Knutsfesten

i förgår afton å Stadshotellet var både synnerligen lyckad och talrikt besökt, af omkring 150 personer, af hvilka barnen utgjorde ett fem tiotal.
Festen för de små började vid 5 tiden och roade de sig af hjertans lust med dans och lek kring den ståtliga julgranen. Jabel utan ände väckte det, när omsider jultomten kom in, helt hvitklädd med sin röda mösss samt på axeln en gran, bebängd med en mängd läckerheter, hvilka lemnades åt barnen att plundra.
Till stor sorg för dem var deras lek slut vid half 9-tiden, då dansen i stället började för de äldre och fortgick till bortåt midnatt.
Fru Berger hade all heder af denna sin Kunntsfest.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7

En detaljerad redogörelse

öfver tolsgsersättniogens användning hada koramerskollegium, efter anmärkaing af statsrevisorerna, begärt af fullmäktige här likasom i andra sjö- och stapelstäder.
Härpå ha stadsfullmäktige beslutit svara, att hvad Visby beträffar årligen den äskade detaljerade redogörelsen aflemnats, då i hvarje års utgiftsstat upp tages hvartill tolagsmedles skola användas och sålunda särskild räkning föres öfver dem.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7

En väg öfver Östra byrummet

hade artilleribefälhafvaren hos fullmäktige begärt att få anlägga. Bygnadsnämden har tillstyrkt denna anhållan med vilkor att vägen toges vinkelrätt mot den befintliga kommunikationsvägen.
Fallmäktige ha förklarat ärendet hvilande till nästa sammanträde, då det nya stadsplaneförslaget väntas inkomma.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7

Följande infästeansökningar

ha af stadsfullmäktige bifallits:
å stadsjordstomten nr 28 söder om staden, egendomen Adolfsberg, på ansökan af byggmästare J. Lindgren, med vilkor att han underkastar sig möjligen blifvande regleringar samt afstår hvad ataden kan komma att behöfva utan annan ersättning än vederbörligt afdrag af tomthyrar; samt
å stadsjorden å tomten nar 77 i Klinterotens 4 qvarter, på ansökan af arbetaren O. Hultgren.
Ingeniör Varfvinge erhöll rätt att till fri och egen grund inlösa tomten nr 108 i Norderroteos 3 qvarter.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7

Drätselkammaren

har till ordförande och vice ordförande återvalt kronofogde Bokström och bankdirektör Pettersson.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7

Faststält

har länsstyrelsen de af stadsfullmäktige vid Novembersammanträdet förra året beslutade ändrade bestämmelserna i reglementena för stadens anktionsverk och drätselkammaren. I det senare reglementet har k. m:ts befallningshafvande dock gjort en mindre ändring i syfte att något utsträcka valbarheten till drätselkammaren.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7

Till ledamöter

i årets bevillningsberedning ha fullmäktige valt häradsskrifvare Nordahl och handlanden Degerman med hvardera 14 röster samt handlanden Palm med 12. Ersättare blefvo bagare Vallin och handlanden Selim Schenholm med respektive 15 och 8 röster.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7

