.» Att inte V. V. kunnat upptäcka »pudelns kärna» i parallelen förvånar oss mindre. Annars var väl, hvilket ock framgick af slutorden i densamma, der det frågades, om det möjligen vore »poststyrelsens skuld» att posten behöfver så lång tid från Vestervik, meningen att skämta en smula med det rätt komiska sakförbållandet att posten behöfver ligga stilla och hvila upp sig i Vestervik från kl. 1 på middagen till följande dag på morgonen. Enfaldigt folk hade annars förestält sig att, sedan tågordningen på Vesterviksbanorna nu ändtligen ändrats, postbåtens turer skulle ställas i samband med jernvägens och Sofias afgång således bestämmas till middagstiden.
Det var att draga uppmärksamheten härå, som parallelen i hufvudsak syftade, hvilket må meddelas V. V. till upplysvisg och förklaring.
»På vissa ställen kan en kabellängd krångligt farvatten vara nog för attstoppa ett fartyg, då det är mörkt säger V. V. så oskuldsfullt naivt. Ja väl, men af k, vetenskapsakademiens vanliga almanacka efter Stockholms horisont, hvaraf ett exemplar icke torde vara för V. V.
otillgängligt, torde V. V. kunna hämta den insigt, att ännu aldrig ljusförhållandena på vår planet varit sådana, att det kan kallas »mörkt» kl. 2 till 3 på middagen eller just den timme, som Sofia skulle använda på passagen genom Vesterviks så högst riskabla skärgård, från hvilken hvarje fartygs befälhafvare synes böra be himlen sig nådeligen bevara.
Nej, Sofia skulle inte alls »riskera att nattetid söka sig fram i ett krångligt farvatten», det skulle hon lemna bakom sig redan förrän solen gått ned, äfven på årets kortaste dag. Öch hvad angår det »kinkiga» att nattetid inlöpa i Visby hamn, så ha vi nu samlat några årtiondens erfarenhet — ifall det kan vara nog — från Gotlands-bolagets båtar, de der under höstens nätter visat sig ganska bra kunna reda sig med det farvattnet.
Vidare ha vi att dertill lägga Polhems och Klintehamns erfarenhet under flera års vintertrafik på Stockholm, då Visby alltid angjorts nättetid. Så att den der dogmen borde väl nu snart vara ihjälslagen, helst som vi sakna hvarje spår till anledning för det antagandet, att postångarens nuvarande eller blifvande befälhafvare icke med den saken skulle kunna gå i Iand lika bra som någon annan. V. V. får ta på sig ansvaret, ifall någon af det myckna talet om denna svårighet drar slutsatser i motsatt riktning.
»Visbyborna morska sig». Ja vi skola morska oss alldeles ofantligt och vi skola icke upphöra, förrän vi alldeles krossat alla de gamla nedärfda fördomar, som hänvisat vår samfärdsel vintertiden att förmedlas öfver ett så dödt eller döende samhälle som Vestervik och detta äfven under sådana vinterförhållanden, då sådant alls icke är af behofvet påkalladt.
Ty hvarför skall den s. k. vinterpostföringen redan 15 Nov. anknytas till Vestervik? Det är ett kändt faktum, som väl icke ens V. V. har mage att bestrida, att intill slutet eller midten af Januari sjöförbindelsen med Stockholm i regeln icke möter hinder. När sådana uppkomma, tillhöra de Februari och Mars månader.
Hvarför i all rimlighets namn skall då icke vår vinterpostsamfärdsel kunna få vara förenad med hufvudstaden åtminstone så länge som det är möjligt?
Hvarför kan icke postångaran få föreskrift att, tills hinder i Stockholms skärgård uppstå, avgöra denna punkt?
När vintern smäller till och stänger vägen, kan ju vara tids nog att vi anknyta oss till en stad, som intet förmår att konsumera af våra produkter, som inga affärsförbindelser för öfrigt knyter oss till, öfver hvilken resor hit och härifrån äro tidsödande och dyra och som slutligen hör till de minst lifaktiga af Sveriges kuststäder.
Men till dess ogunstiga nvaturförbållanden rent af tvinga till förbindelse med annan ort än hufvadstaden, torde vi som trogne svenske undersåter i underdånighet böra få uttrycka en varm bön att få vår anknytning till den plats, der vi ha alla våra handelsintressen koncentrerade, med hvilken alla våra embetsverk äro på det lifligaste förbundna, och der vi kunna räkna på en säker afsättning af våra produkter till högsta gångbara pris.
Vi tycka oss höra en stilla hviskning om längre väg och ökad kolåtgång. Ja, ifall det vore fråga om upprätthållande af förbindelsen med Atlingbo eller Norrlanda eller någon annan lika betydande ort på jordklotet, skulle möjligen sådan invändning upptagas. Men der det gäller ett helt län med alla dess förvaltaingsmyadigheter i administrativt, juridiskt, militäriskt och eoklesiastikt afseende, der bör talet om några tunnor kol icke ens hviskningsvis framföras.
Derför böra vi i tid uppgöra vår fälttågsplan för framtiden. Ännu återstår ett år af det kontrakt, som f. n. gäller med Libaubolaget. Men efter dess utlöpande torde vi böra 30 till att ledningen af denna angelägenhet varder förlagd till Gotland. Är vårt eget ångbåtsbolag icke nog förtagsamt att omhändertaga denna postföring med hittills utgående statsansiag, så må ett särskildt bolag derför bildas. Men skäl är i alla händeler att snart taga denna sak under allvarlig ompröfning.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 10 Mars 1890
N:r 38