Förbud för skridskoåkning

äfvensom skidlöpning å stadens gator och allmänna platser likasom å vägen utanför Norderport vid vite af från 2 till 10 kronor har magistraten velat inrycka bland stadens ordningsföreskrifter samt hemstält att stadsfullmäktige måtte derom förena sig. DÅ ärendet i går förekom hos fullmäktige afslogs förslaget och ärendet återremitterades till magistraten. Detta beslut föregicks af en längre diskussion.
Herr Bokström: Ehuru han ej ville underkänna det välvilliga syftet med den föreslagna ordningsstadgan, var han dock för närvarande förhindrad att biträda densamma.
Om ordningen i våra städer berodde af föreskrifternas antal och omfång, borde Visby vara en mönsterstad. Vigten låge dock på stadgandenas efterlefnad, och i några väsentliga fall lemnade denna här allt för mycket öfrigt att önska. Talaren ville endast fästa sig vid ett par fall.
För någon tid sedan hotades stadens husägare med en dryg utgift i ett visst helsovårdshänseende. Det lyckades dock fallmäktige.att utverka någon tids frist med det lagstadgade systemets tillämpning och få till stånd en förordning om användande af torfströ för vissa desinfektionsändamål, att gälla till utgången af 1890. Vi vore redan inne på detta årtal. Men ville man folska efter, hur förordningen tillämpades, behöfde man endast jämföra det antal torfströsäckar som hit infördes och husens antal i staden för att finna, att de fleste icke stälde sig stadgandet till efterrättelse. Man sade, att polisen ej räckte till att hålla vederbörlig tillsyn. Att under sådana förhållanden komma med ännu ett nytt stadgande, som gåfve den än mer att göra, kunde talaren ej finna lämpligt. Han trodde ej häller att skridskoåkningen på gatorna vore så störande för allmänna ordningen. Man kunde ej annat än beundra ungdomsmodet hos dem, som i stället för en ordentlig bana våga använda våra knaggliga gator.
Äfven på en annan förordning ville talaren fästa uppmärksamheten. Den vore visserligen ej så vigtig, men den tycktes dock öppet trotsas. För några år sedan stadgades, att skott ej finge lossas utmed stranden från Silfverhättan till Manhem. Nu är emellertid ett batteri kanoner anlagdt inom detta område, hvilka spela öfver allmän väg. Detta vore en högst egendomlig gärd af aktning mot dem, som antagit stadgandet. Om dettaskjutande vore nödvändigt för fäderneslandets försvar, skulle fullmäktige nog sä ett undantag i detta fall, derest framställning derom gjorts. Detta hade ej skett och dermed vore en bresch skjuten i ordningsföreskrifterna. Under sådana förhållanden undrade talaren, om fullmäktige ville gå vidare, utan garanti att deras stadganden respekterades.
En annan sak ville talaren ock omnämna, enär den vore så betecknande för hvad som kunde passera i en aflägsen landsort utan anmärkning från polisen.
När artillerikåren inflyttade i sitt nya etablissement, placerades derutanför till stort hinder för trafiken tvänne kanoner midt i gatan, som dock utan inskränkning var upplåten åt passerande. Trafiken af körande och gående vek aktningsfullt åt sidan för de hotande hindren. Vid regn hände det understundom att vägen framför kanonerna blef betydligt uppblött, så att stora vattenpussar bildades. Gick en vandrare då fram och för att undvika vattensamlingarne sökte taga vägen bakom kanonerna, kunde det hända honom såsom det hände en af stadsfullmäktiges äldste ledamöter att han hindrades af att en sabelspets sänktes mot hans bröst. Man kunde också tänka sig, att nattetid, när lyktorna voro släckta, en körande, som ej kände till hindren, komme att råka i olycka. Polisen hade dock ej ingripit. Ett stenkast derifrån funnes ett stenhuggeri, mycket anlitadt, så att utrymmet mången gång blef trångt. Detta stenhuggeri hade företagit sig att utanför å gatan å samma afstånd från tomten som kanonerna stå från artillerikasernen, utställa och finhugga en plansten. Då var polisen vaken, ägaren bötfäldes. Talaren klandrade ej allmänne åklagaren, som vore nitisk i sina åligganden, men nog kunde folket i staden lätt få den tron, att likhet inför lagen blott vore en tom, klingande fras.
Allt detta gjorde, att talaren ansåg sig förhindrad lemna sin röst till bifall för magistratens nya ordningsstadgande.
Borgmästare Een ville i korthet bemöta de invändningar den föregående talaren gjort mot den föreslagna ordningsföreskriften. Utginge man från den fr att man skall upphöra med att stifta lagar, när de äro så många. att man ej kan öfvervaka, fatt en eller annan icke efterlefdes, ja, då funnes intet land, der man ej när som helst kunde sluta med lagstiftningen. Föregående talares anmärkningar gälde alla lagar. Det vore omöjligt att öfvervaka efterlefnaden af några mer eller mindre vigtiga.
Hvad nu särskildt gälde den påpekade förordningen om användning af torfströ, ville talaren erinra om, att Helsovårdsnämden af fullmäktige begärde 400 kronor för anställandet af en helsopolis just för att öfvervaka detta stadgande. Men det afslogs. Den som kände antalet konstaplar kunde lätt inse, att detta ej kunde medgifva annat än öfvervakandet af den allmänna ordningen. Men åt undersökning af tillståndet inne på gårdarne, kunde polisen egna högst ringa tid. Just af denna anledning hade de flesta städer helsopolis. Dessutom vore den vanliga polisen ej så att säga tränad till detta göromål, som fordrade särskild takt och grannlagenhet.
Talaren kom nu till kanonerna. Det måste väl erkännas, att det ej vore fullt detsamma, om enskilde gå vid stranden och skjuta på måfå eller om en artillerikår har skjutöfningar under befäl. Det kunde med skäl ifrågasättas om ett stadgande, som hade till uppgift att stäfja ett okxynne, kunde tillämpas mot k. m:ts och kronans artillerister. Vid inträffade skjutöfningar hade för öfrigt kårschefen alltid gjort anmälan hos polismästaren, och nödiga säkerhetsåtgärder vidtagits.
Hvad anginge de utanför kasernen stående haubitzerna och den utanför stenhuggeriet stälda planstenen vore dem emellan den väsentliga skilnaden, att de förra stodo der med magistratens tillstånd, hvilket ej varit fallet med den senare. Hade der också tillstånd begärts, hade det naturligtvis ej vägrats, då det ju gälde en industrirörelse, som vore värd allt tillmötesgående, såsom skaffande bröd åt ett hundratal arbetare.
Såsom ett skäl till det\’a förbud mot skridskoåkningen ville talaren tillägga, att många klagomål ingått att derigenom våra gator, som isbelagda äro besvärliga nog, blefvo än farligare. Detta vore en sida af saken.
Men den vore också af en mera allmängiltig så att säga pedagogisk natur. Det vore ej likgiltigt att stadens ungdom hänvisades till gatan som lekplats. Det skapade gaminer. Främlingar klagade ofta öfver att de aldrig sett något liknande till hvad i detta fall ägde rum i Visby. En stor del af våra barn snart sagdt föddes och upptöddes på gatan. Hurudan skulle denna ungdom bli? Den blef publik i sämsta mening redan från begynnelsen. Det hade på grund af det trånga utrymmet ej kunnat undvikas att nästau al\’a våra skolor hade sina lekplatser vid öppna gatan. Man borde ej öka detta genom att till lekplats göra äfven sjelfva gatan. Man fordrade snart sagdt att polisen skulle uppfostra dessa gatans barn, men detta vore ej polisens syfte och dertill vore den allra olämpligast. Men anvisades gatan till lekplats, måste ungdomen stå under polisuppsigt. Allt hvad som kan göras för att undvika detta, borde göras utan hänsyn till vare sig torfströ eller något annat.
Hr Bokström vore tacksam för flere upply-ningar han fått af den föregående talaren, Han hade erkänt, att polisen ej hunne med hvad den redan hade att göra. Detta vore en egendomlig motivering för att skaffa den ytterligare arbete. Det hade påpekats skilnaden mellan öfnings- och annan skjutning. Javäl, det kunde så vara. Men nog hadö varit skäl att göra en framställning om undantagsbestämmelse i detta fall, hvilket hade visat att stadens ordningsstadganden < respekterades äfven af kronan.
Det var en ganska märklig upplysning att magistraten lemnat tillstånd till kanonernas placerande framför artillerikasernen. Talaren ville ej tvista, men han beklagade på det högsta, att magistraten ej funnit sig föranlåten att derom underrätta allmänheten, så att samma ledsamhet, som den förutnämde fullmäktigeledamoten varit utsatt för, ej behöfde drabba äfven andra.
Det vore sant, att vi borde vakta oss för att sätta polisen till väktare för ungdomen. Men talaren frågade : hvar skulle barnen leka? Det funnes ju ingen annan plats än gator och torg, då gårdarne i allmänhet vore för trånga. Någon farlig olägenhet hade talaren ej funnit uppstå af skridskoåkningen. Yrkade fortfarande afslag.
Borgmästaren: Då han medgaf att polisen ej medhann att tillse allt, gälde detta företrädesvis helsopolisens åligganden. Den vanliga polisen skulle vaka öfver allmänna ordningen. Detta kunde den lätt nog komma ut med. Man borde bedja Gud bevara sig för en uppfostrande polis. Om ett stadgande som det ifrågavarande komme till stånd, hade talaren tänkt sig, att föräldrar och målsmän i hvad på dem berodde, skulle afhålla ungdomen från att öppet trotsa ett allmänt förbud
Hr Bokström: Fullmäktige hade anslagit arvode åt.en helsovårdspolis, men den hade tagits i anspråk för andra ändamål.
Hr Jacobson hade vid första påseendet trott denna fråga vara af ganska små dimensioner, men fann nu att ej så var förhållandet. Det vore sant att den äfven var af pedagogisk natur. Det kunde ej förnekas, att gatan vore olämplig som lekplats, men å andra sidan finge man ej förbise att gårdarne i allmänhet vore för små för lek. Detta vore dock ej fullgiltigt skäl till den förras fria upplåtande åt ungdomen. Talaren ansåg lämpligt att tillstyrka förslaget. I början hade han ej varit af bestämd åsigt samt ansett skridskoåkning och skidlöpning jämförelsevis ofarliga och dessntom nyttiga som kroppsöfning. Men ju mer han tänkt på saken, hade han kommit att ställa den i samband med det stora, florerande oskicket af lek på gatan, hvilket måhända kunde i någon mån stäfjas genom den äskade förordningen. \”Talaren trodde att, polisen lätt nog skulle kontrollera stadgans efterlefvande då ju den vanligen patrullerar på gatorna. Äfven funnes ett annat skäl till bifall. Om man afslog stadgandet, kunde man synas gilla äfven motiveringen dertill ; i denna hade talaren ej lust att instämma, då den till och med ginge derhän att klandra k. m:t och kronan.
Hr Jeurling yrkade afslag af det skäl att stadgandet vore öfverdrifvet, så länge kälkbackåkningen försiggår i backar till och med der den ej är tillåten och skridsko ej kunde åkas annat än på gatorna. Förbudet skulle döda denna sport. Ja, man lekte på våra gator. Visby hade en sydeuropeisk prägel i detta afseende, I södra länder vore ungdomen hänvisad till gatorna och torgen. Äfven i våra stora städer, t. ex. Stockholm, lekte barnen på torgen, Kungsträdgården exempelvis. Vore det kanske bättre om barnen hölle till på osunda bakgårdar? Icke kunde det ligga något menligt i sjelfva det förhållandet att man lekte på allmänna platser. Endast ur den anförda synpunkten ville talaren yrka afslag, då han ansåg sporten jämförelsevis oskyldig.
Hr Kahl var förekommen af den föregående talaren. Han tänkte på kälkbackåkningen, som, ehuru farligare än skridskogången, bedrefs på alla gator. Han hade ej upptäckt att detta kunnat stäfjas af polisen. Med en kälke vore dock ingalunda Å lätt att undvika sammanstötningar och dylikt, som på skridsko.
Borgmästaren betonade med anlednivg af att kälkbackåkningen anförts, att det vore en betydlig skilnad, om okynnet vore tillåtet och regel, eller det vore förbjudet och undantag.
Hur skulle det väl vintertiden se ut på våra gator, om kälkbackåkning vore tillåten? Man skulle då få se stora flockar af åkande allestädes och inse skilnaden mellan okynne som regel och undantag. Nu vore skridskoåkning just regel och detta vore olämpligt.
Hr Jeurling förmodade, att den allmänna lagens bestämmelser om ovarsam framfart vore tillräckliga för att straffa okynnet i detta fall.
Borqmästaren: Visserligen, men det vore svårt för en domstol att der döma.
Hr Jeurling: Om en skridskoåkande tillfogade någon person skada, kunde ju ansvarsyrkande göras.
Borgmästaren: Alla polisåtgärder borde gå ut på att förekomma ett ofog. De felande stode nog under lagen, men i de flesta fall utgjordes de af minderårige, hvilka blott kunde dömas till aga i hemmet. Man borde förekomma att ungdomen droges inför domstol.
Hr Lindell yrkade afslag. Men i händelse förbudet komme till stånd, vore det för strängt och talaren ville ha det ändra!t derhän, att skridskoåkning blefve tillåten på de platser, der kälkbacksåkning nu finge försiggå och möjligen på några andra ställen.
Hr Jeurling. Så vidt han kände, behöfdes blott en eller annan allvarlig stämning, för att åkningen skulle modereras. Polisen verkade på sådant sätt mera för att stäfja ett ofog än en snart glömd ordningsföreskrift.
Borgmästaren framhöll hur svårt det var att i slika fall åstadkomma någon fullt fällande bevisning.
Hr Fagerholm ville tillstyrka magistratens förslag. Talaren hade hört motsatsen till att skridskosporten vore oskyldig. Säregna förhållanden gjorde visserligen, att ungdomen för sina lekar vore hänvisad till gatan. Men godt utrymme härför funnes ju utom staden.
Det hade såsom jämförelse nämts Kungsträdgården i Stockholm. Men den vore ej upplåten för trafik. Det vore i skäl att åt ungdomen upplåta för trafiken behöfliga platser.
Hr Jeurling: Till dess det, såsom den föregående talaren nämt, visades att skridskoåkningen vore särskildt farlig, kunde ju den allmänna lagens bestämmelser vara tillräckliga.
Hvad anginge jämförelsen med Kungsträdgården, hade den gjorts blott för att visa, att lek på allmänna platser ej vore något ovanligt.
Hr Jacobson: Om man resonnerade som föregående talare skulle ju äfven kälkbaeksstadgandet vara obehöfligt. Han vore ej så optimistisk att han trodde att lagens allmänna bestämmelser i detta fall vore tillräckliga. De borde förtydligas genom särskilda stadgandn. Genom det föreslagna skulle, enligt talarens åsigt, ett steg tagas till det bättre.
Hvarför då ej taga detta?
Hr Fagerholm: Om man tillämpade den metod nästföregående talare antydt, skulle det kunna hända, att den verkligt okynnige ginge fri, blott han ej gjorde någon skada, då deremot den jämförelsevis oskyldige, som råkade i olycka, blefve straffad.
Hr Jeurling: Hr Jacobsons slutledning hölle ej streck. I det förra fallet gälde det att reglera ett medgifvande, i det senare att göra ett absolut förbud.
Hr Bergman skulle ha yrkat bifall, om stadgandet kommit i sammanhang med det om kälkåkningen, men icke såsom det nu framstälts. Hvad skidlöpning beträffade, vore den nog ytterst sällsynt.
Borgmästaren: För kälkåkning användas backar, som deremot äro olämpliga för skridskoåkning, då det nog går bra att komma notför, men vore besvärligt att komma upp igen. Derför hade stadgandet tagits särskildt. Ville någon gå på skridskor i de för kälkåkning tillåtna backarne, skulle det ej förmenas honom.
Hr Bergman: Det vore nog så vid kälkåkningen också, att nedåt gick det bra, uppåt vore det värre.
Hr Jeurling: Om stadsandet b\’efve så tänjbart, att man utan fara för angifvelse kunde få åka skridsko i kälkbackarne, vore det ett ytterligare skäl för afslag.
Borgmästaren: Det låge i sakens natur att då en större frihet vore medgifven äfven en mindre vore det.
Hr Fagerholm: Kanske det vore skäl att tillåta skridskogång på samma ställen som kälkåkning. I sådant syfte yrkade talaren återremiss till magistraten.
Hr Jeurling: Ville man göra det verkligen farligt, skulle man köra ihop skridsko- och kälkåkare i backarne på samma ställe.
Hr Ihre hemstälde, då återremiss yrkades, om man ej kunde utsträcka de för åkning tillåtna SA äfven till backen från Norderport nedåt Silfverhättan. Den vägen vore ej mycket trafikerad; gjorde intet yrkande.
Härmed var diskussionen afslutad. Tre yrkanden förelågo: om afslag, återremiss och bifall. Det sistnämda togs till hufvudproposition, hvarefter genom votering med 13 röster mot 10 återremiss blef kontraproposition. I hufvudvoteringen segrade, som nämdt, yrkandet om återremiss med 21 röster mot 2, som gåfvos för bifall.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7

Dödsfall Anna Katarina Larsdotter

Att Gud behagat hädankalla Husbondedottren Anna Katarina Larsdotter, som afled vid Lilla Tollby i Källunge den 13 Januari i en ålder af 93 år, 1 mån., 4 dagar, varder endast på detta sätt slägt och vänner tillkännagifvet.
Sv. Ps. 499: v. 1.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7

Dödsfall Arvid

Att vår lille käre son Arvid stilla och fridfullt afled i Visby måndagen den 13 Januari 1890 kl. 11,15 e.m. i en ålder af 3 år, 10 mån., 3 dagar efter en kort sjukdom; djupt sörjd och saknad af oss, syskon och slägtingar varder endast på detta sätt delgifvet.
Carl Berg.
Selma Berg,
född Berg.

Herren gaf och Herren tog
Välsignadt vare Herrens namn!

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Januari 1890
N:r 7